Anders Hesselboms blogg

Kategori: Bidrag

  • Kulturministern har inget på Guldbaggegalan att göra

    Det var nu ett år sedan som kulturminister Parisa Liljestrand blev utbuad på Göteborgs filmfestival. Det hon sade när missnöjet bröt loss på allvar var: ”Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar.”

    Idag har flera skådespelare kritiserat Liljestrand för att hon inte dök upp på Guldbaggegalan, och det verkar finnas en föreställning bland svenska skådespelare att kulturministern ska företräda dem. Men kulturministern ska företräda den kulturpolitik som svenska väljare vill se. Om det verkligen vore så att kulturministern är en ombudsman för skattefinansierade hovnarrar, så är det självklart hennes jobb att flytta mer pengar från arbetare till dem.

    Varför vill skådespelare, som i Sverige har det rätt bra, ha mer skattepengar? Det är just den höga skatten som gör att färre går på bio och att svensk film finansieras av en statlig myndighet. Om skatten vore låg så skulle medborgarens filmbudget vara större och filmmakarna skulle få behålla mer av de pengar de tjänade på sin film. Vi skulle dessutom slippa att kändisar hade ett beroende till den sida av politiken som förespråkar en ekonomi som drivs av skatter och bidrag.

    Idag är vi så insyltade i bidragsekonomin att många skådespelare verkligen tror att det är den enda vägen framåt, så utbuandet av Parisa Liljestrand var säkert inte strategiskt, utan helt genuint. Det finns en marxistisk föreställning att värde inte kan skapas, endast överföras. Därför är gemene svensk väldigt misstänksam mot personer som blir rika på sitt arbete. Om värde inte kan skapas, endast överföras, måste det finaste som kan ske vara att värdet överförs på mandat av något så respektabelt som en svensk myndighet!

    Detta genomsyrar samhället på många nivåer. När SVT kritiserar personer som bor i stora och fina hus, så är det alltid företagare, aldrig skådespelare, som står i skottlinjen. För den som jobbar sig till en rikedom anses inte göra rätt för sig. När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson i riksdagen nyligen kritiserade en granskande nyhetsredaktion, så var det en privatägd aktör, Kvartal, inte någon statlig, som var målet. Eftersom Kvartal inte tar emot några statliga bidrag, har de inget att förlora på att granska den sidan av politiken förespråkar en bidragsbaserad ekonomi.

    Och en bidragsbaserad ekonomi måste man få tycka att vi ska ha. På sikt leder skatter och bidrag till fattigdom, eftersom skatter gör varor och tjänster dyra och därmed mer svårsålda utomlands. Det är därför Sverige får in mer pengar till det gemensamma när skatterna sänks, men mindre när de höjs.

    Skattetrycket är en politisk fråga, och hur pengarna som kommer in ska användas är också det. I långa loppet är det väljarna som bestämmer, genom att rösta på en företrädare som man anser kommer göra ett bra jobb. Därför är det inte fel i sig att skattefinansierade skådespelare lever flott, och att hemtjänstpersonal har det tufft. Det som är ett problem är att det inte är helt enkelt att se hur politikerna prioriterar våra gemensamma medel. Det finns en del dubbelbeskattning (moms på skatt), dolda skatter (den statliga inkomstskatten på 12,6% redovisas inte på lönebeskedet), komplicerade ekonomiska konstruktioner (kommunala bolag och träd av biståndsorganisationer), med mera, som gör det svårt för väljaren att se att inte alla skattepengar verkligen går till välfärd.

    Inte alla som står på den mottagande sidan är välfärdsarbetare eller fattiga i behov av gemensamt stöd. Och den som är välfärdsarbetare eller fattig i behov av gemensamt stöd, hade inte behövt ett tufft liv om inte pengarna i stället lades på en massa annat. Fares Fares nästa film, Arkipelag, finansieras av skattebetalarna, och varenda skattekrona kommer från någon som faktiskt har jobbat. Kulturminister Parisa Liljestrand gjorde helt rätt som närvarade på Gastronomiska akademiens belöningshögtid i stället för att ge legitimitet åt en massa bortskämda skådisar som inte vill något annat än att få mer av andra människors pengar. Och det är på tiden att politiken prioriterar gastronomin.

  • Dagens Nyheter står för relativiseringen när skattepengar försvinner

    I Minnesota har en miljard dollar av skattebetalarnas pengar försvunnit, och ungefär tio miljarder dollar kan ha betalats ut felaktigt sedan år 2020. Det riktas en misstanke mot en specifik befolkningsgrupp, nämligen Minnesotas somaliska subsamhälle. Både myndigheter och media vet om detta, för det har förekommit sporadiska utredningar och inslag i media, men en blott 23-år gammal frilansjournalist har hällt rejält med bensin på den lågintensiva glöden och därmed startat ett totalt inferno.

    Nick Shirley gjorde en 40 minuter lång video där han helt enkelt besökte skolor, daghem och annan somalisk verksamhet i Minnesota som tagit emot pengar från skattebetalarna, och från vad man som tittare får se, så finns inte den verksamhet man tagit emot pengar för. Det kan såklart vara vinklat, men videon startade som sagt en rejäl brand. I skrivande stund har 2% av jordens befolkning sett Shirleys video om man summerar antalet visningar från de olika plattformar där den publicerats. Utanför Sverige har ett antal reaktioner inkommit.

    Bland amerikanska journalister har det pratats om att ansvariga politiker bör fängslas, bland somaliska huvudmän i Minnesota har det pratats om att videon spelades in precis just när deras inskrivningslistor stulits och på en tid när somalier normalt har ledigt. Den svensk-somaliska opinionsbildaren Mona Walter hävdar att somalier har en annan syn på staten än vad svensken har, och därmed faktiskt kan tänka på sanningen för egen vinning skull när motparten är staten. Somalier i Minnesota som inte är en del av bedrägeriet, anser att det är själva bedrägeriet och inte granskningen därav, som skapar misstro mot somalierna.

    Så hur ser det ut i Sverige? Lika upprörda som amerikaner blir av att luras på pengar via skatten, blir svensken av att utbetalning av skattepengar ifrågasätts. Här hemma har Dagens Nyheter (DN) tagit upp frågan, så narrativet här blir snarare att det är fel av Trump att utnyttja frågan om bedrägerier som begås av det somaliska subsamhället för att argumentera mot stöd till det somaliska subsamhället. DN visar att de förstår hur gemene svensk resonerar, och träffar helt rätt i sin text – anklagelsen om bedrägeri är värre än bedrägeri.

    Minnesotas guvernör, Tim Waltz, kan inte längre göra sig hörd i delstatens parlament på grund av protester från åhörare. Så även om allt har gått rätt till när denna miljard försvann, så är det viktigt för demokratin att skattebetalarna inte ens behöver misstänka att deras pengar har gått dit de inte ska. Men i Sverige är det lite mer komplicerat, speciellt om den misstänkte är somalier.

    Nick Shirleys video slutar med att han avlägsnas med våld från ett tomt dagis. Idag lever han under dödshot, vilket hade upprört svensken om han inte vore misstänkt anhängare av det republikanska partiet.

  • Slöseriets agenda

    Skattebetalarna satsar ungefär 44 miljarder kronor per år på föreningar. Det bästa vore såklart om föreningarna finansierades av deras medlemmar, men det kan säkert finnas skäl ibland att ta en del av arbetarnas pengar och fördela dem till föreningarna. Ett av problemen med att använda skattepengar är givetvis svårigheterna att prioritera. De som administrerar bidragen kommer ofrånkomligen att lockas av att tolka reglerna generöst när det är en förening man gillar som söker bidrag, men tolka samma regler strängt när en förening man ogillar söker bidrag.

    Ett lysande exempel är stiftelsen Expo, en samling vänsterextremister som säger sig granska extremhögern, som beviljades 800.000:- år 2024, medan Doku, en tidning som granskar islamismen, finansieras helt av deras läsare. Problemet med bidragen är alltså helt uppenbart.

    Och apropå islamism har föreningen Män nyss vunnit allmänhetens kännedom när en samling typer med ytterst tveksam värdegrund hållit ett panelsamtal om myten om den farlige muslimske mannen, om islamofobi, sörjbarhet och Gaza. När denna suspekta och brokiga skara klev upp på scenen så fullkomligt bankade frågan om finansiering på dörren. Män är en liten förening med 1800 medlemmar, men skattebetalarna gav dem 42 miljoner kronor år 2024, alltså motsvarande mer än 23.000:- per medlem!

    Det kan jämföras med RFSL, som har en betydligt högre renommé än Män, även om inte de heller är helt oproblematiska. De har 8000 medlemmar och fick 72 miljoner av skattebetalarna 2024, vilket alltså innebär 9000:- per medlem. Föreningen Vetenskap och Folkbildning fick ingenting, och förbundet Humanisterna fick ingenting, trots att dessa faktiskt bidrar positivt till samhället. Själv är jag stolt ledamot av Bifrostorden som lägger stora pengar på välgörenhet, samt delar ut stipendier till (främst) unga konstnärer och musiker, men dessa pengar tar vi ur egen ficka utan att belasta skattebetalarna. Och vi skulle nog kunna ta mer pengar ur egen ficka om inte en del av vår lön försvinner till föreningen Män och deras reklam för islam, som de gott och väl kan finansiera själva.

    Men det lär inte falla i god jord, för då behöver även de jobba och betala skatt, precis som vi. Och så finns det fördelar med att öka arbetarnas bestämmanderätt över sina pengar och låta dem behålla mer av det som de jobbar in, som t.ex. fördelen av att ha råd att betala för mat och el, och den själsliga tillfredsställelsen som kommer av att kunna stå på egna ben genom det arbete man utför. Att vi inte vill ha det så, är ett resultat av Socialdemokraternas enorma inflytande över svenskens uppfattning om hur nationalekonomi fungerar, som kan summeras med denna kraftiga förenkling:

    Du blir fattig av att betala för lite skatt, så vi lovar att höja skatten. När skatten höjs och fattigdomen verkligen infinner sig, beror fattigdomen på att skatten inte höjdes tillräckligt. Denna grundpremiss är kryddad med uttalanden om att skatten inte kan sänkas för att det gynnar höginkomsttagare mest, och att man inte kan ha välfärd utan att skatterna är höga. Det sistnämnda är särskilt bedrägligt av två skäl: 1) Sänkta skatter leder till högre skatteintäkter i länder med hög skatt, och i Sverige ökar skatteintäkterna när skatten sänks. 2) Skattepengar går inte bara till välfärd. Hur mycket pengar som går till välfärd beror på hur gemensamma medel prioriteras, inte på hur hög skatten är.

    Dessa skäl är inte särskilt spridda, för de skaver mot Socialdemokraternas narrativ, men de är ytterst sanna och korrekta. Och en korrekt prioritering av gemensamma medel, skulle med största sannolikhet inte innefatta föreningen Män.

  • Nu ska ”plattformar” finansiera dålig journalistik

    Hackordningen bland journalister placerar den journalist som agerar på den fria marknaden lägst. Bland dessa hittar vi Joakim Lamotte, Emanuel Karlsten, eller vem som helst som producerar material som det är frivilligt att betala för. De som står högst i rang, t.ex. Sveriges Radio, använder gärna epitetet ”swishhora” för att beskriva fri (som i frihet) journalistik.

    Bidragsfinansierade journalister har näst högst status. T.ex. Dagens ETC. Bidragsfinansierade journalister sysslar inte främst med journalistik, utan navigerar en skuta som syftar till att exploatera så mycket statligt stöd som möjligt. Att roffa åt sig skattepengar är lite finare än att göra journalistik för en frivilligt betalande publik.

    Högst status har de som helt finansieras av anslag, som skattebetalarna helt enkelt måste finansiera via skattsedeln (alltså fri som i öl). Här utmärker sig inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio. Oavsett om ett radioprogram har tre lyssnare eller fyra miljoner lyssnare, får de dina pengar, för den knegare betalar kalaset kan inte välja bort dessa bolag.

    Det är inte att tigga pengar som uppfattas som ett problem. Idag organiserar sig journalister för att försöka tigga pengar av ”plattformar” (vilket är journalistspråk för ”sociala medier”). Problemet är frivilligheten, för frivillig finansiering ställer krav på kvalitet.

    Men om man kan få ”plattformar” att betala för att deras användare delar artiklar, kan man skriva texter som appellerar till folks känslor. Texter som gör folk arga, texter som är sensationella. Får man en delning, så får man betalt av ”plattformar”. Och får man en delning, så får man besökare, vilket ger ett incitament att försöka ta betalt av läsarna och av annonsörerna – en positiv spiral!

    Så att man kan fortsätta att håna frivilligfinansierad journalistik medan man jagar nästa sensation.

  • Antalet som försörjs på bidrag är rekordlågt

    Statistiska Centralbyrån har släppt nya siffror om bidrag (sjukpenning, aktivitetsersättning, arbetsmarknadsåtgärder, ekonomiskt bistånd och etableringsersättning) och man kan konstatera att antalet personer som lever på bidrag är rekordlågt. Sedan mätningarna startades år 1990 har antalet bidragstagare sjunkit från 732 tusen personer till 708 tusen personer år 2022. Folkmängden i arbetsför ålder (20-64 år) har under samma period ökat från knappt fem miljoner till knappt sex miljoner, vilket innebär att andelen bidragstagare minskat från 14,8% till 11,9%. I början av 1990-talet steg bidragstagandet kraftigt, men har sedan dess dalat till dagens rekordlåga nivå.

    Glädjande kan tyckas, men det döljer sig ett allvarligt samhällsproblem bakom dessa siffror. Om vi tittar på antalet personer med utländsk bakgrund (födda utomlands eller med föräldrar födda utomlands) så har den siffran ökat från 1,4 miljoner personer år 2002 till 2,8 miljoner år 2022. Dessa har inte dragit ned bidragsberoendet. Det tar ganska lång tid att nå självförsörjande för personer med utländsk bakgrund att nå självförsörjande, och eftersom denna grupp ökar samtidigt som antalet bidragstagande minskar, finns det skäl att misstänka att integrationen till det svenska samhället inte har fungerat särskilt väl.

    Ett samhälle där vissa demografier hamnar i utanförskap kommer att kollapsa. Där kommer subsamhällen att skapas och lojaliteten mot majoritetssamhället kan brista. Om det sker, kommer den grova kriminaliteten mot individer som inte ingår i det egna subsamhället ligga närmre till hands. Därför är det fundamentalt att alla, oavsett bakgrund, arbetar och betalar skatt efter sin bästa förmåga. Fungerar inte det, kommer i längden inget annat att fungera heller. Som t.ex. din egen pension.

  • Vi behöver göra det lite billigare att anställa personer

    Jag minns när jag gick i gymnasiet, drack folköl och skrålade på Internationalen, en kampsång som ställde individens frihet framför den starka statens väl. ”Både stat och lagar oss förtrycka vi under skatter dignar ner.” På den tiden fanns staten för oss, inte vi för staten. På den tiden var man ”punk” om man ifrågasatte etablissemanget, och ”Staten och kapitalet” med Ebba Grön ansågs fortfarande bära det budskapet från det regimkritiska originalet, ”Den ena handen vet vad den andra gör” av Blå Tåget. Socialdemokraternas kontroll över landet fick ett kort avbrott under 1970-talets andra hälft, till förmån för Centerpartiet – det var alltså innan nazistiska rötter var något dåligt – men har sedan dess varit mer eller mindre konstant, och avbrotten i och med regeringen Bildt och regeringen Reinfeldt var ganska tveksamt framgångsrika. 

    Sedan dess har ”skattetryck” blivit synonymt med ”skatteintäkt”, och skatteintäkter är ju bra, eller? Tanken är att ju mer vi betalar för välfärden är, desto mer pengar får staten att röra sig med när välfärden finansieras. Om det vore sant, skulle lågprisbutiken Walmart ha tjänat ännu mer pengar på att vara NK än på att vara Walmart. Det är alltså inte säkert att betalningsviljan ökar om man får mindre för pengarna – det är sant när man inte kan göra andra val, men på en fri marknad är det definitivt inte sant. Tvärt om, om det är lättare för företag att tjäna pengar på att anställa människor om det inte är förenat med för höga skatter och avgifter att göra så, och om fler kommer i arbete så är det fler som bidrar till värdeskapandet, vilket t.ex. pengar som betalas ut i bidrag inte gör. Det är alltså bra för landet som helhet att skattesatsen är låg, och det som är bra för landet är särskilt bra för samhällets svaga.

    Det finns områden där skattetryck och skatteintäkt korrelerar. Teaterbiljetter är inte ett sådant område, för nästan alla som går på teater är personer som har råd att gå på teater, och därför vill man inte ha för hög moms på teaterbiljetter. Dambindor är nästan ett sådant område, för många köper dem även om de är dyra, och därför har vi den högsta momssatsen på dambindor. Bensin är definitivt ett sådant område.

    Dyrare bensin ger högre intäkter för staten, då momsen är en andel av priset, eftersom din bensinbil inte kan köras på ljus och kärlek. Det mesta okynneskörandet är redan borta när literpriset passerade tio kronor, men det går inte att välja bort bilen helt för alla. Någon som bor utanför kollektivtrafiken kanske behöver handla mat, någon annan kanske behöver ta sig till jobbet. Men när val kan göras, är inte sambanden mellan ”skattetryck” och ”skatteintäkt” lika självklara. Om ett bolag säljer Dickens böcker för 40 kr/styck och ett annat bolag säljer samma böcker för 80 kr/styck, kanske fler personer väljer att betala 40 kr, vilket innebär att den med lägre påslag tjänar mer. När det handlar om momssatser och skatter så kan man inte välja, men ofta kan man det. När en företagare kan anställa personer till en lägre avgift och får behålla en större andel pengarna som den anställde genererar, kommer givetvis företagaren både att vilja anställa fler personer och kanske förmå att betala varje anställd bättre. För den som driver företag vill tjäna pengar, och att betala personer för att utföra saker som gynnar det målet är centralt.

  • Är pigan ansluten till kollektivavtal?

    Pigdebatten härjade som värst i slutet på 1990-talet. Den allmänna uppfattningen hos vänstern var att hemhjälp var något ovärdigt som inte skulle finnas, medan högern stod för uppfattningen att alla vita yrken är något hedervärt, och att det gav fler chansen att bidra till samhället. I och med incidenten där det visade sig att en illegal person vistades hemma hos statsminister Magdalena Andersson, förhoppningsvis för att faktiskt städa, har frågan aktualiserats igen. Den här gången är vänstern och högern rörande överens om att städjobb är ett hedervärt yrke och att det är självklart att man ska kunna anlita personer för hushållsnära tjänster. Främst vänstern har känt sig manade att uttrycka att det är självklart att statsministern inte ska behöva städa sitt eget hem, medan högern kanske mer har pratat om incidenten än om principen med städhjälp, eftersom högern alltid har varit tydliga med sin syn på enkla jobb, och eftersom högern inte gjort samma resa under de senaste 25 åren. Pigdebatten, såsom den tog sig uttryck då, är alltså död.

    Men detta skedde inte över en natt. Under resans gång har vänstern mildrats av det faktum att det inte bara är rika som köper hemhjälp, vilket faktiskt tillfälligt glömdes bort i samband med Andersson-incidenten – självaste statsministern måste få ha städhjälp! Men i övrigt har det lugnat dem. Och i takt med att högern fått rätt i frågan, så har de flyttat fram sina positioner. Centerpartiet menade 2003 att hushållsnära tjänster (rengöring, underhåll och tvätt – RUT) skulle skattas lägre än andra mer kvalificerade tjänster, och Moderaterna drev igenom detta 2007. Även om möjligheten att köpa hemhjälp vitt idag är det mest självklara i hela världen, oavsett hemvist på den politiska skalan, finns det många på vänstersidan som tycker att RUT-avdraget skaver. Man ser varje sänkning av skatten som ett bidrag, för pengarna du arbetar in tillhör egentligen Storebror. Men faktum är att yrken med lägre krav på kvalificerad kunskap är ett lägre marknadsvärde än yrken med högre krav på kvalificerad. Det innebär att känsligheten för pris är större. För att göra en lång historia kort, så är det lättare att hitta en person som är beredd att ta emot pengar för att dammsuga ditt hem, än det är att hitta en person som kan göra dig till mångmiljonär genom att realisera din datorspelsidé där du köper och säljer ädelmetaller med närliggande solsystem i din procedurellt genererade galax.

    RUT är alltså en del av incitamentet att faktiskt anlita en firma som utför städarbetet, istället för att ge din brorsdotter en femhundring i handen för samma jobb – vilket orsakat många politikers avsättning under åren. Men pigdebatten är ett villospår, för pigdebatten aktualiserades för att det är en enklare debatt än den betydligt viktigare debatten, som är betydligt mer besvärande.

    Först och främst vill jag säga att jag inte anser att Magdalena Andersson begått något större fel. Hon har helt uppenbart inte haft några onda avsikter, utan drog sig på detta genom en lättja och underlåtenhet som hon definitivt inte är ensamt skyldigt till. Även ganska harmlöst slarv kan leda till ganska allvarliga konsekvenser, något som inte minst Özz Nûjen har fått lära sig den hårda vägen, när hans snickare mejade ner folk med lastbil på Drottninggatan år 2017, vilket ledde till fem dödsfall. Jag hade min arbetsplats på Drottninggatan då, så jag kommer aldrig glömma den dagen.

    Men, SÄPO bör ha koll på vem som är hemma hos statsministern, vilket eventuellt inte hade rapporterats korrekt, för SÄPO hade ingen koll.

    Man har ett ansvar som beställare att faktiskt kontrollera det företag man tänker anlita. Denna miss har jag mindre förståelse för, eftersom det är ytterst mänskligt att undvika godhetssignalerande skurkbolag av den sort Andersson gör affärer med.

    Incidenten kommunicerades till allmänheten ett par veckor efter att den hade inträffat. Antas vi kunna hantera sanningen?

    Och slutligen har Andersson själv gjort ett nummer av att man har ett beställaransvar, vilket adderar en misstanke om ett visst hyckleri. Hon får inga pluspoäng från mig för det tilltaget, för jag är beredd att ursäkta hennes underlåtenhet, men inte hennes predikan.

    Sveriges Television skadehanterade väl. Oppositionsledaren Ulf Kristersson fick rubriker där för att han inte visste huruvida de som städar hemma hos honom har kollektivavtal eller ej. Han kunde bara svara på att de betalade skatt, hade skäliga villkor och adekvat lön, men inte om kollektivavtalet, vilket alltså genererade svarta rubriker hos SVT. Jag, som inte delar SVT:s politiska uppfattning, tycker frågan är helt ointressant. Det måste vara upp till var och en vilken relation man har med facket, eller vilken syn på facket som arbetsgivaren man söker jobb hos har. Jag är rent av lite förvånad över att Kristersson faktiskt köpt städhjälp från fackligt anslutna städare, för det känns som något som är viktigt för SVT och för vänstern. Men uppenbarligen hade han inte kontrollerat annat än att skatten blir betald och att villkoren för arbetaren är adekvata, vilket för mig är att ta marknaden på allvar. Men igen, jag tillhör ju SVT:s motståndsläger.

    Det positiva i hela historien är att pigdebatten är död – högern hade rätt när det gäller vita hushållsnära tjänster, och jag anser att granskningen av Kristersson som initierades av Anderssons misstag, visar på vikten av att faktiskt ta referenser och göra slagningar när man ska köpa tjänster, hushållsnära eller ej.

  • Faktiskt.se har fastnat i ordvrängeri

    Det sprids ett påstående på sociala medier om att Faktiskt.se inte tagit emot något statligt bidrag. Det är faktiskt helt fel.

    Politikern Lars Beckman ifrågasätter 30/7 att statliga pengar används till en plattform jag uppfattar att han upplever som aningen regeringsvänlig och oppositionskritisk. Faktiskt.se svarar att de inte tagit emot något statsbidrag, utan ”stöd” från en statlig myndighet, Vinnova.

    Hej, det stämmer inte: på http://faktiskt.se  hittar du alla granskningar vi gjort: de är jämnt fördelade mellan blocken, faktiskt med en liten övervikt av granskning av rödgröna påståenden. Något statsbidrag har heller inte utgått: däremot ett stöd på 600′ från Vinnova.

    Vinnovas uppdrag är att betala ut statliga bidrag, och när Vinnova får frågan om Faktiskt.se bekräftar de att de betalat ut bidraget, och att det är rimligt att kalla bidraget för bidrag. Jag förstår faktiskt inte varför Faktiskt.se betraktar det som viktigt att göra denna marginella ordvrängning, men de står på sig. Beckman upplever att man rent av syftar till att vilseleda allmänheten, vilket Faktiskt.se bemöter genom att igen säga att det statsbidrag de mottagit inte är ska kallas statsbidrag.

    Ett tekniskt utvecklingsstöd från en innovationsmyndighet skulle inte vi kalla statsbidrag. Ha en fortsatt trevlig kväll!

    Eftersom de använde pengarna till att bygga en hemsida, anser de att ”ett tekniskt utvecklingsstöd från en innovationsmyndighet” passar bättre. Men varför i hela friden vill man inte vara ärlig med benämningarna? Vad är man rädd för, och varför? Frågan är ju inte vad de ”hellre” kallar sina bidrag, utan huruvida de faktiskt fått bidrag!

    Den nyfikne kan läsa på Vinnovas hemsida under rubriken ”Sök finansiering”:

    För att förstå vad Vinnova finansierar, kan du läsa om vilka projekt som fått bidrag från oss förut. //  För att få bidrag från oss behöver ni genomföra projektet så som ni har beskrivit och följa våra villkor. // Projektparten behöver inte nödvändigtvis få del av bidraget… // Utbetalningarna går alltid till koordinatorn, som fördelar bidraget till bidragsmottagarna. // Bidragsmottagare är de projektparter som får del av finansieringen. Vissa projektparter deltar i projektet utan att ta del av bidraget. De är därför inte bidragsmottagare. En bidragsmottagare får aldrig vara finansiär till en annan part i projektet. // Stödnivån är Vinnovas bidrag uttryckt i procent… // En bidragsmottagare kan inte vara finansiär till en part i samma projekt. // Egen finansiering är den andel av kostnaderna som inte täcks av Vinnovas bidrag eller andra finansiärer.

    Och så vidare. Nu återstår det bara att försöka förstå vad Faktiskt.se har för agenda med sitt trixande.