För en månad sedan beskrev jag hur Annika Strandhäll sparkade Ann-Marie Begler från GD-posten på Försäkringskassan av valtaktiska skäl. Det draget i sig själv är inte något som försvagar förtroendet för Strandhäll då hennes väljare förmodligen delar hennes bild av nödvändigheten att verka för en större sak, nämligen Socialdemokraternas maktposition.
Det som biter Strandhäll i röven är att hon ljuger om händelseförloppet, då det är betydligt färre Socialdemokrater som accepterar en lögn som avslöjats som just en lögn än vad det är Socialdemokrater som accepterar ett brott mot lagen om offentlig anställning.
Centerpartiet vill inte uttala sig om hur de ställer sig till misstroendevotum mot Annika Strandhäll förrän efter valet till europaparlamentet, vilket jag tolkar som att man besitter förmågan att betrakta sig själva utifrån. Och om man kan kritisera sosseriet för något, så är det att de saknar denna förmåga. Stefan Löfven anser till och med att det är oseriöst att man ska tala sanning. Förmodligen är betraktas det även som lika oseriöst att företräda folket istället för sig själv och sitt parti, men det finns inget i hans uttalande som kan tolkas så.
Och apropå Strandhälls uttalade hot mot Begler, vad betyder det? I länder där ministerstyre är praxis så får ministrarna som de vill genom att berätta hur de vill ha det. Men i Sverige måste en minister antingen avstå att detaljstyra eller göra det genom att spänna musklerna, och i det valet kommer sossar alltid att vara sossar.
Men det finns alltid något annat som är värre. Vi lever i en tid där Soraya Post uttalar sig om svensk försvarspolitik.
Lämna ett svar