Anders Hesselbom

Organiserad religion är det nya svarta

2018-01-27

Svenskarna har genom åren grundligt fått lära sig att avsky kyrkan som både var sträng och dyr i drift. Religionsfrihet är något ganska nytt i Sverige – 1951 blev det tillåtet att inte betala medlemsavgift till någon kyrka. Vägen till religionsfrihet på lika villkor är tyvärr fortfarande lång, och även om kyrkan skildes från staten för 18 år sedan, har Svenska kyrkan kvar vissa privilegier som t.ex. Humanisterna saknar, och vissa delar av Svenska kyrkan är reglerade av svensk lag. Det är numera tillåtet att inte vara kristen i Sverige, men kyrkan åtnjuter en särställning. Vår historia till trots, så gillar vi organiserad religion, och vi identifierar Sverige som ett sekulärt land, trots att så inte är fallet. Förändringen från att vara skeptisk till att vara godtrogen har kommit med 80- och 90-talisterna. De har aldrig upplevt åsiktsförtryck och de är fostrade att inte ifrågasätta auktoriteter, att aldrig sparka uppåt utan att istället ifrågasätta utmanare – potentiella fiender av ordningen. Och skulle man falla offer för konsensuskulturen så beror det naturligtvis på att man tyckt fel, inte att konsensuskulturen faktiskt existerar.

Den unge svensken tror inte på många av religionernas dogmer, men gillar dem ändå. ”Jag är inte religiös, men…” brukar det heta. Generellt sett tror man inte på Gud, men man tror inte heller att naturvetenskapen är rätt väg framåt mot ny kunskap i alla lägen. Vilka vetenskapliga frågor naturvetenskapen inte ska lägga sig i kan variera från ”hur allting började” till ”kärleken”, men framför allt ska vetenskapen inte ens försöka svara på frågor om rätt och fel eller gott och ont. Det påstås vara ett hot mot värdeneutraliteten, trots att det går alldeles utmärkt att analysera konsekvenser av gärningar utan att ge några rekommendationer. I själva verket är det naturligtvis den som opponerar sig som är den som står för värderingarna – observationen att en gärning orsakar mer lidande än en annan kan självklart levereras utan någon bifogad rekommendation.

Religionsfrihet på lika villkor står inte högt i kurs. Religionsfrihet får gärna finnas, så länge monoteismen har sina samhälleliga privilegier. Det är staten som ska samla in Svenska kyrkans medlemsavgift (som egentligen är en skatt). Det är alltså allmänheten, medlem eller ej, som får stå för administrationsavgiften, som för sex miljoner medlemmar är över etthundratusen kronor, för insamlingen av Svenska kyrkans medlemsavgift, trots att Svenska kyrkan egentligen inte längre är en statlig myndighet, utan en kyrka! Det finns inga ideologiska betänkligheter kring att detta kanske är rättsvidrigt eller ett uttryck för korruption, eftersom etthundratusen kronor är ”lite pengar” när vi diskuterar gemensamma medel – skattepengar eller s.k. gratispengar. Det är därför hundratusen här och en halvmiljon där aldrig är ett problem. Och det är därför pengar som skulle ha gått till behövande, gärna får slösas bort – det går alltid att höja skatten!

Men även om skattehöjningar är en fungerande universallösning på kort sikt, så slutar det nästan alltid med att det är den utsatte som får ta slutnotan. Några procents ökning av inkomstskatten, och således några procent av lönen är nämligen inget att bråka om för höginkomsttagaren, men det kan vara ett stort problem för låginkomsttagaren, som redan idag skulle ha gagnas av större finansiell rörlighet. Några procents ökning av företagsskatterna är inget som bekymrar den som sitter säkert, det är mest ett problem för den som försöker komma in i systemet.

Kategorier: Politik, Religion, Religionsfrihet, Svenska kyrkan