Anders Hesselbom

I stort delar jag Emma Frans syn på religion, men…

2019-02-19

Jag betalar min medlemsavgift till Vetenskap och Folkbildning (VoF), men jag är sällan speciellt imponerad av det som sägs när religion kommer på tal. Här om dagen gav dr. Emma Frans, utnämnd till Årets folkbildare år 2017 av VoF, sin syn på frågan med anledning av en tidigare intervju.

…där jag beskriver att människan har en naturlig benägenhet till religiöst tänkande och att det uppstår ett tomrum när religionen försvinner ur våra liv.

Visst är det så, men ett andligt behov kan med fördel fyllas av något annat än vidskepelse, som t.ex. konst, kultur eller litteratur. Jag själv älskar att ta en whiskey till ett gammalt album av Pink Floyd, och jag kan garantera att simpel vidskepelse är betydligt mer andefattigt än mycket annat man kan förlora sig i. Jag tror att Frans helt enkelt har fel när hon uttalar sig om religionens särställning när det gäller andliga behov. Men Frans skriver korrekt att vetenskap och religion inte alls är två kunskapstraditioner som stöttar varandra, och om detta har jag inga invändningar:

För visst finns det ibland en konflikt mellan religion och vetenskap. Vetenskapliga resultat motsäger ibland det vi tror, och då är viktigt att vi inte låter vår övertygelse stå i vägen. Vi måste vara ödmjuka inför våra egna begränsningar och inse att det behövs efterforskning för att vi ska veta något säkert.

Jag kanske drar det hela lite längre. Jag kan förvisso gå med på att påståendet ”Gud finns” är korrekt, så länge man avser en Gud vars existens saknar påverkan på vårt universum, eftersom den sortens existens ändå är samma sak som en icke-existens för en skeptiker. Den som anser sig ha skäl att tro på Gud, eller på något annat sätt känner av Gud, det är han som gör vetenskap av sin tro, och det är han som har problem. För att ta ett annat exempel än Gud så kan jag acceptera att det springer osynliga enhörningar på månens baksida, men vi vet inte. Ovetbarhet följer rimligtvis till att man inte heller har rätt att hävda att så är fallet. I en perfekt värld skulle det som kan påstås utan evidens också kunna avfärdas utan evidens, utan att åberopandet av ovetbarhet ges några som helst hänsyn. Detta följer till att en ”osynlig rymdpappa” som känner din närvaro inte är en fråga för religionen att fundera på, det är en fråga för vetenskapen. Om inte kosmologin så psykologin. Vad som sker utanför vårt universum (alltså det som inte lever upp till någon rimlig definition av ”att finnas”) kan överprästerna ta, så länge det inte sker på någon annans bekostnad. T.ex. bör vi jobba vidare med att separera kyrka och stat.

Jag tror inte heller att Emma Frans har rätt när hon uttalar sig om moral.

När det gäller värderingar och moral kan religion vara vägledande.

Moralfilosofin står inte handfallen, och är inte beroende av religion. Precis som kemi knuffade undan alkemin och atomteorin knuffade undan elementteorin, så har filosofin ersatt religionen auktoritet som moralisk sanningssägare. Det finns gräsrötter som hellre sätter sin tillit till astrologi än astronomi, religion istället för filosofi, och så vidare, vilket tar mig till ett sista påstående: Hon avslutar med att säga att religion kan ge ett sammanhang och ett syfte, vilket även både andra negativa ting kan göra. Men det finns även positiva ting som kan göra detsamma, mycket bättre.

Kategorier: Moral, Religion, Vetenskap, Vetenskap och Folkbildning

Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.