Nu har Svenska kyrkan släppt medlemsstatistiken för år 2025. Sedan år 2024 har antalet medlemmar minskat med 60.511 personer.
Sveriges befolkning har ökat från 10.587.710 personer till 10.605.529 personer, och antalet medlemmar i Svenska kyrkan har minskat från 5.426.053 personer till 5.365.542.
År 2024 var 51,4% av befolkningen medlemmar, och år 2025 var 50,7% av befolkningar medlemmar. År 2026 kan bli året då färre än hälften av svenskarna är medlemmar i Svenska kyrkan.
Läs mer:
Vi har fortfarande inte någon medlemsstatistik för Svenska kyrkan år 2025 (som brukar komma året efter, i slutet av mars, alltså snart), men vi har den löpande rapporteringen av aktiva in- och utträden. Dessa siffror ger möjligtvis en fingervisning om Svenska kyrkans popularitet, men ger definitivt inte hela sanningen.
Ett aktivt inträde är en person som kontaktar Svenska kyrkan i syfte att bli medlem, men inte en person som blir medlem för att förmyndaren har bestämt att personen är kristen. Ett aktivt utträde alltså är en person som kontaktar Svenska kyrkan för att begära utträde, men inte en person som t.ex. dör.
En stor del av Svenska kyrkans popularitet kommer sig av att man måste begära utträde aktivt. Även om du personligen aldrig bett om att få vara medlem, så bistår Skatteverket med att ta pengar från dig och ge till kyrkan, och medlemskapet förnyas automatiskt.
Statistiken på kyrkans hemsida sträcker sig från 2004 till innevarande månad, och här följer en liten sammanfattning. Antalet aktiva inträden per år under 00-talet (2004-2009), 10-talet (hela) och 2020-talet (2020-2025) är:
00: 5 937 personer i snitt
10: 7 855 personer i snitt
20: 12 168 personer i snittDetta skulle kunna tolkas som att Svenska kyrkan är väldigt populär, men det säger egentligen bara att fler behöver gå med för att bli medlem. För att verkligen bedöma hur populär Svenska kyrkan är, måste man ta in passiva inträden, som t.ex. medlemskap som tecknas av personens föräldrar.
Antalet aktiva utträden per år under motsvarande tid ser ut så här:
00: 64 139 personer i snitt
10: 63 780 personer i snitt
20: 48 336 personer i snittDessa siffror skulle kunna tolkas som att Svenska kyrkans popularitet har ökat, eftersom antalet aktiva utträden minskar över tid. Men det måste ställas mot de totala procenttalen. Om antalet personer ökar och antalet aktiva utträden minskar, så kan det fortfarande betyda att andelen medlemmar minskar.
Om stad med 10 invånare har 2 fans av gruppen Beatles, men 8 fans av gruppen Rolling Stones, så är Beatles på totalen mer populära än de är i en annan stad där de har 3 fans, om den staden har 20 invånare där 17 är Stones-fans. 2024 års siffror finns här för den som är nyfiken, och jag ser fram emot att titta presentera Svenska kyrkans statistik för 2025 när den väl blir tillgänglig.
2025-03-28: 2024 års siffror från Svenska kyrkan har kommit
Uppdatering 2026-03-29: Medlemsstatistik för Svenska kyrkan, 2025
Nettominskningen av medlemmar i Svenska kyrkan fortsätter att minska, men eftersom folkmängden ökar är den procentuella minskningen fortfarande stabil. Det är svårt att avläsa från grafen, men 2023 tappade kyrkan 80.000 medlemmar. Tappet 2024 var endast 58.000 medlemmar. Så det råder inga tvivel om att kyrkan har vunnit svenskens hjärta.
Den procentuella minskningen blir tydlig när man ser hur befolkningen i Sverige ökar, främst i icke-kristna grupper.
Men som sagt, även om netto minskningensjunker, så är utvecklingen fortfarande positiv.
Uppdatering 2026-03-10: Aktiva in- och utträden ur Svenska kyrkan 2025
Uppdatering 2026-03-29: Medlemsstatistik för Svenska kyrkan, 2025
I gårdagens 30 minuter intervjuades ärkebiskop Martin Modeus, och det var en nyttig påminnelse om hur världsfrånvänd Svenska kyrkan faktiskt är. Jag har inget emot att de klär sig i lustiga hattar och utför ritualer, för jag är den fria kulturens försvarare, men redan i vinjetten till programmet gav sig Modeus på att konkurrera med vetenskapen. Något är medfött hos människan. Det var lite oklart vad, för han pratade väldigt osammanhängande och medan han pratade om en skillnad så blev det en likhet, så jag förmodar att han var lite nervös när han stod framför tv-kamerorna. Han fick många chanser att lägga ut texten under programmets gång, även om mer än halva programmet handlade om flyktingpolitik. Jag tänker inte kommentera kyrkans politiska ställningstaganden, för de får lobba för vilken politik de vill, men när de beskriver hur yttervärlden är beskaffad, så måste jag protestera. Drygt 20 minuter in i programmet sätter vi igång.
Om teodicéproblemet hänvisar till att frågan även ställs i Psaltaren, och att många tror på gud ändå. Som vanligt påstås problemet vara olösligt, eftersom problemets lösning inte är särskilt angenäm för den som har investerat sitt liv i gud: Hur kan gud vara god och allsmäktig i en ond värld? För att gud är en fiktiv karaktär.
Om guds existens säger han att den inte går att belägga, för att mötet med gud är relationellt. Sådant man upplever sig ha en relation till, finns tydligen utan att dess existens kan studeras. Tro, som i ”tro på gud” handlar om en förhoppning, men att någon hoppas att gud finns, borde inte vara något problem för den som vill reda ut frågan.
24 minuter in påpekas att man inte kan bevisa att gud inte finns, men det argumentet är svagt. För det första är många s.k. gudsbevis redan motbevisade, och för det andra så tror förmodligen inte Martin Modeus att ett väsen finns bara för att han är oförmögen att föra i bevis att det inte finns. Att Modeus inte kan motbevisa att det bor enhörningar på månen, betyder inte att det bor enhörningar på månen – man måste alltid titta på vad som talar för.
Och apropå slitna klichéer påpekas att tron att gud inte finns är också en tro. Var inte ”tro” nyss en förhoppning? Nu är tro helt plötsligt ett sanningsanspråk, om än ett ganska välgrundat sådant när det handlar om tron att gud inte finns.
Modeus bekänner sig till teistisk evolution. Gud har skapat världen, men inte handgripligen. Detta är så nära evolutionen en katolik får ställa sig, och så långt ifrån vetenskapen man kan ställa sig utan att bli betraktad som en galning. Men vetenskapen avfärdar medvetande och syften, och hänvisar istället till naturliga krafter.
Vidare tror Modeus på jungfrufödsel. Ingen tolkning här inte, utan gammal hederlig bokstavstro. Detsamma gäller att Jesus återuppstod från de döda. Han vet inte hur det kan ha gått till, men det har hänt. Ett mysterium! Andra mysterium är kärleken och varför solen går ner.
Skillnaden mellan kärleken och gud, eller en solnedgång och gud, är att det finns folk som vet hur sådant fungerar. Om man bara har ett öppet sinne och visar lite nyfikenhet. Jag tänker mest på Martin Modeus intellektuelle motsvarighet Bill O’Reilly:
Idag publicerade Svenska kyrkan (SvK) sina siffror för år 2022. Sedan år 2005 har folkmängden i Sverige ökat med knappt 1,5 miljoner till mättillfället (10 521 556, december 2022) och under den tiden har Svenska kyrkan tappat 1,4 miljoner medlemmar till dagens 5,56 miljoner. Andelen av befolkningen som är medlemmar är idag 52,9%. SvK skriver själva 52,8% i sin rapport, men jag är osäker på varför.
Nettotappet på 70 516 är ganska lågt jämfört med de senaste åren, och något lägre än snittet sedan 2005 (82 249 medlemmar per år), men det är trots allt ett medlemstapp på drygt sjuttiotusen personer.
Svk har under de senaste åren pekat på tre förklaringar till minskningen. 1) Man ansluts inte automatiskt till kyrkan vid födseln, utan först vid dop. 2) Invandrare måste aktivt ansluta sig, vilket inte alla gör. 3) Antalet aktiva utträden är högre än antalet aktiva inträden. Med aktiva inträden menas personer som går med av fri vilja, inte de som blir medlemmar för att föräldrarna döper dem i kyrkan.
Så även om medlemstappet ser ut att minska i hastighet, ökar glappet mellan befolkningsantal och medlemsantal fortfarande stadigt, vilket bilden nedan visar.
Uppdatering 2024-03-20: 2023 års siffror från Svenska kyrkan
Idag publicerade Svenska kyrkan sina siffror för år 2021. Sedan år 2005 har folkmängden i Sverige ökat med 1,4 miljoner till mättillfället (10 452 325, december 2021) och under den tiden har Svenska kyrkan tappat 1,3 miljoner medlemmar till dagens 5,6 miljoner.
Nettotappet på 94 870 är i princip samma som nettotappet som gjordes under år 2020, som båda var över snittet (83 257 medlemmar per år).
Den absoluta siffran är aktiva+passiva utträden (att säga upp medlemskapet, att dö ur kyrkan, och så vidare) minus aktiva+passiva inträden (att välja att gå med, att bli inskriven av en förmyndare).
Svenska kyrkan har idag 5 633 867 medlemmar, vilket ser ut så här i jämförelse med folkmängden:
Här finns förändringen för år 2020.
I morgon är det val till Svenska kyrkan, och få interna angelägenheter får så mycket medieutrymme som just Svenska kyrkans. Både i min lantortstidning Nerikes Allehanda och på Nyhetsmorgon har kandiderande kyrkopolitiker fått uttala sig, och framför allt socialdemokrater verkar ha en ganska tydlig vision om vad de vill med kyrkan. Förmågan att kunna kommunicera sina ideal är sällsynt i riksdagspolitiken, så man får vara tacksam över att kyrkans män så gladeligen diskuterar sina interna angelägenheter för öppen ridå. Socialdemokraten i Nyhetsmorgon fick svara på varför Svenska kyrkan tappar medlemmar, och han nämnde två ting:
Tidsandan. Föräldrar för inte över sin tro på sina barn i lika hög utsträckning längre. Till skillnad från t.ex. islam som går i arv från generation till generation, finns det ingen föreställning om genetik inom kristendomen. Föräldrarna måste antingen ge bort sitt barn till sin gud (t.ex. genom dopet) eller sälja in sin religion till barnen med Barnens bibel, kyrkans barntimmar, söndagsskola, alfakurser och konfirmationsundervisningar. Och helst även med hjälp av grundskolan.
För lite kristendomsundervisning i skolan. Skolan ska alltså helst vara Svenska kyrkans rekryteringsavdelnings nyttiga idioter, och metoden ska vara kristendomsundervisning. Vad tycker föräldrar som bekänner sig till sekulärhumanismen om detta tro? Hur känner muslimska föräldrar inför detta? Kristendomen är såklart en väldigt viktig komponent i förklaringen till vilka vi är, men det är också viktigt att förstå sekulärhumanismen och dess roll. Dessutom, för att kunna navigera i ett modernt samhälle behöver man ha grundläggande kunskap om samtliga världsreligioner (speciellt som islam växer i popularitet i Sverige) samt förståelse kring fenomenet med friförsamlingar, och så vidare.
Vill man ha undervisning i islam? Och om man då tror att just undervisningen i kristendomen ska ske i syfte att rekrytera församlingsmedlemmar till Svenska kyrkan, medan t.ex. undervisningen i sekulärhumanismen och i islam ska vara objektiv, så är man korrumperad. Men för all del, vi vet ju om att det finns en korrelation mellan att ha kunskap om en religion och att inte vara anhängare av den religionen, så för all del. Ju mer man vet, desto mindre lockar kristendomens andefattiga världsbild, deras juvenila imitationer av filosofi och deras övernaturliga föreställningar, som strider mot allt vi vet om vår omvärld.
Idag finns många bra verktyg för dig som vill lämna Svenska kyrkan. Titta t.ex. på någon av dessa:
Lycka till!
Universums skapare, krigsherren och guden Jahve, har intressen i vissa länder på den avlägsna planeten jorden, däribland Sverige, men Sverige håller på att glida guden ur händerna. På 1950-talet blev det lagligt att inte vara med i någon församling och sedan år 2000 representeras inte Jahve längre av någon svensk myndighet, för Svenska kyrkan har numera reducerats till en frikyrka. Sverige sägs vara sekulärt, och det innebär att varken gudars, demoners eller änglars vilja viktas in när beslut fattas eller när landet förvaltas. Övernaturliga väsen får fortfarande tala till makthavarna (t.ex. öppnas riksdagen i Storkyrkan) men de har ingen rösträtt och kan inte ställa några krav. Det är åtminstone vad påståendet att Sverige är ett sekulärt land hävdar, men det är inte sant. Svenska kyrkan är reglerad av svensk lag, Jahves svenska undersåtar har färre skyldigheter och fler rättigheter än hans fiender, svenska staten samlar in medlemsavgiften, och så vidare. Medlemsavgiften handlar föga förvånande om gigantiska summor pengar. Att vara rymdhärskare är ett glamoröst och excentriskt liv, och talespersonerna på planeten jorden ska ha sina smulor från gudens bord. Präster tjänar bra, kyrkan äger företag, mark, byggnader och staten fyller troget på från medborgarnas fickor. Kristendomen betraktar sin omvärld genom välfyllda kristallbägare.
Ett av Jahves kvarvarande ansvar är att bestämma vilka svenskar som får ingå äktenskap eller inte. Denna situation är ganska olycklig, för som så många magiska krigsherrar är mänskliga relationer och mänsklig sexualitet ett fokusområde, och Universums skapare är inget undantag. Det finns en dissonans mellan vissa människors uppfattning att homosexuella ska få ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella, och vissa av Svenska kyrkans män som menar att Jahve opponerar sig mot detta. Om Svenska kyrkan verkligen vore en frikyrka, skulle de inte syssla med myndighetsutövande, och om de verkligen vore en frikyrka skulle diskussionen om vem Universums skapare anser kvalificera för vad, vara en intern diskussion för hans undersåtar.
Jehna Al-Moushahidi har skrivit en text i Aftonbladet med rubriken ”Präster som inte vill viga samkönade får byta jobb”, där hon konstaterar:
För bara två år sedan gjorde SVT en undersökning som visade att endast fem av 34 samfund med vigselrätt svarat ja på frågan om de utför vigslar mellan personer av samma kön.
Betraktar man detta som ett problem, samtidigt som man inte har några som helst problem med att vigslar över huvudet taget ska utföras en organisation som är direkt underordnad rymdkejsaren, så är man naiv – då har man inte läst Alex Raymonds tidning om Blixt Gordon. Krigsgudar är konservativa och stränga, och att staten klipper banden med dem är helt rätt:
Är det verkligen just dessa två intressekonflikter som ska kombineras för att vi ska få en bättre värld? Om man menar allvar med påståendet att Sverige är sekulärt, ska kyrkan avregleras och berövas sitt myndighetsutövande. Vill du gifta dig, kontakta länsstyrelsen! Det hela blir extra intressant när vi tar in två grupper som vuxit rejält i antal de senaste 30 åren.
Ateisterna. De anser att verkligheten är en naturlig plats, som är som den verkar vara, alltså inte skapad av någon och fri från intergalaktiska härskare.
Muslimerna. De är anhängare av en konkurrent till Jahve som heter Allah. Han är ännu heligare och ännu strängare mot avvikelser från heteronormen.
En ateist som bor i ett land vars lagtext reglerar en myndighetsutövande kyrka, betraktar den som pratar om Sverige som ett sekulärt land som lite okunnig. Att vara sekulär betyder att landet inte pysslar med sådant! Vidare, en imam som ska viga homosexuella, ser (med rätta) att teologin är utmanad. Och jag personligen, jag föredrar såklart en debatt mellan Jahve och Allah, för jag vill veta hur väl underbyggda de är när man inte går via planetlokala mellanhänder, som knappt kan enas sinsemellan om vad Universums skapare tycker ska gälla i just denna utkant av just denna galax. Dagens debatter har utspelats av företrädare på ett sätt som påminner om charlataner som bara påstår sig företräda olika mäktiga väsen som i bästa fall framstår som deras egna hjärnspöken, och i värsta fall ett maktmedel mot pöbeln. Så om vi ska låta magiska och utomjordiska ting ha sina medlemsklubbar på jorden, ska de agera på samma villkor som alla andra:
Nu har Svenska kyrkan redovisat sina siffror för 2020 (2019 finns här). Antalet medlemmar har gått från knappt sju miljoner år 2005 till 5 728 746 medlemmar i 2020 års slut.
Folkmängden har ökat med 1,3 miljoner personer sedan 2005.
I förhållande till varandra ser de ut så här:
Trenden med en minskad utträdeshastighet har brutits rejält.
De hittills säkerställda siffrorna säger oss att andelen medlemmar per år ser ut så här:
Jag återkommer när siffrorna för 2021 är redovisade.
Uppdatering 2022-03-16: Siffrorna för år 2021 är på plats.
Medan vi med spänning väntar på att Svenska kyrkan ska redovisa sina siffror för 2020 så kan vi titta på hur det sett ut fram till 2019.
Ärkebiskop Antje Jackelén och Svenska kyrkan upphör aldrig att förvåna och förfära i deras kamp om själar och deras pengar. Häromdagen skrev hon i Svenska Dagbladet, med anledning av trettonhelgen och med hänvisning till barnkonventionen att religiösa budskap från Svenska kyrkan är inte propaganda och att barn har rätt till en andlig utveckling. Om trettonhelgen skrev hon (läs med din löjligaste röst):
Till Trettondedag jul hör berättelsen om de tre vise från österlandet som hade färdats långt för att uppvakta den nyfödde Jesus. De satte barnets bästa i centrum inte bara genom sina värdefulla gåvor utan också genom att ta en annan väg hem, för att inte avslöja barnets vistelseort för kung Herodes som traktade efter barnets liv.
Och om att rekrytera barn till sin religion skrev hon:
När barnhälsovården informerar tas det inte för propaganda som behöver neutraliseras utan ses som bidrag till barnhälsan. När kyrkan berättar julens berättelse för barn kan det framställas som att en intresseorganisation bedriver propaganda som bör neutraliseras – och inte som ett bidrag till barns andliga och existentiella hälsa.
Sen lämnas läsaren att tänka att andlighet med nödvändighet handlar om monoteistisk tro, och som en harkling nämner Jackelén barnkonventionens artikel 27:
Konventionsstaterna erkänner varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.
Det blir så tokigt när religiösa hänvisar till skrift. Jesus var god, för han sa si och gjorde så. Men slår man upp saker och ting i sitt sammanhang, faller det ofta platt. Barnkonventionen är inte något undantag. Artikel 14:
Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Hoppsan, det var alltså barnet som skulle få utveckla sin religion på sina villkor med stöd från den vuxne – religionsfrihet inte religion. Om det enda verktyg man har är en hammare, ser alla utmaningar ut som spikar, och så hamrar man på om gud och Jesus. Men även om man kan tro att andligheten i ovanstående citat från artikel 27 handlar om att dela Svenska kyrkans religiösa dogmer, så ska man veta att andlighet kan vara så mycket mer, något så mycket större än en naiv religion, och definitivt något mycket större än Antje Jackélens religion. Hon driver en kyrka vars finansiella intäkter minskar från år till år, trots ett enormt stöd från staten i sin rekrytering av nya själar. För den moderna människan behöver inte någon religiös auktoritet för sin andlighets skull. De andliga behoven kan tillgodoses genom litteratur, konst, musik, vetenskap eller var som helst som ger vidgade vyer utan att man behöver fantisera om en låtsaspappa i himlen.
En del av de problem unga vuxna brottas med i dag hänger samman med brist på andlig utveckling.
Ja, och där bär kyrkan en skuld.
Det slutgiltiga medlemstappet år 2018 landade på 94679 personer, vilket innebär att medlemsantalet är 5,9 miljoner människor eller knappt 58% av landets befolkning. Det innebär att kyrkan, kristendomen och den organiserade religionen fortfarande står sig väldigt stark i Sverige.
Med det sagt, i början av 1970-talet var drygt 95% av befolkningen medlemmar i Svenska kyrkan. Många betalar sitt medlemskap i Svenska kyrkan för att de gillar gamla fina kyrkor, men det statliga bidrag som går ut till dessa påverkas inte av medlemsantalet.
När vi lämnade 2018 uppgick befolkningsmängden till 10 120 242 personer, jämfört med drygt 9 miljoner år 2005.
Endast en präst kan bjuda på detaljerade beskrivningar av verkligheten och av Gud utan att bli ifrågasatt. De kan säga att Gud tycker si och att Gud tycker inte så, utan att någon av deras anhängare reagerar. Själv funderar jag hur de kan veta så mycket, något jag gärna diskuterar. För även om jag är vetenskaplig skeptiker (och således ateist) och alltså utgår ifrån att Guds företrädare mest sysslar med gissningar och önsketänkande, så kolliderar våra intresseområden. Vetenskapen och religionen gör anspråk på att förklara samma sak! Det finns en överlappning mellan de olika domänerna som både präster och forskare gör anspråk på att försöka förklara!
Ett konkret exempel skulle vara om vårt självmedvetande överlever vår död, t.ex. tack vare att vi har ett slags ”själ” som kan leva utan att vår fysiska kropp. Både inom vetenskapen och inom religionen funderar man på var självmedvetande är, från olika håll. Men även när det gäller frågor som till synes mest handlar om religion, som t.ex. påståenden om Guds natur, är vetenskapen intresserad av hur den informationen delges. Prästen själv är en del av den naturliga världen, vilket är naturvetenskapens intresseområde, så när Gud delger detaljer om sitt väsen för en präst, blir även vi nyfikna.
Det händer hela tiden, främst genom Svenska kyrkans twitterkonto. Man ber Gud om regn, och när så inte sker, tackar man Gud för brandförsvaret. Jag kan kanske tycka att det vore bättre om det inte brann alls, vilket jag påpekade. Kritiken som detta genererade kan delas upp i två kategorier, och jag svarar gärna på båda.
Vad har jag för källa på att bränderna orsakas av Gud? Jag har naturligtvis ingen källa på det, och jag tror inte att det var Gud som orsakade bränderna. Men den som tror på Gud och ber honom om regn, borde rimligtvis tro att Gud faktiskt kan påverka. Personligen tror jag att Gud inte är allsmäktig i vår värld, och anledningen till att jag inte tror det är att jag inte tror att Gud alls existerar, åtminstone inte i vår värld, annat än som en idé. Men om någon tror att Gud är allsmäktig, så kanske denna nu sitter och funderar på varför onda ting händer om Gud är god?
Det märks att jag tror att Gud är en person eller individ. Det är fel! Jag benämner ibland Gud som han, men varken han eller herren (som troende ibland använder) ska tolkas bokstavligt, utan är egentligen en hänvisning till det som man tror på. Men frågan är irrelevant eftersom det inte finns något samband mellan att ha önskemål på vädret och att tro att Gud är en individ, så jag gör mig inte alls skyldig till det. Inom Svenska kyrkan finns det personer som verkligen tror att Gud är en individ, och det är inget fel med det, men det styrks inte av att man bad om regn. På samma sätt blir inte min bild av Gud mer av en individ för att jag inte vill ha bränder. Det följer inte.
Svenska kyrkan använde sina kyrkklockor under almedalsveckan för att störa ut ett seminarium som hölls av Thomas Gür, kolumnist på Svenska Dagbladet (SvD), i närheten av Visby domkyrka. Då SvD är obunden moderat, och alltså inte nödvändigtvis regeringsvänlig, valde domprosten Mats Hermansson, känd vänstersympatisör, att sätta stopp evenemanget genom klockringning. Hermansson har i ett utlåtande sagt att han ringde för att stämningen var obehaglig, något som avfärdats som lögn av dem som var där och dessutom rimmar illa med den dokumentation som finns från händelsen.
Som om inte detta vore nog så tar Aftonbladets Jonna Sima domprosten i försvar, och väljer en formulering som syftar till sammankoppla seminariet med nazism. Sima skriver: ”Samhället måste sända en tydlig signal om att det råder nolltolerans mot nazivåldet. Men vi behöver hjälpas åt att säga ifrån och markera mot rasismen och antidemokratiska krafter i vardagen. Visbys domprost är ett föredöme för oss alla.” Är det skrivet av någon som förstår att Gür inte är nazist? Och inte våldsam? I så fall är ”nazistvåldet” ett synnerligen illa valt ord.
Givet det uppenbara, att nazismen är ett större problem än att nazistanklagelser lättvindigt och tanklöst ska användas för att stigmatisera potentiella meningsmotståndare, tänker jag på hur trång åsiktskorridoren är i Sverige. Samtidigt som vi förväntas tänka att korridoren inte alls finns, måste vi vara beredda på att den som inte är uttalat regeringsvänlig, grundlöst kan hängas ut som nazist av en av landets största tidningar. Verklig nazism är ett betydligt större problem än att en kolumnist på en obunden moderat tidning håller seminarium, men om detta vet Jonna Sima förmodligen inget alls. Jag kan ändå lova Sima att inte avfärda henne genom att påstå att det är bra att störa ut hennes röst som en markering mot rasism och antidemokrati, trots att hon samlar poäng till det sistnämnda.
I helgen diskuterade jag religion och kyrka med en polack och ställdes inför uppgiften att beskriva Svenska kyrkan, vilket är en större utmaning än man kanske först inser.
Historiskt har svensken betalat var tionde till kyrkan enligt lag, vilket skulle försörja präst och kyrka, men detta avskaffades runt år 1900. Sverige har sedan dess rört sig långsamt mot religionsfrihet, och sedan 1952 är det tillåtet enligt lag att inte vara kristen. Sedan år 2000 bekänner sig inte längre svenska staten till luthersk kristendom och kyrkan förlorade sin myndighetsstatus, men i praktiken fungerar Svenska kyrkan fortfarande i mycket som en myndighet. Jag vill att Sverige ska vara en sekulär stat, men det finns egentligen inget folkligt stöd för det.
Svenskar ogillar religion såvida religionen inte är organiserad, men inte heller då vill vi att det ska handla om religion, eftersom vi inte tror. På sätt och vis är Sverige både sekulärt och asekulärt – sekulärt, eftersom vi ogillar religion och inte vill att religion ska vara politik, och asekulärt, eftersom vi gärna vill att kyrkan ska tona ner sin religion för att kunna förbli en maktfaktor. Och viljan till underkastelse under denna maktfaktor, i ljuset av att kyrkan ska bli ett slags godhetsministerium, är slående.
Tack vare sin historia förvaltar Svenska kyrkan tillgångar till ett värde av ungefär 45 miljarder kronor, i form av lösöre, mark och aktier. Dessutom är medlemskapet i kyrkan svindyrt. Men de flesta (sex miljoner svenskar) betalar gladligen medlemsavgiften, bländade av kyrkans ambition att skifta fokus från att vara kyrka till att vara ”en god kraft i samhället”.
Svenska kyrkan själva förstår att de inte är önskvärda som församling. Man vet att man är den organisation som organiserar flest ateister i hela Sverige, och då det finns så pass få gudstroende i Sverige så vill man inte att den potentiella medlemsbasen ska vara begränsad till dessa. Därför beror medlemstappet på ungefär 6000 personer per månad till betydande del på att de medlemmar som faktiskt tror på Gud, förpassas till fria församlingar.
Och för att vara helt ärlig, så tror jag att de som verkligen vill se att Svenska kyrkan omvandlas från församling till godhetsministerium, är så pass få så att kyrkan behöver sina gynnsamma privilegier för att de ska kunna bevara sin makt. Den dyra medlemsavgiften blir mindre tydlig genom att staten konfiskerar den istället för att kyrkan själv debiterar den. Medlemskapet kan initieras av någon annan än medlemmen själv, och förnyas per automatik. Du vet, sådant som anständiga organisationer varken får eller vill göra.
Biskop Sören Dalevi skriver en intressant text i Kyrkans tidning som vädjar till en modernisering av hela församlingen, från att vara just en församling till att vara en god samhällskraft. Det var framför allt Dalevis inledning som fick mig att lyfta på ögonbrynen:
Han hette Fred, var forskare i religionsvetenskap från Uganda, och jag stötte på honom när han gjorde sin intervjuforskning om sekularisering. Han hade hört att Sverige var världens mest sekulariserade land. Det var därför han hade kommit hit.
Några månader senare återvände Fred till Uganda, och han skrev sin artikel. Men den handlade inte om det han först hade trott. Tvärtom handlade artikeln om världens mest kristna land: Sverige.
Fred förstår Sverige på ett sätt som ytterst få svenskar, men har Fred rätt? Ja, kristendomen är djupt rotad i Sverige och vi gillar organiserad religion mer än vi gillar religion i allmänhet, och definitivt mer än vi tror på den. De flesta bryr sig inte om att Svenska kyrkan har samhälleliga privilegier som andra livsåskådningsförbund saknar, att troende har privilegier som ateister saknar, och många som själva inte delar kyrkans tro eller värderingar, betalar ändå gladeligen hutlöst mycket pengar i medlemsavgift. Är det detta Fred har noterat? Det är åtminstone inte vad Dalevi lyfter fram.
Han lyfte fram den svenska socialtjänstlagen, och visst fick jag erkänna att den är ett evangelium i sig.
Den antas såklart inte vara ett resultat av humanism, utan av kristendom.
Systembolaget, visst är det en kristlig tanke att folk inte ska supa skallen av sig?
Spritmonopolet är också Gud. Och utbildningssystemet. Och sjukvården. Och föräldraledigheten. Inget beror på humanismen, allt beror på kristendomen. Eller naturligtvis inte precis allt, jag förmodar att Sören Dalevi inte anser att varken kyrka eller religion har något att göra med de som flydde från religiöst förtryck i Sverige på 1800-talet att göra.
I den verkliga världen har den lilla humanism som faktiskt finns inom kristendomen varit svår att banka in i den, och det har gjorts av yttre krafter, inte minst av humanister.
Det finns två doktriner att vända sig till när omvärlden ska beskrivas. Om man är skeptiskt lagt och uppskattar kontrollerbarhet bör man välja vetenskapen. Om man gillar auktoriteter vars självmotsägelser antas vara exempel på mystik bör man välja religion. De flesta plockar russinen ur kakan och väljer vetenskap för frågor som är praktiskt användbara och religion för frågor de vurmar för. Genom sänka kraven i frågor där man vill att det ska förhålla sig på ett visst sätt, får man ett ramverk som gör att man alltid har rätt i allt.
Och vilka kan illustrera detta än Det Svenska Trollkarlsgardet?
För några år sedan lät Svenska kyrkan hälsa att judar och kristna tror på samma gud, medan muslimer tror på en egen. Texten togs ner från deras hemsida helt okommenterat, och nu heter det att det är ”självklart att judar, kristna och muslimer talar om samma Gud”. Om det som man nyss opponerade sig emot idag är självklart, bör man prata om metod. Det viktiga är i själva verket inte vad man vet utan hur man vet det, vilket en statstrollpacka borde veta.
Sekularism, alltså tanken att religion inte ska vara en statlig maktfaktor, är något positivt, både för troende och för vetenskapliga skeptiker1. Att en stat inte är sekulär betyder att det är förknippat med en viss makt att ha en viss trosföreställning, men tvärt om, att en stat är sekulär betyder inte att det är några problem att ha samma trosföreställning – i ett sekulärt samhälle är staten trosneutral.
Sveriges interreligiösa råd behöver, precis som Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), ha våra pengar för att pytsa ut dem till specifikt religiösa organisationer. Mot ersättning, givetvis. Dessa myndighetspersoner anordnar, tillsammans med Islamiska Shiasamfunden i Sverige5 en konferens där man bl.a. ska försöka komma till rätta med sekularismen. I programmet står:
Vi är smärtsamt medvetna om att identitetsoro lett till ökade antireligiösa stämningar i vårt samhälle. Etablerade aktörer känner sig hotade av att den moderna sekularismenifrågasätts.
Och vidare:
Vi behöver ta oss förbi både aggressiv sekularism och misstro mot mångkultur…
Helst av allt skulle de vilja skriva ut i klartext att den som inte tror på Gud är rasist, men det kan ha en negativ inverkan på anslagen. Dessutom handlar epitetet ”aggresiv” om att legitimera en irrationell kritik mot fritänkare – det handlar inte om att det t.ex. är sekulärhumanister som hotar Salman Rushdie eller Lars Vilks!
Och förresten, evenemanget är kostnadsfritt för den som vill delta – du betalar via skattsedeln! Men även om skattepengar hamnar i fel händer, så är det givetvis kontraproduktiviteten och det tveksamma lagliga stödet som är det stora problemet här.
Jag har länge varit irriterad på att jag, som bor i ett land som strävar mot sekularism, ska betala pengar som hamnar hos församlingar på grunder som diskvalificerar människor med en mer rationell världsbild att ens söka! SST rapporterar årligen vilka vanföreställningar man kan få betalt för att ha! Några sådana myndigheter ska vi inte ha – deras verksamhet ska täckas av församlingarnas medlemsavgift, precis som vilket särintresse som helst.
1) Wikipedia (läst 2018-03-09): ”Vetenskaplig skepticism är ett förhållningssätt där man ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd.” Detta innefattar t.ex. Gud eller Allah.
2) Wikipedia (läst 2018-03-09): ”Americans without a religious affiliation represent about 20% or more of the population and since the early 1990s, independent polls have shown their rapid growth.”
3) The Local, 2015-04-13 (läst 2018-03-09): ”Almost eight out of ten Swedes are either ”not religious” or ”convinced atheists”, according to a new global study that concludes the Nordic nation is the least religious in the West.”
4) Enligt Wikipedia innebär ateism avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon gud, gudar och högre makter. Begreppet ateism spänner från avsaknad av tro på någon eller några gudar (eller högre makter), till aktivt avvisande av sådana. (Läst 2018-03-09.)
5) Jo, det är du som betalar här med.
Svenskarna har genom åren grundligt fått lära sig att avsky kyrkan som både var sträng och dyr i drift. Religionsfrihet är något ganska nytt i Sverige – 1951 blev det tillåtet att inte betala medlemsavgift till någon kyrka. Vägen till religionsfrihet på lika villkor är tyvärr fortfarande lång, och även om kyrkan skildes från staten för 18 år sedan, har Svenska kyrkan kvar vissa privilegier som t.ex. Humanisterna saknar, och vissa delar av Svenska kyrkan är reglerade av svensk lag. Det är numera tillåtet att inte vara kristen i Sverige, men kyrkan åtnjuter en särställning. Vår historia till trots, så gillar vi organiserad religion, och vi identifierar Sverige som ett sekulärt land, trots att så inte är fallet. Förändringen från att vara skeptisk till att vara godtrogen har kommit med 80- och 90-talisterna. De har aldrig upplevt åsiktsförtryck och de är fostrade att inte ifrågasätta auktoriteter, att aldrig sparka uppåt utan att istället ifrågasätta utmanare – potentiella fiender av ordningen. Och skulle man falla offer för konsensuskulturen så beror det naturligtvis på att man tyckt fel, inte att konsensuskulturen faktiskt existerar.
Den unge svensken tror inte på många av religionernas dogmer, men gillar dem ändå. ”Jag är inte religiös, men…” brukar det heta. Generellt sett tror man inte på Gud, men man tror inte heller att naturvetenskapen är rätt väg framåt mot ny kunskap i alla lägen. Vilka vetenskapliga frågor naturvetenskapen inte ska lägga sig i kan variera från ”hur allting började” till ”kärleken”, men framför allt ska vetenskapen inte ens försöka svara på frågor om rätt och fel eller gott och ont. Det påstås vara ett hot mot värdeneutraliteten, trots att det går alldeles utmärkt att analysera konsekvenser av gärningar utan att ge några rekommendationer. I själva verket är det naturligtvis den som opponerar sig som är den som står för värderingarna – observationen att en gärning orsakar mer lidande än en annan kan självklart levereras utan någon bifogad rekommendation.
Religionsfrihet på lika villkor står inte högt i kurs. Religionsfrihet får gärna finnas, så länge monoteismen har sina samhälleliga privilegier. Det är staten som ska samla in Svenska kyrkans medlemsavgift (som egentligen är en skatt). Det är alltså allmänheten, medlem eller ej, som får stå för administrationsavgiften, som för sex miljoner medlemmar är över etthundratusen kronor, för insamlingen av Svenska kyrkans medlemsavgift, trots att Svenska kyrkan egentligen inte längre är en statlig myndighet, utan en kyrka! Det finns inga ideologiska betänkligheter kring att detta kanske är rättsvidrigt eller ett uttryck för korruption, eftersom etthundratusen kronor är ”lite pengar” när vi diskuterar gemensamma medel – skattepengar eller s.k. gratispengar. Det är därför hundratusen här och en halvmiljon där aldrig är ett problem. Och det är därför pengar som skulle ha gått till behövande, gärna får slösas bort – det går alltid att höja skatten!
Men även om skattehöjningar är en fungerande universallösning på kort sikt, så slutar det nästan alltid med att det är den utsatte som får ta slutnotan. Några procents ökning av inkomstskatten, och således några procent av lönen är nämligen inget att bråka om för höginkomsttagaren, men det kan vara ett stort problem för låginkomsttagaren, som redan idag skulle ha gagnas av större finansiell rörlighet. Några procents ökning av företagsskatterna är inget som bekymrar den som sitter säkert, det är mest ett problem för den som försöker komma in i systemet.
Det är inte ofta som Svenska kyrkan uttalar sig om teologi, men ibland händer det. T.ex. har man konstaterat att judar och kristna tror på samma gud, medan muslimer tror på en annan gud. I november i år berättade ärkebiskopen att Gud inte är någon han utan en hen, och nu har även Jesus gått från att vara en han till en hen.
Jesus hade två pappor. Å andra sidan: Don’t we all? En himmelsk, en jordisk. Charlotte, präst
Uppdatering 23:27: Staffan Dopping kommenterar klokt: ”Det är verkligen som en reflex – detta att företrädare för kristendomen tycks vilja undvika att nämna namnet på livsåskådningar som inte innehåller en gudsgestalt. I stället älskar man att kalla dem ’ateister’. Det bidrar knappast till dialog.”
På förekommen anledning, jag brukar skriva om Svenska kyrkans konflikt mellan uppdraget att var kyrka och sin önskan om att vara en myndighet. Denna önskan delar kyrkan med många av sina medlemmar, då Svenska kyrkan organiserar flest ateister i hela Sverige. Miljoner, faktiskt.
Vi icke-troende som är lite äldre är ofta icke-troende av filosofiska skäl. Vi är s.k. nyateister. Vi har passerat genom Svenska kyrkans indoktrineringsprogram med barntimmar, söndagsskola och konfirmation, och helt enkelt genomskådat snömoset. Generation Y (”millenniegenerationen”) tenderar att vara uppfostrade av irreligiösa, och lyckligt omedvetna om den epistemologiska galenskap som kyrkan odlar. Men kyrkan själva är pinsamt medveten om både sin historia och sina dogmer, och gjorde därmed en enorm prestigeförlust när de år 2000 degraderades från myndighet till kyrka.
Det man vill vara är En God Kraft™ i samhället, och då religion skrämmer bort det intellektuella kapitalet heter räddningen politik. Vissa går så långt som att säga att religion helt enkelt är politik.
Jenny Sonesson, socionom, ledarskribent på Göteborgsposten och crazy cat lady, skrev häromdagen på Twitter:
Vi är många som vill besöka Svenska kyrkan i juletid utan att läxas upp från predikstolen om flyktingpolitik under religiös täckmantel.
En kristen! Usch, det är inget för Svenska kyrkan! Den som tror på Gud kan faktiskt söka sig till någon frikyrka. Miljöpartiet, som med grundläggande räkneförmåga förstått att kyrkan bör vara politisk, sätter ner foten. Tomas Eriksson svarar att om man har ”problem med att kyrkan predikar kärleksbudskap ska man kanske bara inte gå dit”.
Hur definieras kärleksbudskap? Den sedan länge förkastade hypotesen att Svenska kyrkan är en kyrka säger att det är Gud som bestämmer vad som är eller inte är gott. Men det är ganska kul betrakta Svenska kyrkan som kyrka. Det skulle bära på implikationer om att politiska ställningstaganden egentligen vore religiösa. Gud förespråkar en ineffektiv flyktingpolitik!
I ljuset av att Svenska kyrkan egentligen konkurrerar med Svenska institutet om ansvaret för Sverigebilden™ är Erikssons svar vettigt: Den politiska vänstern har 1) en åsikt i flyktingpolitiken och 2) ett inflytande över kyrkan, och äger således definitionen av godhet. Konsekvensanalyser tillhör forna intellektuella tider, och godhet handlar inte längre om antal personer man kan hjälpa, utan om det egna politiska motivet, och om potentiella väljare. Religiösa har inget i kyrkan att göra!
Kanske redan 2019 skrotas tv-licensen som finansiering av public service-media, till förmån för en ny skatt. Ett hushåll med två vuxna kommer att betala drygt 2600:- per år, vilket bara är en höjning med några hundralappar, och för ensamstående blir det till och med billigare då man betalar per person istället för per hushåll. Eftersom pengarna tillfaller SR, SVT och UR direkt, utan att gå via Radiotjänst, innebär det att samtliga 8,5 miljarder som kommer in via skattsedeln når fram till målet, vilket kan jämföras med 7,1 miljarder som idag kommer in via Radiotjänst.
Det som bekymrar mig är att public service-media inte behöver kosta 8,5 miljarder kronor per år. Mycket pengar leks bort, t.ex. genom att konkurrera med kommersiell tv (typ Doobidoo), och mycket pengar kommer att gå till sådant som skattepengar egentligen absolut inte får gå till, som t.ex. att sprida Svenska kyrkans budskap. Problemet är alltså inte 2600:-, problemet är att 8,5 miljarder kronor används för att konkurrera med privata företag under förevändningen att man sysslar med public service.
En radiolyssnare kan ofta bara lyssna på ett enda program i taget, och under den tiden tittar han troligtvis inte på tv. Man kan titta på YouTube eller lyssna på en podcast istället för att se på tablå-tv, och om man tittar på tablå-tv, kanske man tittar på Femman eller TLC. Eller så lyssnar man på Spotify eller tittar på Netflix, vad vet jag? Den lilla tid man använder för att titta på SVT, kanske man ägnar åt ett program som lika gärna kunde ha visats på TLC.
De 1,4 miljarder extra man drar in, skulle man kunna använda i lokala redaktioner som rapporterar om politiska beslut i sina närliggande kommuner. Man skulle kunna göra något annat än lokala nyheter, som ändå inte är speciellt lokala. Och man skulle definitivt kunna gynna den fria marknaden genom att inte använda skattemedel för att sno åt sig underhållningskonsumenter.
Man skulle kunna fundera på varför t.ex. inte Systembolaget säljer biffen, utan bara vinet som ska drickas till. Det beror naturligtvis på att Systembolaget inte ska utnyttja sin särställning för att konkurrera med privata företag som t.ex. Willys, ICA eller Coop. I ett läge där tre mediabolag ett mångmiljardtillskott från skattebetalarna, som andra mediabolag inte får, är det bra att hålla samtalet om hur pengarna används levande.
Inte minst kan man fråga sig om man ska avsätta medietid för gudstjänst? Kyrkan är inte längre en statlig myndighet och ett fritt samhälle bör inte subventionera monoteistisk propaganda utan sträva efter religionsfrihet på lika villkor. Ett argument för att visa gudstjänst, skulle kunna vara att det finns ett intresse, vilket på ren svenska betyder att det finns ett kommersiellt underlag. En gudstjänst är alltså ett slags Doobidoo för vidskepliga. Om SVT är intresserade, kan jag producera program som argumenterar för att Gud inte finns, som motvikt för de gångna åren.
Svenska kyrkan gör mycket bra, men jag kan inte ha respekt för den, dess medlemmar eller dess personal, mest för deras ointresse att frivilligt ge upp (eller ofta ens erkänna) sina privilegier. Ett av dessa privilegier är att de ständigt ropas in när Sveriges Radio och Sveriges Television ska ”väcka till eftertanke”, t.ex. genom att prata illa om sekulärhumanister. Prästen Camilla Lif levererade en sådan bravad i programmet Helgsmål häromdagen. Efter att ha pratat om skapande och konst sa hon:
Motsatsen till att något helt nytt uppstår ur intet upplever jag när jag pratar med någon som är utpräglad ateist. Jag kan inte räkna hur många gånger jag hört repliker som ”det går inte att bevisa” eller ”det är bara vidskepelse” eller ”jag tror bara på naturvetenskapen”. Det som jag tycker är sorgligt med en sådan livshållning, det som gör att mitt intresse för samtal slocknar, är att den livshållningen är så stängd, så färdig, så kontrollerad. Som att leva i en tillsluten burk. Motsatsen till ett konstverk. Om tillvaron vore så förutsägbar, som jag upplever att den styvnackade ateisten beskriver den, så skulle vi människor inte kunna sträcka oss efter något annat än det som vi för tillfället uppfattar som möjligt.
Hade vi sekulärhumanister haft den här plattformen, hade vi garanterat inte använt den för att prata illa om konkurrerande livsåskådningar. Det skulle snarare ligga i vårt intresse att sörja för att vi inte besitter privilegier som inte finns tillgängliga för våra konkurrenter. Och när kyrkan använder sitt privilegium för att sparka nedåt, vill jag ta tillfället i akta att svara på min anspråkslösa blogg.
Vad som går eller inte går att bevisa är relevant, eftersom det bär på ledtrådar om vad som är på riktigt. Jag kräver inte starka bevis för allt jag tror på. För att acceptera det som stämmer med vad jag redan tror mig veta, kräver jag mycket enkla bevis. Det som stämmer med vad jag tror mig veta är sådant som inte bestrids av annat jag också tror mig veta, men man måste naturligtvis alltid vara beredd att ändra uppfattning. Att åberopa mystik när något är motsägelsefullt duger inte.
Vad som är eller inte är vidskepelse beror på vad som är på riktigt eller inte. Fundera på en stund på vad som skiljer en vetenskaplig hypotes från en religiös hypotes. När beskriver den verkligheten och när är den en religiös dogm? Innan vi vet om en hypotes är falsk eller ej, aspirerar den till att beskriva verkligheten. När vi vet att den är falsk, kommer den antingen att avfärdas eller plockas upp av religionen. Till och med religiösa brukar vilja ha vetenskapen på sin sida, utan att det spelar någon som helst roll för deras egen uppfattning – tror man att det finns bevis för något som gagnar tron blir man glad, när bevisen faller tror man ändå. Den kreationist som avfärdar evolution ger gärna teorin epitetet religion.
Slutligen, verkligheten är inte så ointressant som Camilla Lif tycks tro. Den som vågar se bortom sin föreställningsvärld har massor att upptäcka och massor att lära. Verkligheten är långt mer spännande än den naiva föreställningsvärld kristendomen odlar.
Präster ska inte behöva viga homosexuella, inte heller präster i Svenska kyrkan. Trots att både kyrkan själva och dess försvarare betraktar kyrkan som en myndighet som har ”ett visst ansvar” över samhället, så är de fortfarande bara en kyrka. Gemenskapen i Svenska kyrkan handlar om teologi och om tro, inte om samhällsansvar.
Skillnaden mellan religiös tro och vetenskap ligger i vilka grunder man har för sina ställningstaganden. Man blir förmodligen inte präst för att man har hittat bevis för att Gud finns och att man har säkerställt sin förmåga att kommunicera med denna, och föra dess talan. Det handlar naturligtvis om vad man hoppas och vad man tror.
Inom pingströrelsen har man kommit längre, där finns en viss vana att vara ifrågasatt. Pingstkyrkan identifierar sig som kyrka, inte som myndighet. De enas inte kring föreställningen om deras samhällsansvar, utan kring sin tro. Resten får följa från det. Det har t.ex. förts diskussioner kring fördelarna med att församlingar över huvudet taget inte ska ha vigselrätt. Man skulle kunna tänka sig att själva myndighetsutövandet skulle skötas av myndigheter, och att kyrkan står för den religiösa ceremonin.
Det skulle inte förvåna mig om det finns gott om homosexuella som skulle vilja bli vigda av någon som vill viga dem. Det kanske blir ännu tydligare när kravet spiller över på de imamer som måste viga homosexuella muslimska par. Men förutom religionsfriheten så är sekularismen och kyrkans myndighetsstatus mina viktigaste skäl bakom mitt motstånd mot tvånget.
Medlemsavgiften i ett SD-fritt Humanisterna kostar 1/10 av medlemsavgiften i Svenska kyrkan, där Sverigedemokraterna är näst störst.
http://humanisterna.se/bli-medlem-i-humanisterna/
Om du har goda värderingar.
Om två veckor är det kyrkoval i Sverige. För min del är jag inte intresserad av att rösta i kyrkovalet. Jag tror inte på Gud, och varför skulle jag som icke-troende ens vilja vara med att påverka hur troende sköter sina interna angelägenheter?
Sverigedemokraterna är på frammarsch i Svenska kyrkan. Diagrammet visar de 10 största partierna i senaste kyrkovalet (2013).
Och detta diagram visar antal mandat Sverigedemokraterna vunnit i de senaste kyrkovalen.
En datorprogrammerare får betala drygt 4000 kronor för ett års medlemskap i Svenska kyrkan, och med val vart fjärde år ger det över 12.000:- per röst! För en organisation som konkurrerar med min egen! Ett medlemskap i Humanisterna kostar förresten bara 365:- per år. Men en eventuell framgång för Sverigedemokraterna i kyrkan efter valet 2017 stör alltså inte mig. Jag tycker istället att det borde väcka idén att staten ska klippa banden med kyrkan och göra Sverige sekulärt på riktigt.
Svenska kyrkan lockar konfirmander med bjudresor till solen. Med tanke på den skamlösa medlemsavgiften tjänar kyrkan förmodligen snabbt igen dessa pengar. För nog är det pengar, och inte Gud, som är kyrkans existensberättigande idag. Man är så mentalt konsumerad av mammon att man inte själv förstår pengars värde. Och när man uttalar sig i media, så är det aldrig – Gud förbjude – teologi som är ämnet. Det är politik. Det kanske är svårt att undvika med tanke på kyrkans maskopi med staten?
Medlemsavgiften varierar beroende på din inkomst och var du är skriven, men om du tjänar 32 000:- per månad är din medlemsavgift ungefär 3 900:- per år. Anledningen till att man kan ta så bra betalt för sin ljusskygga verksamhet är att kyrkan åtnjuter vissa privilegier. Eftersom svenska staten drar pengarna på lönen, svider det mindre än om du skulle behöva betala årsavgiften på faktura – att skänka bort pengar man aldrig får se, är enkelt.
Andra föreningar måste snällt skicka ut inbetalningskort, vilket har flera nackdelar. För det första påminner inbetalningskortet om beloppet man faktiskt betalar. Medlemsavgiften kan helt enkelt inte vara hur hög som helst för den förening som måste samla in pengarna på egen hand. För det andra är den administrativa kostnaden pengainsamlingar hög. Eftersom staten och kyrkan samarbetar, bjuder staten kyrkan på detta. För det tredje förnyas medlemskapet i kyrkan automatiskt, medan föreningar som inte har staten som samarbetspartner måste förlita sig på medlemmens vilja att aktivt förnya sitt medlemskap.
Jag har flera gånger pratat med Svenska kyrkans företrädare om deras syn på detta, vilket väcker en enorm ilska. Det ligger i sammansvärjningens natur att man vill inkassera fördelarna under radarn. Man är rädd om sitt privilegium. Medlemskapet kan initieras godtyckligt, förnyas automatiskt och är svårt att bryta. Du kan alltså bli medlem genom dina föräldrars gärning och du kan ingå detta dyra avtal innan du är myndig, men inte ens Bank-ID betraktas som en rättssäker identitetshandling om du vill lämna kyrkan. Och när det väl sker, riskerar du att mötas av subtila hot. En vän till mig fick höra att ”Gud ser dig” när hon lämnade in sin utträdesansökan.
Staten måste klippa banden till Svenska kyrkan. Jag har inget emot religion på frivillig grund. Låt folk ha sina riter, offra sina getter, tillbe sina imaginära vänner, men låt detta ske på egen tid och för egna pengar!
Kyrkan behöver sina pengar. Det vet deras medlemmar, och det är den viktigaste förklaringen till varför kristna oroas över barns intellektuella frihet och varför kyrkan sörjer för sitt grepp om utbildningsväsendet.
2016-02-12: Jacob Zetterman skriver att ateism är normen i religionsundervisningen, och när undervisningen ska vara utformad så att eleverna ska lära sig om olika religioner på ett objektivt sätt, så har jag inga invändningar.
2016-02-16: Uppenbarligen kan det vara riktigt trivsamt för en förälder att själva få sköta kristnandet av sina barn.
2016-03-02: Och att exponeras för oliktänkande är viktigt. Många odlar en förfärande bild av skeptiker.
2016-08-10: Våra positiva värderingar bygger på humanisternas inflytande över religionen, något som apologeter anser sig ha allt att vinna på att förneka.
2017-02-03: Det är inte bara skepticism som är farligt. Mindfulness är också en konkurrent som måste hållas i schack.
2017-05-26: Debattörer från Svenska apologetiksällskapet varnar för faran med att inte vara apologetisk i kyrkan, i en text som starkt påminner om hur Svenska kyrkan förfäras över barn som går i konfessionsfria skolor.
Detta är bara ett axplock som vittnar om rädslan för barns intellektuella frihet. Svenska kyrkan berättar inte gärna öppet om sitt intresse för grundskolan, och nämner det inte alls på sin sida om barn- och ungdomsverksamhet, men pratar om en sekulär skola som något som skadar barnen i sin utveckling, något som gör dem till ”religiösa analfabeter”, medan medlemmarna aktivt begär utträde. Detta handlar om pengar, tro inget annat.
Svenska kyrkan hävdar i en bedräglig film, skapad för att visas för skolelever, att religiös tro och vetenskap i princip saknar motsättningar. Att tro och vetenskap saknar saknar motsättningar, alltså är kompatibla med varandra, innebär att den ena är utbytbar mot den andra. Samtidigt säger man att Guds existens inte går att varken bevisa eller motbevisa.
Jag brukar samtala med Guds män och trons auktoriteter, så jag vet att Gud går inte att mäta, väga eller testa. Det finns inte ens några rimliga skäl att tro på Gud. Gud handlar över huvudet taget inte om förnuft, utan om något man får ta på en känsla och på förhoppning.
Skulle en vetenskapsman resonera på det här sättet, skulle han avfärdas till pseudovetenskapen. Han skulle liknas vid en homeopat eller en astrolog. Inom vetenskapen anser man om något är bortom räckhåll för oss, om något är övernaturligt, om något är orimligt, omätbart och icke detekterbart, så är det att betrakta som icke-existerande. Anledningen till att gudstro är religion, är naturligtvis att Gud är icke-existerande.
Religion och vetenskap är varandras motsatser. Vetenskap kräver noggrannhet och konsekvens, religion är flexibelt. Om någon skulle producera vetenskapliga evidens för att Gud finns på riktigt, då är vetenskapen pålitlig och leveranssäker. Om vetenskapen avfärdar Gud, då tillhör Gud religionen, som står lite vid sidan om, och pratar om sin förträffliga kompatibilitet med den trovärdiga vetenskapen. Men låt dig inte luras, det är dina pengar Svenska kyrkan vill åt.
Svenska kyrkan är den enda frikyrka som saknar teologisk grund. Medlemskapet ska snarare bygga på att man gillar organisationen. Teologin finns där, men man har ett löst förhållande till den. Postmodernismens kunskapsrelativism brukar få råda. Men ibland levereras klara teologiska besked som förtydligar vad man faktiskt tror på. För 13 år sedan fick vi beskedet att judar och kristna delar gud, men att islam har en egen.
”Judar och kristna har samma Gud. Kanske känner du till att judarnas heliga skrift är den samma som vårt Gamla testamente, det vill säga den första delen av bibeln. Där berättas bland annat om Gud som den som skapar världen och väljer ut Israels folk som sitt eget folk. Den Gud som Gamla testamentet handlar om är Judarnas Gud och samma Gud som den kristna kyrkan har. Det som skiljer Judar och kristna är Guds son Jesus, som det Nya testamentet berättar om. Lite förenklat kan man säga att Judarna väntar fortfarande på Messias, men den kristna kyrkan uppstod bland de som såg Jesus som Messias.
Muslimer talar om och med Allah, som betyder Gud. Det är inte samma som den treenige Guden som det berättas om i Bibeln.”
Det antas alltså finnas två gudar, Jahve och Allah. Bara för att vara tydlig: Det finns inte två gudar. Det finns inte heller en gud. Givetvis finns inga gudar på riktigt. Men Svenska kyrkan tar första budordet på allvar, nämligen Guds svartsjuka på andra gudar, så även om man inte tror att det finns mer än en Gud, så visar man en viss hänsyn till Jahve och hans ängslighet.
Uppdatering 2015-06-05: Sidan är nu raderad. Förmodligen vet man inte hur många gudar som finns, utan antog saker i vanlig ordning.