Det var nu ett år sedan som kulturminister Parisa Liljestrand blev utbuad på Göteborgs filmfestival. Det hon sade när missnöjet bröt loss på allvar var: ”Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar.”
Idag har flera skådespelare kritiserat Liljestrand för att hon inte dök upp på Guldbaggegalan, och det verkar finnas en föreställning bland svenska skådespelare att kulturministern ska företräda dem. Men kulturministern ska företräda den kulturpolitik som svenska väljare vill se. Om det verkligen vore så att kulturministern är en ombudsman för skattefinansierade hovnarrar, så är det självklart hennes jobb att flytta mer pengar från arbetare till dem.
Varför vill skådespelare, som i Sverige har det rätt bra, ha mer skattepengar? Det är just den höga skatten som gör att färre går på bio och att svensk film finansieras av en statlig myndighet. Om skatten vore låg så skulle medborgarens filmbudget vara större och filmmakarna skulle få behålla mer av de pengar de tjänade på sin film. Vi skulle dessutom slippa att kändisar hade ett beroende till den sida av politiken som förespråkar en ekonomi som drivs av skatter och bidrag.
Idag är vi så insyltade i bidragsekonomin att många skådespelare verkligen tror att det är den enda vägen framåt, så utbuandet av Parisa Liljestrand var säkert inte strategiskt, utan helt genuint. Det finns en marxistisk föreställning att värde inte kan skapas, endast överföras. Därför är gemene svensk väldigt misstänksam mot personer som blir rika på sitt arbete. Om värde inte kan skapas, endast överföras, måste det finaste som kan ske vara att värdet överförs på mandat av något så respektabelt som en svensk myndighet!
Detta genomsyrar samhället på många nivåer. När SVT kritiserar personer som bor i stora och fina hus, så är det alltid företagare, aldrig skådespelare, som står i skottlinjen. För den som jobbar sig till en rikedom anses inte göra rätt för sig. När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson i riksdagen nyligen kritiserade en granskande nyhetsredaktion, så var det en privatägd aktör, Kvartal, inte någon statlig, som var målet. Eftersom Kvartal inte tar emot några statliga bidrag, har de inget att förlora på att granska den sidan av politiken förespråkar en bidragsbaserad ekonomi.
Och en bidragsbaserad ekonomi måste man få tycka att vi ska ha. På sikt leder skatter och bidrag till fattigdom, eftersom skatter gör varor och tjänster dyra och därmed mer svårsålda utomlands. Det är därför Sverige får in mer pengar till det gemensamma när skatterna sänks, men mindre när de höjs.
Skattetrycket är en politisk fråga, och hur pengarna som kommer in ska användas är också det. I långa loppet är det väljarna som bestämmer, genom att rösta på en företrädare som man anser kommer göra ett bra jobb. Därför är det inte fel i sig att skattefinansierade skådespelare lever flott, och att hemtjänstpersonal har det tufft. Det som är ett problem är att det inte är helt enkelt att se hur politikerna prioriterar våra gemensamma medel. Det finns en del dubbelbeskattning (moms på skatt), dolda skatter (den statliga inkomstskatten på 12,6% redovisas inte på lönebeskedet), komplicerade ekonomiska konstruktioner (kommunala bolag och träd av biståndsorganisationer), med mera, som gör det svårt för väljaren att se att inte alla skattepengar verkligen går till välfärd.
Inte alla som står på den mottagande sidan är välfärdsarbetare eller fattiga i behov av gemensamt stöd. Och den som är välfärdsarbetare eller fattig i behov av gemensamt stöd, hade inte behövt ett tufft liv om inte pengarna i stället lades på en massa annat. Fares Fares nästa film, Arkipelag, finansieras av skattebetalarna, och varenda skattekrona kommer från någon som faktiskt har jobbat. Kulturminister Parisa Liljestrand gjorde helt rätt som närvarade på Gastronomiska akademiens belöningshögtid i stället för att ge legitimitet åt en massa bortskämda skådisar som inte vill något annat än att få mer av andra människors pengar. Och det är på tiden att politiken prioriterar gastronomin.
Lämna ett svar