Anders Hesselbom

Jag har haft ett meningsutbyte med en anonym kristen person om mirakel i Nerikes Allehanda. Tidningen gav honom sista ordet (11/6), men jag vill ändå bemöta tre påståenden som görs i texten (mitt svar publicerades 24/6) eftersom jag tror att dessa reflekterar missförstånd som ibland kan finnas bland gudstroende ute i stugorna.

Nej, Albert Einstein hävdade inte att allt är relativt i syfte att öppna upp för övernaturliga förklaringar, hans relativitetsteori betyder något annat. Den beskriver ett förhållande mellan massa och energi, och är i sig själv en förklaring av naturliga fenomen.

Att jag anser att själen endast existerar som en föreställning i huvudet medan naturalister normalt brukar säga att den inte finns, beror inte på ”en spricka inom Humanisterna” utan på att sistnämnda innehåller ett underförstått erkännande om att det faktiskt finns en föreställning om en själ – det är den föreställningen vi diskuterar.

Storleken på ett mänskligt organs elektromagnetiska fält varken ett argument för eller emot själens existens i sig själv, då en förklaring måste hålla ihop ända fram till poängen man avser göra – argumentet måste ”följa”.

Jag anser alltså att debattinläggets samtliga tre sakpåståenden är felaktiga, och vill komplettera med en personlig reflektion kring själva principen kring debattens start: Mirakel.

Fenomen som människan upplever kan i princip delas in i tre kategorier: 1) Sådant som givits fungerande naturliga förklaringar, 2) sådant som ännu är oförklarat och 3) sådant där man lyckats säkerställa övernaturliga förklaringar. Dessa kategorier är väldigt ojämnt fördelade, vilket lockar den som tror på övernaturliga ting att kidnappa kategori 2 för att fylla på sin kategori 3. Men det löser inget, det introducerar bara nya obevisade hypoteser. Finns verkligen de gudar som jag hävdar har orsakat fenomenet jag vill förklara, enligt någon rimlig definition av ordet ”finns”? Jag tycker att man kan börja där, för verkligheten är nog så fantastisk.