Anders Hesselbom

Tre lögner i post-truth-eran

2020-11-21

Vi lever verkligen i en s.k. post-truth-era och ett ganska enkelt sätt att illustrera detta är att placera ut myndighetsutlåtanden på ett diagram. I detta fall har vi tid och uttalanden på x-axeln och antal Corona-smittade på y-axeln.

Det finns såklart alltid ett svar att ge. I detta fall förklaras dissonansen mellan vad som sägs och hur verkligheten ser ut med att ingen annan heller kunde sia om framtiden, och att vi därför inte kan förvänta oss att Folkhälsomyndigheten kan göra det. Men den vedertagna definitionen av ”expert” beskriver inte någon som är har samma kunskap som folket i övrigt, utan någon som på något vis vet mer. Vårt förtroende för makten har en baksida, och det är att den sänker vår gard, som annars är så nödvändig. Förhåller man sig sunt skeptisk till påståenden man hör, sprider man förmodligen inte lika mycket falska påståenden som om de vore sanningar. Det är inte svårt att hitta exempel på vedertagna sanningar som, åtminstone inom vissa kretsar, sprids helt okritiskt. Och det som verkligen utmärker den post-truth-era vi lever i idag, är att man gärna angriper den som ifrågasätter ett påstående man gillar, men väldigt ogärna funderar på om det man tror på verkligen stämmer. Här är tre exempel som jag stöter på ganska ofta:

1. Finkulturen behöver statskapitalismen och statens bidrag. Det finns flera felaktiga antaganden här, t.ex. att opera och teater behöver ha bidrag för att finnas, men det opera och teater behöver är pengar. Man kunde lika gärna befria kulturen från skatt. Att staten samlar in skatt och pytsar ut bidrag där man tycker att det behövs är bara ett sätt att behålla makten över kulturen. Det är ett sätt för staten att kunna ge pengar till sådant staten gillar. God fördelningspolitik handlar om att låta skyddsvärd verksamhet göra avdrag och få behålla sina pengar i verksamheten, och låta makten över konsten stanna hos konstnären. Då är konsten fri på riktigt. Dessutom är inte staten speciellt bra på finkultur, vilket det är lätt att hitta exempel på. Den fria marknaden har gett oss filmer som Bladerunner, staten har finansierat filmer som Reine & Mimmi i fjällen. Den fria marknaden har gett oss musik som t.ex. The dark side of the moon, staten har finansierat musik som poppgruppen Timoteij. Nej, marknadskraft och konkurrens är bättre. Om inte annat är det lätt att minnas hur Systembolaget fungerade innan Internet erbjöd andra kanaler att köpa alkohol.

2. Det mesta regeringen säger om ekonomi är propaganda. När skattetrycket ska öka säger man att det är skatteintäkterna som ska öka, trots att Arthur Laffer framgångsrikt påvisat att det bara är i lågskatteländer där ökat skattetryck faktiskt ger ökade skatteintäkter. I högskatteländer som Sverige, har marknaden redan stagnerats av skattetrycket, vilket innebär att statens intäkter ökar om man minska trycket. Listan kan göras lång! RUT-avdraget antas vara en kostnad för staten, men i själva verket skapar det jobb (och således en inkomst för staten) i branscher som inte tål lika högt skattetryck som t.ex. fordon, bygg eller mjukvara. Vinster i välfärden antas vara ett problem, trots att företag som går back generellt sett både betalar in mindre skatt och levererar sämre service än företag som gör vinst. Och så vidare, och så vidare.

3. Datorer kan bara göra exakt det man säger åt dem. Eftersom datorer är maskiner som programmeras, och eftersom ett mikrochips är mycket enklare strukturer än t.ex. den mänskliga hjärnan, antas datorer vara oförmögna att fatta egna beslut eller lära sig annat än vad en programmerare redan har tänkt ut. Därför är datorer robotar och inte experter. Speciellt inte experter som trumfar mänskliga experter. Sanningen är att vi lever i en mycket intressant tid där vi brutit mycket ny mark inom området artificiell intelligens. Det kommer säkert finnas områden där människan alltid kommer vara smartare än datorn, men redan idag är datorn smartare än människan på andra områden, och klarar av att utföra sådant som man tidigare trodde krävde mänsklig tankekraft. Vad detta är, har också varierat över åren. Från att kunna spela schack, via att förstå innebörden av mänskligt tal till att kunna fantisera om framtida händelser i en given situation. Att datorer ”bara” utför vad de blir tillsagda är fortfarande sant på binärnivå, men det gäller ju faktiskt även människan på molekylär nivå.

Det finns många fler exempel, men dessa tre är de som jag stöter på ofta nog för att vilja utrota. Fri kultur är inte dålig kultur, när en socialdemokrat pratar pengar är du förmodligen utsatt för propaganda och när någon som inte kan programmera datorer uttalar sig om bortre gränser i teknikens framkant är det ungefär som när kreationister uttalar sig om evolutionens bortre gränser.

Kategorier: Politik, Pseudovetenskap