Ovetbarhetsdogmen säger oss att ingen kan veta om någon gud finns
2022-11-23
Västerländsk kristendom, eller rent av svensk kristendom, kläs gärna som mer intellektuell än den är eftersom välutbildade, välinformerade och världsvana samtida svenskar innerst inne förstÃ¥r att deras tro kanske inte är särskilt vederhäftig? FrÃ¥n (pseudo)vetenskapliga pÃ¥stÃ¥enden om att gudstro skulle vara mer försvarbar för att man inte kan veta om nÃ¥gra gudar finns eller ej (ovetbarhetsdogmen), via emotionella argument till rena rökridÃ¥er, som att ordet gud är en omskrivning för nÃ¥got helt naturligt – nÃ¥got poetiskt eller nÃ¥gon metafor. Det lÃ¥ter ju begÃ¥vat, eftersom till och med den världsberömde teoretiska fysikern Albert Einstein använde ordet ”gud” i bildligt tal.
Har man en rationell syn på tillvaron, måste man vara konsekvent i när man är skeptisk, och när man låter allt från ovetbarhet till bildligt tal ska kunna accepteras.
Ovetbarhetsdogmen säger oss att eftersom vi inte kan veta om det finns nÃ¥gra gudar eller ej, sÃ¥ är det inte heller irrationellt att tro pÃ¥ nÃ¥gon eller nÃ¥gra gudar – vi kan ju inte veta om de finns! Problemet med detta resonemang är att en rationell person egentligen bör sträva efter föreställningar som är sÃ¥ korrekta som möjligt. Givet vedertagna definitioner sÃ¥ vet ingen om jorden är platt eller en planet, ingen vet om vi är skapade i vÃ¥r nuvarande form i torsdags, ingen vet vilket alternativ som vann riksdagsvalet i Sverige 2022. SÃ¥dant gÃ¥r inte att veta, och därför borde det vara rimligt att tänka att jorden faktiskt är platt och att Magdalena Anderssons lag faktiskt van riksdagsvalet? Mycket riktigt finns det personer som tror precis sÃ¥, men dessa närmar sig inte frÃ¥gorna rationellt. Om vi antar att verkligheten är sÃ¥ som den ser ut att vara, sÃ¥ vinner planetteorin, evolutionsteorin och Ulf Kristerssons samarbetsregering över pankakshypotesen, skapelsehypotesen och valfuskhypotesen. Att ingen kan veta, är helt enkelt irrelevant.
Att ovetbarhet ibland är viktigt handlar inte om att det finns grader i vad man kan veta, det handlar om att det finns grader i hur mycket man antingen vurmar för något (att jorden är platt) eller hur mycket man odlar konspirationsteorier mot något (planetteorin).
Beträffande symboliken sÃ¥ fÃ¥r man genast mig pÃ¥ sin sida – om man är ärlig. För om användandet av ordet ”gud” är begränsat till liknelser, sÃ¥ är man ateist. En troende person är inte nÃ¥gon som avfärdar gudars faktiska existens, samtidigt som hon använder ordet ”gud” bildligt, för det är det ateister som gör. Om du verkligen tror att gud finns (i nÃ¥gon rimlig definition av ordet ”finns”) tror du att gud är nÃ¥got mer än en liknelse. Om ordet ”finns” används om nÃ¥got allegoriskt, sÃ¥ anser ateister att gudar finns. Som begrepp, som litterära karaktärer, som religiösa föreställningar. Men den som anser att nÃ¥gon gud finns som litterär karaktär, behöver inte anse att nÃ¥gon gud finns i nÃ¥gon rimlig bemärkelse av ordet ”finns”, för det är precis det som är skillnaden mellan en troende och en ateist.
Med det sagt sÃ¥ kan ingen veta om StÃ¥lmannen finns. Jag erkänner StÃ¥lmannens existens som litterär karaktär, men frÃ¥n vad vi vet om bakgrunden kring karaktären, är jag ganska säker pÃ¥ att han inte finns – Ã¥tminstone inte i nÃ¥gon rimlig bemärkelse av ordet ”finns”.
Categories: Ateism, Filosofi, Pseudovetenskap, Religion, Skepticism

Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.
Lämna ett svar