Anders Hesselbom

Nyligen bestämde Sydsvenskan att en av deras ledarskribenter inte längre skulle få producera text åt dem, på grund av ett olämpligt inlägg på Twitter, och handgnuggandet bland totalitära människor kan närmast liknas vid när Hanif Bali fick ta ”time out” från Twitter. Det är väldigt svårt att diskutera principer med människor som inte är vana att systematisera. När man beklagar sig över att någon som tillhör åsiktskorridåren drabbas av någon form av deplattformering, är det lätt att få medhåll. Men om personen som deplattformeras istället tillhör en åsiktsminoritet, antas han ha sig själv att skylla, för att han borde ha tänkt sig för. En fågel född i en bur tror att flygning är en sjukdom och en människa som inte har något annat att säga vad påbjuds av massan tror att det fria ordet är samhällsstörtande – det är därför vi har en Svergiebildsmyndighet och ministrar som angriper debattörer personligt som utmanar deras utstakade vägar.

Principen om självcensur i rädsla för konsekvenser har vi lånat från kommunistisk diktatur. Inte minst Sovjetunionen ända in på 1980-talet och Rysslands Putin därefter betraktar principen som effektiv och värd att vårda (för att inte tala om Mussolini). Men varför gillar goda människor principer från onda Ryssland? Det är väldigt lätt att låta sig förledas av totalitära principer, speciellt i den speciella miljö som Sverige är. Jag skulle kunna skriva precis hur mycket som helst om hur Sverige har förändrats under min ringa livstid, men vi befinner oss just nu i ett ganska bra läge. Majoriteten är god, majoriteten önskar (åtminstone vissa av) sina medmänniskor väl, medan nynazisterna är en minoritet – en högljudd och farlig sådan, men ändå en minoritet. Borde det inte då vara självklart att lojalitet mot den stora massan är bra, och att självcensur under hotet om deplattformering är effektivt? Just nu är det så, men principen håller inte. Majoritetens makt och dess förmåga att tysta minoriteter, attraherar korruption och totalitarism. I ett samhälle där individens frihet är låg, är det enkelt att skifta makt till staten, och således attraktivt för onda krafter försöka ta sig in. Är det något historien lärt oss, så är det detta. Anklagelsen om uppfylla Godwins lag från personer som förväxlat ”att lära sig av historien” med ”att använda nazistreferenser som personangrepp” förhindrar mig att exemplifiera.