Anders Hesselbom

Riksdagen har fyra talmän, en ordinarie, en första vice, en andra vice och en tredje vice. Till andra vice talman valdes sverigedemokraten Julia Kronlid. Som väntat finns det människor som är upprörda över att en påstådd nazist troligtvis kommer att få utföra talmansämbetet i Sveriges riksdag – detta säger jag utan att lägga någon värdering i om hon verkligen är det hon anklagas för, jag säger att det är detta folk påstår sig vara upprörd över. För mig är det en alldeles för grov anklagelser för att jag skulle vara bekväm med att lägga den på någon, men de som anser att Kronlid är en sådan, är givetvis upprörd över att hon fått förtroendet.

Så man får inte kritisera en kreationist, abortmotståndare och nazist, eftersom hon är ”timid”? Dra åt helvete

En talman representerar Sverige. En nazist ska inte representera Sverige och det ska inte en vetenskapsförnekande kreationist.

Jag vill inte inskränka vare sig hennes rätt att tro, eller partiernas rätt att välja henne. Jag menar att det är mindre lämpligt OCH att det rimligen måste finnas en bättre talman i SD-leden, som vare sig är kreationist eller aktiv nazist

Om man nu ogillar personen i fråga, känns det relevant att dra fram andra negativa egenskaper. Kreationism.

Kreationist är ett finare ord för pappskalle.

Jag tror att många inom högern skäms över att deras sida valt en kreationist till talmanspresidiet. Så för att slippa konfronteras med det låtsas de att vänstern är emot alla troende. Det är pinsamt, det också.

Så som påstås i citatet ovan så är tiden då vänstern avskydde både religion och religiösa över. Den senaste kollektiva moralpaniken utspelade sig 2013 då Elisabeth Svantesson blev arbetsmarknadsminister. Hon är ju frikyrklig!

Idag har andelen frireligiösa i Sverige blivit nästan lika stor som andelen svenskkyrkliga, mycket beroende att islam har vuxit i popularitet i landet. Och här kommer den identitetspolitiska aspekten in. Inom islam är skapelsetro faktiskt ganska populärt, så skulle en muslim nå talmansämbetet (vilket troligtvis ligger långt ovanför muslimers glastak) så skulle det vara intressant att ställa frågan. Ordinarie talman, Andreas Norlén, var klok nog att ducka frågan om kreationism, men om vi leker med tanken att han är skapelsetroende, så inser vi att skapelsetro inte är något problem för uppdraget i fråga. Vetskapen om vad en person är skaver naturligtvis, oavsett hur väl uppdraget utförs.

Identitetspolitik: Man lyfter fram egenskaper som man uppfattar som negativa för att legitimera sitt ogillande av personen.

Om man anser att personen i fråga är nazist, varför behövs ytterligare förstärkning? En kreationist må ha fel i sin bild om arternas mångfald, men det är inte helt säkert att man är en olämplig talman för det, eftersom det inte är säkert att man har en dålig människosyn eller svårigheter att underkasta sig kraven som ställs på uppdraget. Jag respekterar personer med integritet som kan välja sina tillfällen och inte lägga fram fler kort än nödvändigt, som Norlén. Men eftersom frågan om skapelsetro nu har lyfts som ett problem i riksdagen, så blir jag nyfiken på vilka andra kreationister vi har.

Finns det andra frågor, utöver arternas mångfald, som någon riksdagsman har fel om? Finns det någon som tror att socialism fungerar? Finns det någon som tror sig ha en personlig relation med Universums upphovsman? Finns det någon som tror att en demokrati behöver statlig media? Finns det någon som ifrågasätter att vi tippat över toppen på Lafferkurvan? Get them up against the wall!

Men gränsen går tydligen vid skapelsetro, trots att föreställningen om en skapare av arter inte är mer felaktig än föreställningen om en skapare av Universum. Eller hypotesen att han hade en son som återuppstod och svävade till himlen. Idén om att alkoholmonopolet har räddat svensken från att supa ihjäl sig. Att en person i riksdagen har fel spelar ingen roll, den som är ond ska degraderas med andra konstateranden, och det är vad paniken kring Kronlid handlar om. Och jag kommer förmodligen aldrig att förstå varför nazistanklagelsen ens behöver förstärkas – åtminstone inte så länge man använder ordet i sin ursprungliga bemärkelse.

I övrigt delar jag uppfattningen att forskning och politik bör hållas isär.