Anders Hesselbom

I frågan om gud: Var ligger bevisbördan?

2020-11-28

Påståendet ”jag tror på gud” är inte förknippat med någon bevisbörda – man vet ju själv om man tror på gud eller inte. Men det går ju såklart ändå att diskutera vad som ligger bakom ändå. Om någon påstår att gud finns, eller att han finner skäl att tro att gud finns, gör man rätt i att begära ut bevisen som ligger till grund. Om någon påstår att gud inte finns, vilken bevisbörda följer med det? Lite skämtsamt kan någon annan säga att ”det är jag som är gud” och be den som misstror att bevisa att personen inte är gud, för det illustrerar problemet med omvänd bevisbörda.

Exakt vad man påstår har betydelse. ”Gud finns inte” är ett korrekt påstående, av anledningar jag återkommer till, men det betyder inte alls samma sak som ”det finns inga gudar”. I teorin kan det finnas ett parallellt universum, bortom vad vi kan se och uppleva, som är proppfullt med gudar. Det kanske rent av är en logisk följd av multiversumhypotesen. Men om den som säger ”gud finns” tänker på en specifik gud, har man ingen bevisbörda om man avfärdar det. ”Nej, gud finns inte” är inte bara ett rimligt svar, det är ett korrekt svar.

När vi beskriver verkligheten så utgår vi inte från att allt som vi kan tänka ut faktiskt också finns i verkligheten vi beskriver, och att det bara är de väsen vi kan bevisa att de inte finns som vi avfärdar som icke-existerande. Vi tror att det som det finns skäl att tro att det finns också finns, tills rimliga invändningar kommer. Gud är inget undantag. Utan bevis, finns det inget att motbevisa!

”Gud finns inte” saknar alltså bevisbörda. Det enda som kan ändra på detta faktum, är de skäl att tro på gud som presenteras. Varje skäl bygger på bevisbördan för den som säger att gud inte finns, men den finns inte där, som ur ett vakuum.

Jag kan alltså inte säga ”det finns inga enhörningar”, för troligen finns det massor. Men påstår någon att en specifik enhörning finns, men att det inte kan påvisas, ”är sant för mig”, eller vad det nu kan finnas för svepskäl, har du varken skäl att producera motbevis eller något att motbevisa. Den som vurmar starkt för sin tro, har ofta en omedveten partiskhet och kan säkerligen genuint tro att just de står över kraven på fungerande resonemang, eller att deras resonemang inte är så svagt som det faktiskt är. Jag sträcker inte ut någon försonande hand, jag är bara intresserad av vad av det som påstås om yttervärlden som är korrekt.

Avslutningsvis vill jag säga att det finns exempel på specifika gudar och övernaturliga väsen som man faktiskt kan säga att de finns. Om det inte finns några anspråk kopplade till guden annat än att någon tror på den, så är guden en karaktär. Den gud som varken har skapat universum, hör dig be eller på något annat vis lämnar avtryck i yttervärlden finns. Existensanspråket är nämligen då inte högre än just en föreställning i den troendes huvud, och gud då inte mer än en litterär karaktär. Den guden tror även jag finns – det är blott yttervärlden som är gudfri.

Kategorier: Filosofi, Pseudovetenskap, Religion, Vetenskap