Anders Hesselbom

Svensk socialdemokrati behöver informationskontroll

2024-02-04

På 1950-talet, när tv slog igenom i Sverige, blev det snabbt tydligt vilket enormt inflytande detta skulle ha över folket. Så snart man insåg kraften i att kunna prata direkt till medborgarna, kriminaliserades tv och staten gav sig själva ensamrätt att sända. Detta höll i sig ända till 1987, men att tv-monopolet försvann, innebar inte att inte tv släpptes fritt – den som ska sända måste betala en dyra licens och skriva på ett detaljerat tillstånd som reglerar vad man får och inte får säga. Avkriminaliseringen av att sända tv handlade alltså inte om att man ville utrusta flera med en röst att säga sin mening med, utan om att staten ändå hade tappat greppet om tv-tittandet. Till socialdemokraternas stora förfäran började folk hyra VHS-kassetter med innehåll, och vissa började till och med skaffa parabolantenn för att kunna ta del av tv-sändningar från andra delar av världen via satellit. En socialdemokratisk riksdagsledamot, Maj Britt Theorin, föreslog till och med ett parabolförbud.

Idag skulle det inte göra någon skillnad, eftersom Internet finns. Idag kan nästan vem som helst ta del av information från vilken del av världen som helst. Inte minst kan man ta del av information som inte alls utgår från det socialdemokratiska narrativet, vilket betraktas som huvudproblemet. Problembilden blir väldigt tydlig när Daniel Suhonen skulle diskutera politik med Henrik Jönsson i SVT. Suhonen är kommunist som förespråkat väpnad revolution, men SVT kände sig manade att försvara varför de ger en röst åt en frihetlig person som Jönsson.

Inte heller tidningsvärlden är fri. Sann pressfrihet bygger på att villkoren att driva en tidning är tillräckligt goda för att vilken åsiktsinriktning som helst ska kunna sälja journalistik till sin publik. I Sverige är det knappast möjligt, bl.a. på grund av hur hårt näringslivet beskattas. Sen erbjuds man bidrag i form presstöd, som givetvis är villkorat. Resultatet är ett överflöd av skattefinansierade socialdemokratiska tidningar som ingen tar på allvar och som nästan ingen läser. Arbetet, Dagens ETC, Proletären, Ny Tid, Kuriren, Social-Demokraten, Nya Folkbladet. Ett fritt informationsflöde hade inte efterfrågat nästa S-märkta skittidning, det efterfrågar mångfald och kvalitet.

Ett dagsfärskt exempel på landets tillstånd kommer från Patric Källman. Under en paneldebatt i P1 säger någon att det råder elbrist, vilket får producent Linda Jerneck att bryta in med en rättelse: Det råder inte elbrist, det råder effektbrist! Å ena sidan måste de negativa konsekvenserna av att ha vindkraft förminskas, å andra sidan betraktar man sina åsikter som de objektiva åsikterna! I detta fall betyder ”effektbrist” att vinden inte blåser på vindsnurrorna när det som bäst behövs.

Skattefinansierad media kostar inte mig något annat än pengar, och att en stat slösar bort pengar drabbar ingen rik. Man kan naturligtvis diskutera de finansiella aspekterna, allt från det illojala i att använda välfärdspengar till informationskontroll istället för just välfärd, och man kan självklart ha åsikter om att man orsakar inflation av att ösa skattepengar över media som ingen vettig egentligen alls vill ha. Men så länge det finns personer som låter statsfinansierad media forma deras uppfattning om hur omvärlden fungerar, så utgör det ett samhällsproblem. Den cementerar den traditionella socialdemokratiska makten, den begränsar det fria ordet, och när de väl behöver ge en meningsmotståndare en röst för att kunna åberopa sin objektivitet, så sker det med varningar. Varningar som inte behöver ha någon som helst verklighetsanknytning. Henrik Jönsson är inte konfrontativ, men han är liberal.

Kategorier: Frihet, Pressfrihet, Public Service, Sosseriet, Yttrandefrihet