Startsidan  ▸  Texter  ▸  Teknikblogg

Anders Hesselbom

Programmerare, skeptiker, sekulärhumanist, antirasist.
Författare till bok om C64 och senbliven lantis.
Röstar pirat.

Public service och single point of failure i svensk demokrati

2021-04-25

Vissa system har ett single point of failure, alltså en del som drar med sig hela systemet om den slutar fungera. Den som sett filmen Stjärnornas krig är bekant med ett lysande exempel på detta: Rymdstationen Dödsstjärnan är till synes oförstörbar, men den centrala reaktorn som driver dödsstjärnan har en partikelavgasventil (?) som leder ända ut till dess yttre hölje, och om man skjuter med sin laserkanon in i den öppningen så exploderar hela rymdbasen.

Svensk demokrati har en liknande single point of failure. Man kan ana vad det handlar om när man ser hur det svenska etablissemanget tassar på tå kring kriminella element som producerar populärmusik. Från högerut har det diskuterats att svensk public service-media ska fokusera mer på public service-program och mindre på lätt underhållning som modern listpop. Jimmie Åkesson har t.ex. sagt att han inte har något emot att Sveriges Radio P3 (som spelar just modern listpop) läggs ner, vilket energiminister Anders Ygeman beskrivit som ”ett hot mot demokratin” i SVT-programmet 30 minuter, och han får medhåll av VLT som beskriver ett mer renodlat public service som ”ett allvarligt hot mot demokratin”.

Om vi backar till tiden då Sveriges Radio inte spelade listpop, till den tiden då varken P3 (60-tal) eller P4 (80-tal) fanns, kallade vi ändå Sverige för en demokrati. Förr var det listpopen som sådan som var farligt för demokratin, men idag har vi hängt upp demokratin på att staten sänder den i radio. Vad har hänt?

Kultur är makt. Kultur formar folket. Den som kontrollerar kulturen kontrollerar världen. Om den fria marknaden sköter underhållningen antas vi bli intellektuellt utarmade. Det blir Let’s dance och Sveriges mästerkock av allt samman, och Sverige förvandlas till en intellektuell öken. Så om staten stod för utbudet av media så kan man använda lätt underhållning (Yasins musik, Lasse Kroners tv-program) för att locka in medborgaren till statlig radio och tv, och väl där, forma och fostra medborgaren på önskvärt vis. Intellektuella radioprogram från ”en oberoende källa” som alla måste vara med och finansiera, kan presenteras mellan låtarna. Annars anses vi sakna demokrati.

I Sverige var både radio och tv olagligt fram till år 1987, men egentligen har vi inte fri radio och tv idag heller. Eftersom dessa medier antas vara så inflytelserika så måste den som vill sända radio eller tv följa det sändningsavtal som upprättas med staten. Jag har länge tyckt att detta är ett problem, men idag inser jag att det är ett övergående sådant. När jag gick i skolan på 1980-talet hade vi som stående läxa att titta på SVT:s nyhetssändningar, och jag inser att min generation inte fört över detta till (de nu vuxna) barnen, som hellre konsumerar tv och radio via helt oreglerade streamingtjänster.

Jag tänker ofta på det när jag pratar i podcasts eller på YouTube. ”Det här hade aldrig gått att säga i radio eller tv”, men vad spelar det för roll när publiken ändå är på väg ut på nätet? Där är allt oreglerat, där får man säga vad man vill. Några miljarder varje år som kunde ha gått till välfärd, går till ett public service som färre och färre konsumerar. Värre än så är det inte. På internet finns inga gränser förutom lagen – här säger vi vad vi vill, utan hänsyn till några sändningstillstånd eller vilka åtaganden som ingår i ett sådant. Filmmagasinet Flimmer Duo är fritt för att vi säger vad vi vill i det, det är fritt för att det är frivilligfinansierat, det är fritt för att det är gratis att titta och det är fritt för att producenten inte svarar inför någon annan än sig själv och sin vision med programmet.

Idag är jag mer besvärad av presstödet. Pressfrihet är sedan gammalt i Sverige, men på sistone har staten börjat vifta med pengar framför de tidningar som lever upp till vissa krav. Som konsument förväntas jag tänka att vissa lever upp till dessa krav och därför beviljas bidrag, andra gör det inte. Men det finns en risk att presstödet misstänkliggör tidningen. Råkar de agera så som staten vill, och därför får sitt bidrag beviljat, eller tummar de på sin frihet och sitt oberoende för att komma åt pengarna som staten lockar med? Jag skulle hellre se att dessa pengar användes för att skapa en modern förlossningsklinik i Karlskoga.

Kategorier: Demokrati, Pressfrihet, Public Service

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *



En kopp kaffe!

Bjud mig på en kopp kaffe (20:-) som tack för bra innehåll!

Bjud på en kopp kaffe!

Om...

Kontaktuppgifter, med mera, finns här.

Följ mig

Twitter Instagram
GitHub RSS

Public Service

Folkbildning om public service.

Hem   |   linktr.ee/hesselbom   |   winsoft.se   |   80tal.se   |   Filmtips