Henrik Jönsson har använt kryphål i befintlig lagstiftning för att yttra sina åsikter. Istället för att ta pengar från facket, staten (via skattefinansierade bidrag) och lottförsäljning, tar Jönsson betalt från sin publik. Magdalena Anderssons fråga om Jönssons finansiering är således relevant.
Tobias Baudin intervjuas i Aftonbladet, och mitt i allt yrande om att separera kulor (va?) och om Gösta Hultens Photoshop-förmåga, föreslår Baudin att det är pressfriheten som är Socialdemokraternas egentliga problem.
”Det kan inte uteslutas att se över lagstiftningen” – alltså den lagstiftning som gör det möjligt för personer som inte har S-maskineriets anonyma finansieringskällor att tillgå, och därför är förpassade till att personer skickar beskattade pengar till en kreatör de vill stötta.
Genom att endast tillåta bidragsfinansierade röster att höras, kan den som förvaltar bidragen påverka vilka röster, och därmed vilka åsikter, som har rätt att komma till tals. Är det detta som behöver göras för att skydda Partiet, är det kanske dags.
Till skillnad från Socialdemokraterna är Henrik Jönsson helt transparent med vem som finansierar honom. Något som får mig att fundera är att både Mirjam Kontio och Tobias Baudin lyckats höra honom sprida hat (trots att det aldrig har hänt) utan att uppfatta vem som betalar kalaset. Kanske att de inte har varit helt uppriktiga i sina utsagor? Kanske har en och annan lögn råkat smyga sig in?
Men den som ser yttrandefriheten som sin värsta fiende, gör naturligtvis rätt i att se över lagstiftningen som ger Partikritiker en röst. Men ibland undrar jag om det inte är den som vill lagstifta bort en meningsmotståndare som har något att dölja?
Lämna ett svar