Anders Hesselbom

Nerikes Allehandas senaste desperata ledare om islam

2019-06-20

Få religiösa kan hantera frågor som har med religion att göra sakligt, men bara Nerikes Allehandas chefredaktör Lars Ströman kan gå vilse så till den milda grad som demonstreras i dagens ledare. Hans text går ut på att det är fel av Lindesbergs kommun att inte tillåta bön på arbetstid, vilket är en ganska djärv hållning då bön sällan är en del av arbetsbeskrivningen. Andra debattörer som kräver rätten att be brukar hänvisa till att bön sker på rasten, men nu pratar vi om arbetstid – folk ”maskar” ändå två timmar om dagen. Enligt Ströman så kollar man då Facebook eller läser nyheterna om man inte ber. Genom sig själv känner man andra.

Som ett led i sin argumentation nämner Lars Ströman rökare, då rökning gärna sker på bekostnad av arbetstiden. Hur kan man tillåta rökning på arbetstid när man inte kan tillåta bön på arbetstid? Är det inte helt obegripligt?

Låt oss bortse ifrån att de arbetsplatser där rökning är ett problem, tenderar att förbjuda rökning (vilket förvisso skjuter sönder Strömans argument), så måste man ändå fråga sig om liknelsen är ett strategiskt val. Ströman uppmanar oss att tänka på alla rökpauser som förkommer, för att finna i vårt hjärta att man ska få be på jobbet. Om bön är som rökning måste rökning vara som bön, och eftersom rökning numera är förbjudet på flera arbetsplatser, är det relevant för Lars Ströman att vädja till att rökning ska tillåtas med hänvisning till att bön är tillåtet. Vi får se hur länge det dröjer innan Ströman rycker ut för landstingsanställda rökare, såvida inte detta faktum ställer honom i position att avfärda sin egen liknelse.

Eftersom det just är frågan om bön på arbetstid som diskuteras denna gång, så anser Ströman att det pågår en kampanj mot muslimer, eftersom det är just muslimer som ber på arbetstid. Men muslimer ber inte på arbetstid. Muslimer är fria människor, fullt kapabla att sätta sin religion åt sidan under arbetstid. Att kalla personer som kräver att få be på jobbet för ”muslimer” är inte mer begåvat än att kalla personer som dricker sprit på jobbet för gastronomer. Lars Strömans försvarstal vänder sig naturligtvis till fundamentalister – det är den extremistiska falangen med bönekrav som försvaras, knappast den som flytt från islamismen till ett sekulärt land.

Jag har inte skrivit något svar till tidningen, för Ströman hanterar all kritik på samma sätt: Han skriver ett kort svar som berör en konstruerad poäng eller (i bästa fall) svag bisats, för när en ofelbar person har fel måste ju så klart budbäraren angripas. Men varför kallar sig egentligen en konservativ tidning sig för ”liberal”?

Eftersom liberaler per definition är tillåtande har det uppstått en ohelig allians mellan liberaler och konservativa. Före flyktingkrisen var den svenska vänstern notoriskt aggressiva mot religion, och det var traditionellt sett vänstern ägde makten. Möjligtvis undantaget statens egen kyrka var religion något oönskat. Liberaler däremot, är accepterande till sin natur, även mot konservativa rörelser. Att den konservativa frikyrkan röstar liberalt beror inte på att konservativa är liberala, utan att konservativa i en minoritet får acceptans från liberalismen. Det är därför ordet ”liberal” kan te sig förvirrande. Vissa är liberala för att de är liberala, andra är liberala för att de är konservativa som funnit en acceptans för sin konservativa ideologi hos liberaler, som de aldrig kunde få från den socialistiska regimen. Nerikes Allehanda är givetvis inte liberaler, de är konservativa som profiterar på liberalism.

Kategorier: Islamism, Nerikes Allehanda, Politik