Anders Hesselbom

Sociala medier för tänkande människor?

2024-04-08

Jag försöker att prata vetenskap och politik på Twitter (X) och IRL (öga mot öga) istället för på Facebook, för både vetenskap och politik behöver ha en krattad manege. Om man skriver något politiskt på datoriserade kommunikationsplattformer som attraherat personer vars mest radikala uttalanden handlar om att ta kort på en maträtt (Facebook, Instagram), kommer du i bästa fall att mötas av personangrepp, men i värsta fall kommer du få din existens ifrågasatt, särskilt om du har marginaliserade åsikter. Stöter man på osakliga angrepp bör man blockera utan att svara. Personer med det beteendet är nästan alltid obstinata, och deras motiv är alltid att se bra ut inför gruppen, genom att visa att man vågar sätta ner foten när filterbubblan inte varit tät nog. Ingen vinner på att ge luft åt dessa intellektuella trafikolyckor.

Svara på angreppet, och premisserna anpassas för nästa angrepp. Tröttna och säg ifrån, och den som äger sidan kommer att identifiera ditt påhopp. Vad har du vunnit? Ingenting.

Gör ett avgörande inför dig själv om du sakligt ska förklara varför du blockar, eller blocka direkt. Ställ inga motfrågor, försvara dig inte – du kan inte vinna.

När man tittar på politiskt intresserade personers val av plattform att föra fram sitt budskap på, så måste man erkänna att Facebook faktiskt är en väldigt stor plattform för personer födda på 80-talet eller tidigare. Facebook har inte lyckats attrahera den yngre generationen mer än vad SVT har gjort, men till skillnad från det försvinnande SVT så har företaget som äger Facebook andra trick gömda i skjortärmen, som t.ex. WhatsApp. Och WhatsApp-generationen (”Generation Greta”) är färdiga med politik – de vet redan att valet står mellan SD eller M, så den politiska diskussionen kommer inte nå några större höjder på WhatsApp.

Så vad händer när man lämnat Twitter och fortfarande vill sprida ett politiskt budskap?

För det första så måste man förstå vem som lämnat Twitter. Plattformen är aldrig så populär bland genuint politikintresserade, men de som var trygga när en islamistisk oljeshejk ägde plattformen, blev väldigt stressade när en yttrandefrihetsvurmande marknadsliberal demokrat köpte plattformen. Alla ”boomers” finns på Facebook, men ett speciellt slags boomers har lämnat Twitter till förmån för Facebook. För min del är Facebook-konceptet med ”vänner” lite för intimt för att jag ska vara bekväm med att uttrycka politiska åsikter – för mig trumfar familjefriden sakfrågan. Men om jag vill göra mig hörd utanför min filterbubbla av yttrandefrihetsvurmare, som ändå inte har några invändningar mot min politik, så måste jag vända mig Facebook. Redan idag gör jag försiktiga inlägg som avslöjar min politiska vision, vilket faktiskt inte har varit särskilt problematiskt. Men att ge replik i en sakpolitisk debatt på Facebook, har alltid kommit till ett pris, och kommer alltid komma till ett pris, eftersom du talar till personer som aktivt sökt sig till en filterbubbla, och är beredda att angripa den som inte passar in, i syfte att se bra ut inför andra som sökt sig till samma filterbubbla.

Och blir du du arg av personangrepp, kommer du begå ett personangrepp, och då har du förlorat debatten till någon vars närvaro syftar till att se bra ut inför gruppen, genom att visa att man vågar sätta ner foten när filterbubblan inte varit tät nog. Så igen, ingen vinner på att ge luft åt dessa intellektuella trafikolyckor! Därför anser jag att personangrepp ska leda till blockering, och att politik hör hemma på sociala medier för tänkande människor, inte på sociala medier för matfotografer. Både vetenskap och politik behöver ha en krattad manege. För om man skriver något politiskt på datoriserade kommunikationsplattformer som attraherat personer vars mest radikala uttalanden handlar om att ta kort på en maträtt (Facebook, Instagram), kommer man i bästa fall att mötas av personangrepp, och det är det inte värt. Så jag lovar att gå fram försiktigt.

Kategorier: Identitetspolitik, Politik, Politiskt korrekt, Yttrandefrihet