Anders Hesselboms blogg

Kategori: Pressfrihet

  • Socialdemokraterna måste sluta angripa fria medier

    Socialdemokraterna har en historik av att motarbeta fri media. Det har skrivits mycket om hur de ville förbjuda satellitmottagare och bevara statens tv-monopol på 1980-talet, och relativt nyligen har Henrik Jönssons finansiering och Kvartals granskande journalistik ifrågasatts av Magdalena Andersson. Sedan Twitter (numera X) införde faktagranskning (s.k. birdwatch) har inte bara Socialdemokraterna tappat intresse för plattformen, de få partiföreträdare som finns kvar (t.ex. Tomas Baudin och Annika Strandhäll) får sina inlägg flaggade som felaktiga i samma grad som Donald Trump och Elon Musk.

    Men Partiet påstår att man gillar fri media, och man finns kvar på Facebook och TikTok. Det är plattformar som innehåller en hel del falska påståenden som slinker igenom, de innehåller en hel del videor tagna ur sin kontext utan att någon flaggning om detta, eller helt enkelt är genererade med hjälp av AI, även det utan någon flaggning. Precis som på Instagram tillåter även X att man inte får annat innehåll än det som produceras av följarna, man kan exkludera innehåll när man låter algoritmerna föreslå innehåll, man kan bistå med faktagranskning, och så vidare. Skulle någon skriva något hatiskt eller hotfullt, är dessutom postgången för att få bort den skribenten väldigt snabb.

    Det är därför X är världens mest använda nyhetsapp, och det är därför världsledare, journalister, kändisar och politiker använder appen för att nå ut till sina intressenter. Det är därför personer som vill hålla sig uppdaterade finns där för att jämföra gammelmedias rapportering av en händelse med vad de som upplevt händelsen i fråga skriver.

    Så hur är det med hat och hot? Alla som lyckas nå ut drabbas, oavsett plattform. Till och med harmlösa människor som Zara Larsson drabbas. Men på X kan man välja att slippa, eftersom den som missköter sig kan avlägsnas – om inte från plattformen, för det kräver mer än att någon blir ledsen, så från nyhetsflödet.

    På den tiden en oljeshejk drev Twitter (som X hette då), stod man ut med innehållet, detta trots att plattformen då inte ens hade faktagranskning! Så ägaren är definitivt en annan faktor. Man måste tänka på att de som är mest missnöjda med hur plattformen fungerar efter att Elon Musk köpte den, inte vet hur den fungerar idag, för de drog sig ur på grund av hans köp av den. Dessa människor ger sina pensionspengar till Tesla (för att grön teknologi) men de gillar inte Elon Musk. I egenskap av faktagranskare på X så fnissar jag när jag läser redaktionernas chattar om Musks inlägg, och tänker att hans Hyperloop-koncept förmodligen inte hade gått lika långt om det hade diskuterats på X. För att granskning har sina fördelar!

    När X granskar blir Socialdemokraterna irriterade, när Kvartal granskar blir Socialdemokraterna irriterade. Då passar TikTok bättre. Argumentet att allt som inte publiceras på TikTok är sant, är inte relevant när plattformen ägs av en kommunistisk stat.

  • När S försvarar trollkonton är cirkeln sluten

    När S försvarar trollkonton är cirkeln sluten

    Socialdemokraterna (S) är ett parti designat för en värld utan Internet, och har långsamt fallit sönder sedan sociala medier dök upp. Här hänger många människor, varav en rimlig andel vet hur man läser propositioner, regeringsuppgörelser och budgetar. I riksdagsvalet 1994, när sociala medier inte var en faktor, lyckades S landa 45% men 2022 var hela 15 procentenheter borta. Och det har fortfarande inte anpassat sig! Hade du t.ex. vetat att obegränsat uttag av vinster i välfärden var ett S-löfte under en kohandel för regeringsmakten, om det inte vore för Internet? Du hade förmodligen skyllt på högern för att Magdalena Andersson (som avtalade fram precis det) skyller på högern!

    Ett bra exempel är när en av Socialdemokraternas trollkonton, ”Jävla u-land”, som sprider rätt vidrig propaganda och desinformation, med 23 följare på X. Anders Ygeman säger att de är jättetydligt att denna propaganda och desinformation kommer från S, behöver man klicka sig vidare via AiP som har en vd som heter Daniel Färm, som trots S-finansiering hävdar redaktionellt oberoende. Va? Varför skulle ett politiskt parti betala för fri och objektiv information? Och mycket riktigt visar läckta dokument att Daniel Färm ljuger, och att pengarna är villkorade för att bedriva just anonym lobbying som ska tilltala ungdomar.

    Att tala med ungdomar är S ganska bra på, för i senaste skolvalet lyckades S ropa hem hela 16% av rösterna, och vänsterblocket (Feministiskt initiativ inräknat) i helhet landade en opinion på 30%! Det kan vara förklaringen till att Ygeman hellre säger sig stå bakom AiP:s inlägg än att säga att han tar avstånd från det som skrivs – han vill ha en del av äran av den framtida opinionen på 16%! Men Magdalena Andersson har faktiskt bytt sida i frågan om trollkonton.

    Det var inte jättelänge sedan X-kontot SD-Tobbe spred budskap på X som kunde gynna Sverigedemokraterna (SD) utan att SD-Tobbe deklarerade att han var sverigedemokrat på annat sätt än i sin profiltext, där han hade sitt fulla namn och sin partitillhörighet och sitt uppdrag deklarerat. Då beklagade sig Andersson om anonyma trollkonton, men har idag ändrat uppfattning och sagt till media att man måste få skämta om politik och att det alltid har varit tillåtet att göra det, anonymt eller ej. Men vad är då problemet?

    Idag när trollkonton har accepteras, har S slutit cirkeln genom att göra fri media till sin fiende. Det kan vara ett logiskt nästa steg sedan X introducerade faktagranskning, eftersom varken Andersson eller Ygeman längre kan skriva på X utan att bli korrigerade i plattformens peer reviewing-process. För när radio och tv avkriminaliserades i Sverige år 1987, så skedde inte det för att S hade ett nyvunnet intresse för fri media, utan för att tekniken (som de också ville förbjuda) hade sprungit ifrån dem. Så nu är det den nya privatägda public service-kanalen ”100%” som är fienden. För att citera Magdalena Andersson (sufflerad av sin pressekreterare) om en av initiativtagarna: ”Vem finansierar honom?” Svaret är: Förmodligen någon som har fått välja själv, till skillnad från hur S finansieras och till skillnad från hur SVT finansieras. Skon klämmer vid ”frihet”, för frihet är inte alltid socialism – särskilt inte om den yngre generationen får välja själv. De kanske vill lägga sina pengar på något annat än SVT, eftersom de ändå inte tittar – SVT förlorar lika många tittare per år som det dör människor i Sverige per år. De kanske vill lägga sina pengar på ”100%”, vilket legitimerar paniken hos alla som gillar Det Gamla Sverige™. Men Det Gamla Sverige™ kommer inte att komma tillbaka, och om inte för något annat än den egna sinnesfriden, bör man acceptera det.

  • Socialdemokraterna öppnar för att avskaffa pressfriheten för att skydda Andersson

    Henrik Jönsson har använt kryphål i befintlig lagstiftning för att yttra sina åsikter. Istället för att ta pengar från facket, staten (via skattefinansierade bidrag) och lottförsäljning, tar Jönsson betalt från sin publik. Magdalena Anderssons fråga om Jönssons finansiering är således relevant.

    Tobias Baudin intervjuas i Aftonbladet, och mitt i allt yrande om att separera kulor (va?) och om Gösta Hultens Photoshop-förmåga, föreslår Baudin att det är pressfriheten som är Socialdemokraternas egentliga problem.

    ”Det kan inte uteslutas att se över lagstiftningen” – alltså den lagstiftning som gör det möjligt för personer som inte har S-maskineriets anonyma finansieringskällor att tillgå, och därför är förpassade till att personer skickar beskattade pengar till en kreatör de vill stötta.

    Genom att endast tillåta bidragsfinansierade röster att höras, kan den som förvaltar bidragen påverka vilka röster, och därmed vilka åsikter, som har rätt att komma till tals. Är det detta som behöver göras för att skydda Partiet, är det kanske dags.

    Till skillnad från Socialdemokraterna är Henrik Jönsson helt transparent med vem som finansierar honom. Något som får mig att fundera är att både Mirjam Kontio och Tobias Baudin lyckats höra honom sprida hat (trots att det aldrig har hänt) utan att uppfatta vem som betalar kalaset. Kanske att de inte har varit helt uppriktiga i sina utsagor? Kanske har en och annan lögn råkat smyga sig in?

    Men den som ser yttrandefriheten som sin värsta fiende, gör naturligtvis rätt i att se över lagstiftningen som ger Partikritiker en röst. Men ibland undrar jag om det inte är den som vill lagstifta bort en meningsmotståndare som har något att dölja?

  • Svensk socialdemokrati behöver informationskontroll

    På 1950-talet, när tv slog igenom i Sverige, blev det snabbt tydligt vilket enormt inflytande detta skulle ha över folket. Så snart man insåg kraften i att kunna prata direkt till medborgarna, kriminaliserades tv och staten gav sig själva ensamrätt att sända. Detta höll i sig ända till 1987, men att tv-monopolet försvann, innebar inte att inte tv släpptes fritt – den som ska sända måste betala en dyra licens och skriva på ett detaljerat tillstånd som reglerar vad man får och inte får säga. Avkriminaliseringen av att sända tv handlade alltså inte om att man ville utrusta flera med en röst att säga sin mening med, utan om att staten ändå hade tappat greppet om tv-tittandet. Till socialdemokraternas stora förfäran började folk hyra VHS-kassetter med innehåll, och vissa började till och med skaffa parabolantenn för att kunna ta del av tv-sändningar från andra delar av världen via satellit. En socialdemokratisk riksdagsledamot, Maj Britt Theorin, föreslog till och med ett parabolförbud.

    Idag skulle det inte göra någon skillnad, eftersom Internet finns. Idag kan nästan vem som helst ta del av information från vilken del av världen som helst. Inte minst kan man ta del av information som inte alls utgår från det socialdemokratiska narrativet, vilket betraktas som huvudproblemet. Problembilden blir väldigt tydlig när Daniel Suhonen skulle diskutera politik med Henrik Jönsson i SVT. Suhonen är kommunist som förespråkat väpnad revolution, men SVT kände sig manade att försvara varför de ger en röst åt en frihetlig person som Jönsson.

    Inte heller tidningsvärlden är fri. Sann pressfrihet bygger på att villkoren att driva en tidning är tillräckligt goda för att vilken åsiktsinriktning som helst ska kunna sälja journalistik till sin publik. I Sverige är det knappast möjligt, bl.a. på grund av hur hårt näringslivet beskattas. Sen erbjuds man bidrag i form presstöd, som givetvis är villkorat. Resultatet är ett överflöd av skattefinansierade socialdemokratiska tidningar som ingen tar på allvar och som nästan ingen läser. Arbetet, Dagens ETC, Proletären, Ny Tid, Kuriren, Social-Demokraten, Nya Folkbladet. Ett fritt informationsflöde hade inte efterfrågat nästa S-märkta skittidning, det efterfrågar mångfald och kvalitet.

    Ett dagsfärskt exempel på landets tillstånd kommer från Patric Källman. Under en paneldebatt i P1 säger någon att det råder elbrist, vilket får producent Linda Jerneck att bryta in med en rättelse: Det råder inte elbrist, det råder effektbrist! Å ena sidan måste de negativa konsekvenserna av att ha vindkraft förminskas, å andra sidan betraktar man sina åsikter som de objektiva åsikterna! I detta fall betyder ”effektbrist” att vinden inte blåser på vindsnurrorna när det som bäst behövs.

    Skattefinansierad media kostar inte mig något annat än pengar, och att en stat slösar bort pengar drabbar ingen rik. Man kan naturligtvis diskutera de finansiella aspekterna, allt från det illojala i att använda välfärdspengar till informationskontroll istället för just välfärd, och man kan självklart ha åsikter om att man orsakar inflation av att ösa skattepengar över media som ingen vettig egentligen alls vill ha. Men så länge det finns personer som låter statsfinansierad media forma deras uppfattning om hur omvärlden fungerar, så utgör det ett samhällsproblem. Den cementerar den traditionella socialdemokratiska makten, den begränsar det fria ordet, och när de väl behöver ge en meningsmotståndare en röst för att kunna åberopa sin objektivitet, så sker det med varningar. Varningar som inte behöver ha någon som helst verklighetsanknytning. Henrik Jönsson är inte konfrontativ, men han är liberal.

  • Public service och single point of failure i svensk demokrati

    Vissa system har ett single point of failure, alltså en del som drar med sig hela systemet om den slutar fungera. Den som sett filmen Stjärnornas krig är bekant med ett lysande exempel på detta: Rymdstationen Dödsstjärnan är till synes oförstörbar, men den centrala reaktorn som driver dödsstjärnan har en partikelavgasventil (?) som leder ända ut till dess yttre hölje, och om man skjuter med sin laserkanon in i den öppningen så exploderar hela rymdbasen.

    Svensk demokrati har en liknande single point of failure. Man kan ana vad det handlar om när man ser hur det svenska etablissemanget tassar på tå kring kriminella element som producerar populärmusik. Från högerut har det diskuterats att svensk public service-media ska fokusera mer på public service-program och mindre på lätt underhållning som modern listpop. Jimmie Åkesson har t.ex. sagt att han inte har något emot att Sveriges Radio P3 (som spelar just modern listpop) läggs ner, vilket energiminister Anders Ygeman beskrivit som ”ett hot mot demokratin” i SVT-programmet 30 minuter, och han får medhåll av VLT som beskriver ett mer renodlat public service som ”ett allvarligt hot mot demokratin”.

    Om vi backar till tiden då Sveriges Radio inte spelade listpop, till den tiden då varken P3 (60-tal) eller P4 (80-tal) fanns, kallade vi ändå Sverige för en demokrati. Förr var det listpopen som sådan som var farligt för demokratin, men idag har vi hängt upp demokratin på att staten sänder den i radio. Vad har hänt?

    Kultur är makt. Kultur formar folket. Den som kontrollerar kulturen kontrollerar världen. Om den fria marknaden sköter underhållningen antas vi bli intellektuellt utarmade. Det blir Let’s dance och Sveriges mästerkock av allt samman, och Sverige förvandlas till en intellektuell öken. Så om staten stod för utbudet av media så kan man använda lätt underhållning (Yasins musik, Lasse Kroners tv-program) för att locka in medborgaren till statlig radio och tv, och väl där, forma och fostra medborgaren på önskvärt vis. Intellektuella radioprogram från ”en oberoende källa” som alla måste vara med och finansiera, kan presenteras mellan låtarna. Annars anses vi sakna demokrati.

    I Sverige var både radio och tv olagligt fram till år 1987, men egentligen har vi inte fri radio och tv idag heller. Eftersom dessa medier antas vara så inflytelserika så måste den som vill sända radio eller tv följa det sändningsavtal som upprättas med staten. Jag har länge tyckt att detta är ett problem, men idag inser jag att det är ett övergående sådant. När jag gick i skolan på 1980-talet hade vi som stående läxa att titta på SVT:s nyhetssändningar, och jag inser att min generation inte fört över detta till (de nu vuxna) barnen, som hellre konsumerar tv och radio via helt oreglerade streamingtjänster.

    Jag tänker ofta på det när jag pratar i podcasts eller på YouTube. ”Det här hade aldrig gått att säga i radio eller tv”, men vad spelar det för roll när publiken ändå är på väg ut på nätet? Där är allt oreglerat, där får man säga vad man vill. Några miljarder varje år som kunde ha gått till välfärd, går till ett public service som färre och färre konsumerar. Värre än så är det inte. På internet finns inga gränser förutom lagen – här säger vi vad vi vill, utan hänsyn till några sändningstillstånd eller vilka åtaganden som ingår i ett sådant. Filmmagasinet Flimmer Duo är fritt för att vi säger vad vi vill i det, det är fritt för att det är frivilligfinansierat, det är fritt för att det är gratis att titta och det är fritt för att producenten inte svarar inför någon annan än sig själv och sin vision med programmet.

    Idag är jag mer besvärad av presstödet. Pressfrihet är sedan gammalt i Sverige, men på sistone har staten börjat vifta med pengar framför de tidningar som lever upp till vissa krav. Som konsument förväntas jag tänka att vissa lever upp till dessa krav och därför beviljas bidrag, andra gör det inte. Men det finns en risk att presstödet misstänkliggör tidningen. Råkar de agera så som staten vill, och därför får sitt bidrag beviljat, eller tummar de på sin frihet och sitt oberoende för att komma åt pengarna som staten lockar med? Jag skulle hellre se att dessa pengar användes för att skapa en modern förlossningsklinik i Karlskoga.

  • SVT måste hitta tillbaka till public service

    Idag verkar det på SVT som att Bulletin har en lika ”sansad” arbetsmiljö som Jämställdhetsmyndigheten, vilket till skillnad från Jämställdhetsmyndigheten inte är någon annan än deras egna problem. Det stämmer säkert, men vi måste komma ihåg att SVT inte är som andra mediehus. De använder sin finansiella särställning till att racka ner på konkurrens som t.ex. Bulletin, men rapporterade över huvudet taget inte oegentligheterna på Jämställdhetsmyndigheten. Senast för någon vecka sedan, publicerade de en text med en tillhörande video, där man fick se någon sorglig ursäkt till ”analytiker” vid namn Per Andersson sitta och gnälla över medborgarna numera har ytterligare ett alternativ till SVT i Bulletin. SVT publicerade sitt försvarstal över publikationen i direkt anslutning till texten, så de anade väl hur mottagandet skulle bli. Man påpekar att det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”, vilket är något slags socialistiskt mumbojumbo till försvar för detta haveri. Detta skattefinansierade haveri.

    Apropå Bulletin så anses förresten teckensnittet Old English från 1100-talet som används i deras logotyp signalera nazism. Gamla teckensnitt är något som tidningsbranschen verkar attraheras av och Old English är betydligt äldre än någon av tidningarna som använder det. Här är några exempel:

    Borås Tidning ser ut att använda den lite nyare släktingen SchwartzKopf, men poängen framgår ändå: Kopplingen mellan val av teckensnitt och nazism flyger inte. Nazisterna var för statligt kulturstöd, men att man är för statligt kulturstöd betyder inte att man är nazist. Kalle Anka & Co använder ett lite modernare, mer antinazistiskt teckensnitt, och jag hoppas den tidningen bidrar till den önskvärda riktningen mot Microsofts antinazistiska teckensnitt Comic Sans Serif. Notera att inte ens SVT:s egna ”analytiker”, sopproten Per Andersson, godkände Bulletins utseende, så Kalle Anka & Co:s inflytande är önskvärt.

    Och när vi ändå pratar om skattefinansierade haverier, ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”, som är Socialdemokraternas lekstuga för att hålla religiösa galningar borta från inflytande över partiet, klagar över terrorforskaren Magnus Ranstorp. Eftersom det finns islamistisk terrorism antas Ranstorp vara ”antimuslimsk”. Detta tankefel liknar det tankefel som Vänsterpartiets Linda Snecker gör när hon pratar om ”alla män” som potentiella våldtäktsmän (på grund av Hagamannen?) vilket också är samma tankefel som SVT försöker mota i grind genom att i förbifarten påpeka att inte alla från Afghanistan är mördare (med anledning av attacken i Vetlanda 3/3). Sveriges Television känner alltså sina löss på gången. Vi som betalar är föga roade.

    SVT:s beteende skulle vara helt oproblematiskt om de agerade på den fria marknaden. Då skulle de som gillade deras märkliga aktivism kunna betala ett abonnemang medan de som ogillar dem skulle kunna avstå. Möjligheten att rösta med plånboken sporrar leverantörens strävan efter kvalité. Vi har sett detta när Systembolaget utsattes för konkurrens från Internet och vi ser detta när HBO utsätts för konkurrens från Netflix. Kunderna vill ha det som är bäst. Och inom journalistiken betraktas man inte som ”bäst” när man ger en konkurrent en chans att trasa sönder det man har gjort. Men om SVT ska agera som obligatoriskt finansierat public service-bolag, bör man sträva efter att det man producerar ska vara av public service-karaktär. Det stärker deras existensberättigande.

  • Y-axelsaktivism

    Hur y-axeln skalas i ett diagram kan avslöja vilket narrativ man har. Det kan nämligen förändra formen på diagrammet i fråga till att se ut som något som passar in i vad man vill (eller absolut inte vill) signalera. Som exempel tänkte jag visa Socialdemokraternas valresultat mellan åren 1968 och 2018. Först vill jag visa ett diagram som någorlunda visar vad som faktiskt har hänt. Detta diagram är skalat från 60% till 0%, vilket passar bra. 60% är tillräckligt för att ge plats åt deras bästa resultat under perioden (50,1%) och det visar att de ligger en bra bit från noll (28,3%) i senaste valet.

    Ett incitament att fibbla med y-axeln är att du vill ge sken av att något förhåller sig på ett sätt som inte stämmer överens med verkligheten. Om mitt budskap är att Socialdemokraterna havererar, kan jag dra till med denna skala:

    Genom att låta y-axeln stanna på 28% istället för 0%, ger jag sken av att partiet har nått en bottenplacering. Om jag istället vill säga att Socialdemokraterna är betydelselösa, använder jag ett onödigt högt värde i y-axeln. Det ger sken av att kurvan är platt och att den innehåller låga siffror. Här går min skala upp till 400%, trots att det uppenbarligen inte behövs.

    Alla tre ovanstående diagram säger samma sak, men de signalerar helt olika saker. Jag behöver inte ha en y-axel som går upp till 400%, men det ger en effekt som jag önskar. På samma sätt, om Sveriges Television vill ge sken av att antalet rapporterade dödsfall på grund av coronaviruset är lågt, borde man förvänta sig att de använder ett omotiverat högt värde på y-axeln. Och mycket riktigt, detta kunde vi se i Rapport 2/2 i år:

    Bilden kommer från Peter Dahlgrens Twitter-konto.

    Det har alltså aldrig registrerats mer än 150 dödsfall på en dag, men y-axeln ger plats för 400 stycken. För att man vill signalera att få dödsfall har registrerats, trots att så inte är fallet. Norges, Danmarks och Finlands dödsfall skulle knappast synas alls i den här skalan, och detta sätt att presentera data är en effektiv motvikt till hur illa det ser ut när man jämför Sverige med dessa länder. Igen, ser ut, inte (nödvändigtvis) är – det data som presenteras är korrekt, det jag pratar om är vad man vill signalera.

    Bara några veckor tidigare (19/11 förra året) nöjde man sig förresten med att 200 som maxvärde på y-axeln istället för 140 som vore rimligt med hänsyn till hur antalet dödsfall såg ut då, med ett toppvärde på ungefär 100.

    Bilden kommer från Peter Dahlgrens Twitter-konto.
    Men när antalet rapporterade dödsfall ökade, behövde tydligen kurvan se plattare ut. Sveriges Television själva hävdar att de inte kan klippa av y-axeln och förstora diagrammet, eftersom det då inte skulle få plats i bild, så där är även för deras medarbetares skull jag exemplifierar med Socialdemokraternas valresultat ovan. Journalisten Emanuel Karlsten konstaterar att även TV4 spelar samma spel som SVT.

    Vi har fått lära oss att SVT:s vinkel alltid ska förmodas vara Den Objektiva Vinkeln, och så kanske det är, men vinkeln finns där. Det är ofrånkomligt. I ett fungerande medielandskap granskar redaktionerna varandras publikationer i en tävlan om göra solida och korrekta framställningar. I Sverige har vi mediehus med statliga mandat som påstås tala från en högre höjd än fri media. Det får dem själva att fördunkla sina agendor som ofrånkomligen finns där, och det kan i värsta fall skapa misstänksamhet mot den som med rätta ifrågasätter dem. Det som sker nu, att deras agenda granskas, är något bra. För när man betraktar SVT är de inte mer objektiva än någon annan. Det är bara något som påstås för att ge legitimitet åt de orättvisa anslagen de har blivit tilldelade.