Startsidan  ▸  Texter  ▸  Teknikblogg

Anders Hesselbom

Programmerare, skeptiker, sekulärhumanist, antirasist.
Författare till bok om C64 och senbliven lantis.
Röstar pirat.

Nyhetssändning om Broderskapsrörelsen, 1986

Av en slump hittade jag ett gammalt kassettband med en jazzkonsert inspelat från Sveriges Radio P3 någon gång år 1986. Det var ganska intressant att lyssna på avbrottet för nyheter, särskilt inslaget om Broderskapsrörelsen, Socialdemokraternas slasktratt för religiösa galningar. Detta sades i inslaget:

Broderskapsrörelsen har vid sin kongress beslutat kräva att föräldraförsäkringen senast 1991 byggs ut till att omfatta ett och ett halvt år. De kristna socialdemokraterna ska också verka för att kärnkraften avvecklas snabbare än vad riksdagen tidigare beslutat. Att Sverige ska ta emot fler flyktingar än idag och att den svenska vapenexporten successivt avvecklas är andra krav av Broderskapsrörelsen. Kongressen som hölls i Solna avslutades idag.

Så åtminstone kristna socialdemokrater är väldigt kompatibla med dagens miljöpartister.

Det är hög tid att slopa barnbidraget

Jag anser att barnbidraget har spelat ut sin roll. Om man slopar barnbidraget, så finns det annat man kan göra för pengarna som frigörs. Sådant som verkligen gynnar den som behöver stöd.

Svenskens fertilitetsgrad är ganska låg, omkring 1,7. För en bibehållen befolkning behöver fertilitetsgraden ligga på 2.1. 1,7 är ett snittvärde. Det finns grupper av kvinnor som skaffar färre barn och det finns grupper av kvinnor som skaffar fler barn. Den kvinna som skaffar 0-2 barn kommer att förlora betydligt mindre pengar på ett slopat barnbidrag än den kvinna som skaffar 5-6 barn, särskilt givet flerbarnstillägget. Det innebär att det ekonomiska incitamentet att sänka fertilitetsgraden inte påverkar den som redan planerat att skaffa få barn lika mycket som det påverkar den som har planerat in många barn i sitt liv.
För ett barn handlar det om 1.250 kronor i månaden och för sex barn och 11.740 skattefria kronor i månaden (barnbidraget på 1.250:- gånger 6 plus flerbarnstillägg på 4.240;-) för barn under 16 år.
De pengar som frigörs när Försäkringskassan inte längre behöver betala ut barnbidrag kan användas på ett par olika poster. Föräldrapenningen kan höjas kraftigt. Föräldrapenningen betalas ut under betydligt kortare tid, så den borde kunna höjas med mer än de pengar som annars hade gått ut till barnbidrag. Jobbskatteavdraget skulle kunna höjas. Jobbskatteavdraget gynnar både låginkomsttagare och arbetslinjen, och arbetslinjen i sin tur gynnar samhället i stort. Barnbidraget däremot, är ett platt bidrag. Oavsett hur rik eller fattig du är, oavsett hur mycket eller lite du tjänar, är bidraget lika stort. Det innebär att det är ett större ekonomiskt incitament för en låginkomsttagare att skaffa många barn än det är för en höginkomsttagare, eftersom barnbidraget har större chans att ersätta annan inkomst för en som tjänar lite pengar. Oavsett hur pengarna tjänas, ger bidraget ett incitament att dra på sig sådana utgifter som fler barn faktiskt är, till den som tjänar minst.
Och det är den som tjänar minst som har mest att vinna på att faktiskt få behålla sina pengar – skatt drabbar ingen rik. Den hundralapp man jobbar ihop till är lika bra som den hundralapp man får i bidrag, om inte lite bättre. Den nuvarande regeringen har t.ex. stora problem med att försöka sekretessbelägga elstödet, men det är ett konstruerat problem som vi inte hade behövt att bekymra oss om, om vi hade haft sänkt skatt på el, alltså billiga elräkningar istället för dyra elräkningar med ett elräkningsbidrag.
Jag anser därför att ett avskaffat barnbidrag, ett höjt jobbskatteavdrag och en höjd föräldrapenning är billigare för kollektivet, slår ut mer rättvist och gynnar arbetslinjen.

Är svensk matproduktion djurplågeri?

I Sverige har vi i praktiken valt att succesivt avveckla vår inhemska matproduktion. Det är främst det animaliska benet (ost och kött) vi håller på att förlora. Detta sker genom skatter och avgifter, både på det bönderna producerar och på de råvaror som behövs för att producera, som t.ex. diesel. Skatter och avgifter leder till centralisering, alltså att man får färre och större aktörer, eftersom produktionen måste effektiviseras för att gå runt. I min hemkommun Lekeberg finns idag bara två mjölkbönder kvar. Är det rimligt att tänka att vi stoppar ett djurplågeri om vi får bort den inhemska animaliska matproduktionen? Nej.

Först och främst måste vi erkänna att vi står i beroendeställning till kor. Visst är våra vilda oxar, visenten, redan utrotade, men idag har vi istället tamkor för att fylla våra behov. Även den som inte själv konsumerar varken ost eller kött, konsumerar säkerligen ”vegetariska” produkter som också kräver kor, oavsett om det är gödsel på veteåkern eller E-tillsatser som utvinns från själva kossan. Frukt kräver pollinerare, och dessa lever inte på veteåkrar utan på betesmarker, helt oaktat om markerna betades av vild visent eller av tam ko. Kor behövs, helt enkelt.
Ett bra sätt att säkra den framtida tillgången på kor, är att köpa svenskproducerat kött, och på köpet ser man till att stötta svenska bönder, då köttet är en extrainkomst på kossan, precis som skinnet är. Det är lite dyrare än mycket importerat kött, men svenska kor har det ofta bättre. Lagskyddet för en ko är stort i Sverige, och en uttjänad ko som avlivas och slaktas behöver inte lida. Jag rekommenderar alla att ha koll på vilka bönder som är verksamma i sitt närområde, och boka gärna in ett studiebesök!
Det är inte bara svenska oxar som är utrotade, även svensk varg är borta sedan över hundra år. Men varg har man senare låtit komma in på nytt från Ryssland, och den har succesivt sökt sig nedåt i landet. Det fungerar inte lika bra nu när korna är tama, för jaktförutsättningarna har vridits till vargens favör när bytesdjuren är inhägnade. En ko som fälls av en vargflock går en plågsam död till mötes. Till viss del måste man kanske acceptera detta, men länsstyrelserna ansvarar för att hålla vargstammen kort genom licensjakten, bl.a. för att stötta bönderna. Det är trots allt inte bara mjölken, köttet och den biologiska mångfalden som försvinner när korna försvinner – i händelse av krig, är den inhemska matproduktionen i bästa fall den enda mattillgången vi har, och förutsättningarna för den måste skapas innan den krisen kommer.
Jag själv har inte möjlighet att hålla kor, men jag bor faktiskt precis bredvid en mjölkgård. Jag drar istället mitt strå till stacken som hästägare. Det ger bonden en extra inkomst i form av uthyrning av stallplats och betesmark, och även mina hästar bidrar till de öppna landskapen och den biologiska mångfald som veteåkern saknar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. En blå regering kan göra företagande mer lönsamt och stoppa centraliseringen och avvecklingen av det svenska lantbruket.

Stort grattis, C!

Svensk vänster har traditionellt sett varit ett parti som hållit armlängds avstånd från skattesänkarpartier som Centerpartiet (C) – förmodligen Sveriges enda skattesänkarparti. Men sedan C bestämt att de inte vill stödja en regering som också stöds av Sverigedemokraterna (SD), har de välkomnats in i vänstervärmen, trots att både S och SD, till skillnad från C, har en positiv syn på hård beskattning av medborgarna. Vem man är – SD är rasister – är viktigare än vad man vill – C vill sänka skatten.

Nu när C har en ny partiledare med ett tungt kriminellt förflutet, måste det rationaliseras. Att fysiskt misshandla någon är ok, om det går tillräckligt med tid mellan varven. Och förresten, tog inte Ebba Busch ett strafföreläggande?
Jag tänker inte moralisera över vem som begår vilken typ av brott, för jag tror att många som försvarar C:s nya partiledare helst inte löser konflikter med våld, men jag tycker att det är sorgligt att läsa tvångsmässiga relativiseringar i sociala medier från personer som inte är förberedda för att förhålla sig till det faktum att deras goda apologeter gör onda ting. ”Jamen det var ju länge sedan!”
Muharrem Demirok må ha några misshandelsdomar mot sig, han må ha installerat nämndemän som enligt Sharia vill att män ska ha högre arvsrätt än kvinnor, han må ha uttryckt sitt hat mot folkgrupper på Twitter, men det var länge sedan – dagar och veckor har passerat sedan den senaste fadäsen. Tillåt mig citera Marcus Gry, vars åsikt jag helt delar:

Jag kan tycka att samtliga domar mot förtroendevalda kan vara problematiska. Men i synnerhet om de har sitt ursprung i våldsdåd. Att ge sitt förtroende till en person som utan rimlig anledning valt att skada en annan människa med våld skulle jag ha svårt för…

Jag stöder vem som helst som vill befria samhället från socialism, och är därmed lika nöjd med att C har hittat en partiledare som vänstern kan stötta, som jag är missnöjd med hans moral.

”När man tittar på olika politiska förslag SD lagt fram så inser man att de är ett hot mot demokratin.”

Att vara skeptiker är farligt, för om man kritiskt granskar påståenden från Det Goda Lägret™ kan man utsättas för ganska allvarliga anklagelser. Jag har så pass många år i ryggen att jag de som känner mig vet att det är sakfrågan som intresserar mig. En sådan sakfråga kommer från en Janne Jonsson som har publicerat ett uttalande:

 Uttalandet ackompanjeras med en käck satirbild.

Mannen säger ”Du röstade alltså på ett parti som vill åsiktsregistrera journalister, skära ner på public service, avskaffa diskrimineringslagen, styra vilka böcker som får finnas på biblioteken, kroppsvisitera oskyldiga människor och kraftigt dra ner på allt stöd till film, musik, teater och konst?”

Hur har det med demokrati att göra? Om jag lyssnar på en LP-skiva från ett jazzfusionband som 23-åringarna på public service-bolagen aldrig har hört talas om, som lever utan bidrag, är jag då verkligen ett hot mot demokratin? Nej, demokrati är något större än gangsterrap, och jag tittar gärna på sakfrågan. Du är ett hot mot demokratin om du:

åsiktsregistrera journalister

skära ner på public service

avskaffa diskrimineringslagen

styra vilka böcker som får finnas på biblioteken

kroppsvisitera oskyldiga människor

minska skattefinansierade bidrag till kultur

Inte nödvändigtvis.

Åsiktsregistrering: Kunskap är ofta något bra. Att ha koll på hur stor andel av Sveriges journalistkår som är höger respektive vänster är intressant. Att ha koll på hur stor andel av Sveriges skattefinansierade journalister som är höger respektive vänster är vitalt för demokratin. Transparens är bara ett hot för den som har något att dölja. Vill man inte bli granskad, så finns faktiskt möjligheten att bedriva journalistik för egna pengar. Jag, som finansiär av SVT, SR och UR, vore extremt oansvarig om jag inte ville hålla koll.

Public service: Public service handlar inte om tvångsfinansiering, utan om journalistik i allmänhetens tjänst. Ingen kan på politisk väg ”skära ner på public service”, endast på tvångsfinansieringen av en specifik verksamhet, helt oavsett om den säger sig vara public service eller ej. Jag själv sysslar med public service, helt oberoende av regeringen.

Diskrimineringslagstiftningen: Alla har givetvis sin egen bild av vem som är diskriminerad, men diskrimineringslagstiftningen reflekterar inte den särskilt väl. Att bilda opinion för att ändra på detta är ett uttryck för demokrati. Att motsätta sig den möjligheten är ett uttryck för antidemokrati.

Styra biblioteken: Politiken styr offentligt finansierade verksamheter i det stora, tjänstemännen i det lilla. Detta har pågått långt före Sverigedemokraterna blev ett parti med riksdagsinflytande. Tvärt om, om medborgarna tvingas betala för något som inte röster kan påverka, strider det mot medbestämmanderätten.

Kroppsvisitering: Alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Jag själv fick nyligen blåsa i en poliskontroll, min oskuld till trots. Men vägar är en plats där brott begås, vilket också kan sägas om drogförsäljningsställen. Vill du inte vara där, kan du undgå kontroll. Måste du vara där, kan du vara det utan att köra rattfull, utan att sälja droger, och så vidare. Det enda du går miste om är en P3 Guld-utmärkelse, och om det är ett problem för dig, kanske dina värderingar behöver ses över?

Kulturbidrag: Kulturbidrag är ett sätt för regeringen att styra kulturen. Alternativet skulle vara att inte ge vissa någon konkurrensfördel genom bidrag utan låta marknaden ta hand om underhållningen. Men då skulle folket och inte makten som styrde kulturen… Varken makten själv eller dess anhängare skulle betrakta folkets inflytande som demokratiskt, men rent definitionsmässigt är det faktiskt en grej.

Hur förhåller sig kommunalskatten till andel med utländsk bakgrund?

Jag har kontrollerat skattesats för 2023 (Ekonomifakta) och andel utrikes födda (2021, SCB) för Sveriges samtliga 290 kommuner. Om man kallar de 145 kommuner med lägst skatt för A, och de 145 med högst skatt för B, och dessutom kallar de 145 med lägst andel invånare med utländsk bakgrund för 1, och de 145 med högst andel invånare med utländsk bakgrund för 2, kan man dela in de 290 kommunerna i fyra grupper:

I grupp A1 ingår kommuner med låg skatt och få invånare med utländsk bakgrund. I grupp B1 ingår kommuner med hög skatt och få invånare med utländsk bakgrund. I grupp A2 ingår kommuner med låg skatt och många invånare med utländsk bakgrund. I grupp B2 ingår kommuner med hög skatt och många invånare med utländsk bakgrund.

(Utländsk bakgrund har man om man är född utomlands eller om båda föräldrarna är födda utomlands.)

I grupp A1 hittar vi kommuner som Vellinge, Kävlinge, Lomma, Höganäs och Ystad, för att dessa kommuner både har låg skatt och få invånare med utländsk bakgrund. Totalt består A1 av 49 kommuner.

I grupp B1 hittar vi kommuner som Gotland, Vansbro, Leksand, Forshaga och Arvika, för att dessa kommuner har hög skatt och få invånare med utländsk bakgrund. Totalt består B1 av 94 kommuner.

I grupp A2 hittar vi kommuner som Solna, Stockholm, Täby, Sundbyberg och Järfälla, för att dessa kommuner har låg skatt och många invånare med utländsk bakgrund. Totalt består A2 av 94 kommuner.

I grupp B2 hittar vi kommuner som Emmaboda, Kalmar, Ludvika, Trollhättan och Lindesberg, för att dessa kommuner har hög skatt och många invånare med utländsk bakgrund. Totalt består grupp B2 av 53 kommuner.

Låg skatt (A1+A2) återfinns alltså hos 49 kommuner med få som har utländsk bakgrund och i 94 kommuner med många som har utländsk bakgrund.

Hög skatt (B1+B2) återfinns hos 94 kommuner med få som har utländsk bakgrund och 53 kommuner med många som har utländsk bakgrund.

Få med utländsk bakgrund (A1+B1) återfinns i 49 kommuner med låg skatt och 94 kommuner med hög skatt.

Många med utländsk bakgrund (A2+B2) återfinns i 94 kommuner med låg skatt och 53 kommuner med hög skatt.

Avslutningsvis vill jag presentera några nyckeltal. Skattetrycket är i snitt 33,55% i kommuner med få invånare med utländsk bakgrund (1) och 32,79% i kommuner med många invånare med utländsk bakgrund (2). Andelen med utländsk bakgrund i lågskattekommuner (A) är i snitt 23,4% men i högskattekommuner (B) är andelen med utländsk bakgrund i snitt 16,7%.

Det finns flera skäl än teknikfientlighet bakom försvaret av böcker i skolan

PISA är en internationell studie av 15-åringars läsförståelse, matematikkunskap och kunskap inom naturvetenskap som utförs ungefär vart tredje år. År 2015 bröt Sverige en nedåtgående trend som pågått sedan starten år 2000, och lyckades även visa på ytterligare förbättringar år 2018. Exakt hur svenska elever ligger till idag, vet vi inte. Dels finns det skäl att anse att det starka resultatet 2018 är resultat av siffertätt och dels följdes aldrig resultatet upp med en ny mätning. PISA-mätningen 2021 flyttades till 2022, men blev aldrig av. Eventuellt får vi en ny mätning under 2023, men det är inte omöjligt att den negativa trenden verkligen är bruten. Givet att man antar att 2018 års resultat är korrekt, ligger vi på 17:e plats efter Kina, Singapore, Macao, Hong Kong, Estland, Japan, Sydkorea, Kanada, Taiwan, Finland, Polen, Irland, Slovenien, England, Nya Zeeland och Nederländerna. Sanningen är förmodligen aningen mer dyster, men ändå.

Det finns några skäl till att skolpolitik är intressant för alla människor, inte bara de som jobbar med skolfrågor. Alla har gått i skolan, alla har en relation till skolan, alla har en bild av vad som är en bra eller dålig skola, och den allmänna kunskapsnivån i samhället påverkar allas välstånd. Alla vill att skolan ska vara så bra som den någonsin kan vara. Men det är faktiskt med viss förskräckelse jag ser att datorlokalerna och biblioteken försvinner från fler och fler skolor. Självaste skolböckerna är på väg bort, och de allra flesta elever i årskurs 9 läser inte ens fem sidor av sammanhängande text alls under normal skoldag, oaktat om det är på papper eller på en datorskärm (persondator, smart mobiltelefon eller surfplatta). Det är detta som inom skolvärlden kallas för digitalisering.

Under en tioårsperiod från 2007 till 2017 har andelen elever som läser fem sidor eller mer av sammanhängande text på papper eller skärm under en skoldag minskat från 44 till 8 procent i årskurs 6, och från 31 till 6 procent i årskurs 9.

Vi har ett problem, och visionen om vägen framåt ser väldigt olika ut hos olika människor. Tidigare socialminister och klimatminister Annika Strandhäll är en passionerad försvarare digitaliseringen, alltså att ersätta böcker med elektronisk utrustning. 21/12 gör hon följande uttalande:

Digitaliseringsexprimentet?!?! Jo för framtiden kommer ju bli mindre digital?! Vi alla kommer återgå till blyertspenna, papper och suddgummi? Skönt att vi förbereder våra barn för vad som väntar dem.

(Strandhäll nyttjar sarkasm, budskapet är att förmågan att skriva med penna på papper saknar värde.)

Jag är inte expert på utbildning på grundskolenivå, och det kan hända att jag har fel i min föreställning att datorlokaler, bibliotek och böcker är något bra. Men skälen till att jag försvarar dessa är inte teknikfientlighet, som ibland används som det enda tänkbara invändningen mot digitaliseringen, enligt digitaliseringens lite mer nitiska försvarare. Skälet är snarare att jag har en bild av människan som en varelse som generellt sett har ganska dålig koncentrationsförmåga och är ganska dålig på att hantera kontextbyten, och att utbildningsmiljön måste kompensera för detta.

Datorlokaler, bibliotek och böcker är tre inslag från min egen skolgång under 1980-talet, som jag i egenskap av elev, uppfattade som något väldigt positivt.

Datorlokaler erbjuder en plats avsedd för att använda datorer, vilket eliminerar behovet av att ha tillgång till en dator, en surfplatta eller en smart mobiltelefon på sin normala arbetsplats. Det innebär att en distraktion är eliminerad från arbetsplatsen, och att kontextbytet blir en fysisk handling, nämligen att resa sig upp och gå till datorlokalen när datorn behöver användas. Det innebär också att den arbetsuppgift som ska utföras på datorn (kanske skriva en algoritm som löser ett matematiskt problem, göra ett uppslag på Internet eller kanske utföra ett experiment inom geometri) potentiellt får elevens fulla uppmärksamhet, eftersom det är hela skälet till att man gick till datorn.

Och utan dator på arbetsplatsen, är böcker ett bra alternativ till att läsa på en datorskärm. Det är inget fel i sig att läsa på en datorskärm, men oavsett om du läser i en bok eller på en skärm, så är elektronisk utrustning en distraktion. När man tittar på sin mobiltelefon, blir man påmind om annat man kan ha mobiltelefonen till. Den är en kommunikationsenhet, man kan spela spel med den, man kan ta bilder och ladda upp på Internet med den, och så vidare. Denna distraktion spelar ingen roll om man bara ska läsa några sidor text, men kan bli ett problem för vissa om det är en stor textmassa som kräver koncentration som ska avhandlas. Möjligheten att läsa texten ur en bok, utan att vara omringad av elektronisk utrustning, kan alltså vara viktig för den som har lite sämre koncentrationsförmåga.

Till detta kan biblioteken ha ett bredare användningsområde än att vara kunskapsarkiv. Det kan locka till konsumtion av skönlitterära böcker, vilket inte bara är en trevlig fritidssysselsättning utan även en värdefull träning läsning och eventuellt ett tillskott till allmänbildningen och kulturella referensramar. Tänk bara på alla uttryck och parafraser som flyger över huvudet på den som inte läst Bibeln!

Med det sagt, så förstår jag att behovet av förmågan att använda papper och penna ganska enkelt kan elimineras på en arbetsplats. Personligen tycker jag att det är ganska smidigt att slippa ta med mig arbetsdatorn när jag kallas på möten, och blott anteckna ner det jag måste ta med mig på mötet i mitt block. Men jag tror på allvar att böcker erbjuder något som datorer inte gör, nämligen en potentiellt distraktionsfri textkonsumtion. Det är alltså inte så att ungdomar inte behöver lära sig att använda datorer, t.ex. att skriva BASIC-program eller göra urval i en SQL-databas, och mitt försvar av de gamla fenomenen (datorlokaler, bibliotek och böcker) har andra skäl än teknikfientlighet.

Kanske är det dags att överge det svenska språket?

I Malmö diskuteras nu att skolundervisningen ska ske på arabiska, för att studenterna ska tillgodogöra sig den fullt ut. Trots allt, de flesta som bor i Malmö talar inte svenska.
Förlorar vi svenskan så förlorar vi även en viktig del av svensk kultur, men nya texter kommer då såklart inte produceras på svenska och gammal kultur anses stå i vägen för den nya, så det är inte något problem.
Man kan ju tänka att övning ger färdighet, både när det gäller att läsa svenska klassiker och när det gäller undervisning, och att bevarandet av svenska därför inte skulle vara något problem, trots att nästan ingen behärskar den idag.

Men om jag får kravet att lära mig arabiska för att kunna konsumera lokal kultur, och således på smaka på min egen medicin när det gäller krav att lära sig främmande språk, kommer jag garanterat bli lite ödmjuk inför kravet att nysvenskar ska lära sig svenska – språk har inte riktigt varit min grej, om man säger så. Knappt svenskan, faktiskt. Jo, visst är jag flerspråkig när det handlar om datorprogrammering, men jag ändå ytterst ödmjuk inför det faktum att t.ex. BASIC, C#, 6502 ASM, Pascal, T-SQL eller Bash har betydligt färre och betydligt mer konsekventa regler än svenskan. Och jag har minsann försökt att lära mig tyska, utan större framgång än att jag kan beställa öl och leverera skamliga förslag till flickor. Det är allt.
Inte alla håller med om att detta är vägen framåt, och jag ser såklart en risk om att klassisk svensk kultur blir en klassfråga, men som sagt, vi ser redan idag hur värdet den tillför tappar i status. Och tyvärr har jag själv större erfarenhet av att läsa Leo Tolstoy än August Strindberg.

Nu har jag skummat igenom Tidöavtalet

Jag har skummat igenom det förhatliga Tidöavtalet, och kan konstatera att vissa saker som står däri är ganska bra, eller åtminstone en bra start för att vända skutan. De sex områden som ingår i avtalet är sjukvård, klimat, kriminalitet, migration, skola och ekonomisk tillväxt. Några av de viktigaste punkterna:

Sjukvård: Minskade regionala skillnader när det gäller tillgång till förlossningsvård och ett liknande högkostnadsskydd för tandvården som vi redan har inom sjukvården. Utökad suicidprevention för unga, och en utredning om vilka språkkrav som kan ställas på äldrevårdens personal.
Klimat: Kreditgarantier för ny kärnkraft, utökad produktion av planerbar el i södra Sverige samt förberedelser för att elbehovet är högre i framtiden än idag. Havsbaserad vindkraft ska inte subventioneras av elnätskollektivet.
Kriminalitet: Personer utan medborgarskap som utgör en fara ska utvisas. Visitationszoner och anonyma vittnen. Ingen straffreduktion för personer över 18 år, skärpta straff för vålds- och sexualbrott samt avskaffad mängdrabatt.
Migration: Flickor, kvinnor och utsatta grupper, som t.ex. HBTQ-personer ska prioriteras som kvotflyktingar. Tuffare krav på arbetskraftsinvandring, listan över säkra länder flyttas från Migrationsverket till Regeringskansliet samt skärpt vandelskontroll.
Skola: Mer fokus på svenska och matematik. Man vill att betygsinflation ska vara ett myndighetsansvar och att läxhjälp ska vara obligatoriskt där behovet finns. Läraren ska få utökade befogenheter att skapa en trygg och lugn miljö. Höjda antagningskrav på lärarutbildningen och minskad administrativ börda för yrkesverksamma lärare.
Tillväxt: Allmänt förbättrade villkor för företag, förbättrade incitament at satsa på forskning. För arbetstagare ska det vara mer lönsamt att gå från bidrag till arbete, och för arbetsgivare ska det vara billigare att anställa långtidsarbetslösa. Inkomstskatten ska sänkas för både arbetare och pensionärer.
Detta är några russin i den kaka som avtalet utgör. Jag kan verkligen förstå många tycker att detta är too little too late. Det verkar som att alla, oavsett partifärg, är irriterade på att bilbränslet fortfarande är alldeles för dyrt, att elen kostar för mycket, att skatterna är för höga och att företagens villkor fortfarande är sämre i många andra västländer. Tillfälliga prisdippar på elen och tillfällig god leverans från vindsnurrorna gör ingen glad i längden, saker och ting måste fungera. Förutsägbart och ofta.
Jag är fullt inställd på att regeringen Kristersson inte kommer att lösa alla problem som Sverige har dragit på sig och hela Tidöavtalet kommer definitivt inte kunna bli verklighet under en mandatperiod. Så länge kan man enkelt öka svenskens personliga frihet. Här har vi lite lågt hängande frukt i form av tio lagar som borde slopas omgående. Och när vi ändå är i farten, borde 2023 bli året då alkoholmonopolet avskaffas.

Epistemologiska skillnader mellan religion och vetenskap

Kristna fundamentalister slits mellan att å ena sidan vilja hävda att vetenskapen lämnar öppet för guds eventuella existens, samtidigt som man å andra sidan förklarar bristen på vetenskapliga bevis för guds existens med att vetenskapen inte räcker till. Men tjänar den som tror på gud att peka på vetenskapen?

Owe Nilsson kan lugnt avsluta sin uppskattade karriär

Owe Nilsson, snart före detta mångårig journalist på TT har blivit ombedd att säga upp sig, på grund av att han är lite för öppen med sina politiska sympatier, vilket inte helt rimmar med den image TT mer eller mindre framgångsrikt försöker måla upp om sig själva. Jag har bara interagerat med Owe en gång, och det var på julafton för fem år sedan. Jag kritiserade honom för ett par nu raderade tweets med till synes rasistiskt innehåll, och han lät hälsa att jag är gränslöst korkad och en dumskalle, varpå han blockade mig. Han har en väldigt aggressiv stil när han skriver på twitter, vilket man såklart får ha, och det uppskattas av många, men Owe anser verkligen att alla tänkbara gränser är passerade när han blir ifrågasatt. Ifrågasatt av en som inte är någon! Men med det sagt, han har gjort ett jobb under många år som väldigt många människor har uppskattat, även jag.

Jag sticker inte under stolen med att hans politiska bias har varit väldigt, väldigt tydlig genom åren. Den lyser alltid igenom i texter skrivna av personer människor som har ett idolförhållande till politiker i det egna lägret och ett starkt förakt mot motståndarsidan – TT hade till och med belagt Owe med twitterförbud 2018. Men jag tycker bättre om transparens i den bias som faktiskt finns än falska påståenden om objektivitet, som ändå bara lurar andra personer i det egna politiska lägret. När man lyckats lura sig själv att man håller på det objektiva lägret (vänstern) och mest kritiserar det subjektiva lägret (högern), är det helt klart dags att bli ledarskribent på Aftonbladet istället. Och visst gör Owe föga oväntat sorti med att hylla sin objektivitet.

Givetvis har Owes insats som objektiv journalist kritiserats från högerhåll. Hade han inte varit den inflytelserika journalist han faktiskt är, hade ingen brytt sig. Men TT:s beslut att fortsätta utan Owe är just TT:s beslut. Igen, det handlar om deras image som objektiva nyhetsproducenter. Ändå är det många ryktesspridare som nu hävdar att regeringen är inblandad i att han slutar. Regeringsföreträdare har såklart åsikter när det rapporteras osakligt, men de kan inte bestämma vem som stannar och vem som får gå från TT. Att media får kritiseras är inte alls något nytt i Sverige. Magdalena Andersson anser att pressen är lite för fri för att vara henne till gagn, vilket hon absolut inte sticker under stolen med. Till detta var en av hennes ministrar, Annika Strandhäll, ett fyrverkeri av missnöje med sin omvärld på twitter varje fredagskväll. Så inget nytt under solen.

Vilken droppe var det som fick bägaren att rinna över? I ett tweet klagade han över Sverigedemokraternas nazism, vilket inte är särskilt kontroversiellt inom etablissemanget, men i samma tweet lyckades han påpeka att högerregeringen drog in stödet till Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), vilket är ett solklart exempel på partiskhet. Socialdemokraterna tog bort stödet i sin budget, högern i sin, högern vann valet. Owe Nilsson skiter högaktningsfullt i att SKMA förlorade sitt anslag, han bryr sig om att det var högern som satt i makten när det skedde. Och så vidare.

En anledning till att jag betraktar honom som intelligent är förmodligen för att jag, ur hästens mun, är korkad. Men jag ser fram emot att läsa hans texter även när de inte längre förkläds som objektiva. Sen får vi väl se om det är Aftonbladet eller ETC som tar sig an honom.

Vad är analfabetism och hur många analfabeter finns i Sverige?

 Häromdagen hade Nyhetsmorgon på TV4 ett intressant inslag om analfabetism. Inslaget handlade om hur det är att växa upp med en förälder som är analfabet. Det handlade inte om demografi, men det nämndes i förbifarten att 800.000 personer är analfabeter i Sverige. Siffran 800.000 skapade en del reaktioner på Twitter. Vissa ansåg att den var tagen ur luften, andra ansåg att den var för låg och ytterligare andra ansåg att den var för hög, så jag undersökte saken.

Har naturvetenskapen en naturalistisk bias?

Diskussionen om huruvida vetenskapen är agnostisk eller inte fortsätter. I praktiken är vetenskapen både ateistisk och gudsförnekande, bl.a. beroende på kravet att teorier måste kunna falsifieras, vilket i princip är omöjligt när man tar höjd för övernaturliga agenter. Rent tekniskt är vetenskapen agnostisk – ingen kan veta någonting om någonting – särskilt inte om verkligheten kontrolleras av gudar och demoner. Därför måste evidenslägen bedömas och därför bortser vetenskapen i praktiken från Gud. Och alla andra övernaturliga väsen. Non est ponenda pluralitas sine necessitate. Detta faller såklart inte i god jord hos den som faktiskt tror att övernaturliga väsen existerar. De vill gärna att vetenskapen ska ta särskilda hänsyn till just deras specifika föreställningar, och när så inte sker, har vi att göra med en konspiration. Här är ytterligare några invändningar som inkommit. Hittills.

1. Vetenskapen har förutfattade meningar om att gud inte finns

2. Ingen vet hur gravitation fungerar

3. Religion är som filosofi

1. I meningsutbytet har vi redan konstaterat att vetenskap i praktiken är ateistisk, men rent formellt agnostisk. Ja, man kanske redan har bestämt sig på förhand att inte överväga magi i sina förklaringsmodeller, men jag är helt övertygad om att detta kommer att ändras när någon formulerat en vettig hypotes om övernaturligt ingripande. Vid det här laget kan vi nog lugnt konstatera att det inte kommer att hända – jag hoppas såklart att jag har fel.

2. Det finns mycket vi tror oss begripa, för vi tagit fram förklaringar som antingen kan testas och/eller är kompatibelt med annat vi tror oss veta. Det finns även mycket vi inte begriper, vilket är en chans för anhängare av en kunskapsluckornas gud. Men som jag konstaterade är det en hittills outnyttjad chans.

3. Ja, med en viktig skillnad: Filosofi måste vara internt konsekvent. Självmotsägelser och mysticism är varmt välkomna inslag inom religion, men dålig filosofi.

4. Kvantfysik är komplicerat

4. Den mänskliga hjärnan är komplicerad, därför tänker sig många att självmedvetenheten kanske är ett övernaturligt inslag i vår verklighet. Spöken, andar, själar, med mera. Kvantfysik är komplicerat, därför tänker sig många att yttervärldens beståndsdelar är orkestrerade av gudar, änglar och demoner. Det säger något om hur människan tänker, men ingenting om verklighetens beskaffenhet.

5. Om någon skulle bevisa att Gud finns, skulle du då tro på det?

6. Anser du mirakel inte är riktiga mirakel, utan kanske inbillning eller lögn? Det är naturalistisk bias.

7. Att påstå att de flesta påstådda mirakel antingen är har en naturlig förklaring eller en okänd förklaring, är ett cirkelargument

8. Du har en snäv definition av religion

5. Ja, naturligtvis. Uppenbarelser och mirakler skulle inte övertyga mig, eftersom tanken på övernaturliga väsens existens inte riktigt är kompatibel med annat som jag tror mig veta. Men ett gott argument eller god evidens, skulle få mig att ändra uppfattning, naturligtvis.

6. Ja, mirakel är förmodligen antingen inbillning eller lögn. Och även om jag är ärlig med min naturalistiska bias, som vuxit sig stark efter år av bedrägliga påståenden om magiska ingripanden, är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Men helt ärligt, om en vas välter omkull, ligger det närmare till hands att skylla på katten än på ett spöke, det erkänner jag.

7. Ett cirkelargument är ett argument där slutsatsen är en premiss. Det jag försökte förmedla här, är att man inte kan säga säkert att ett mirakel verkligen är ett mirakel i ordets rätta bemärkelse, innan man vet att så är fallet.

8. Nej, men här diskuterar vi bara en liten del av vad som kan betecknas som religion, nämligen religiösa dogmer som konkurrerar med naturvetenskapen om att förklara verklighetens beskaffenhet. Ämnet för diskussionen, om vetenskapen verkligen bortser från gudar och gudomliga ingripanden eller inte, är ett sådant exempel. De allra flesta vetenskapliga teorier tar inte in någon gud som en del av sin förklaringsmodell, men det finns olika religioner som gör det. Det blir naturligtvis ingen konflikt om man gör det poetiskt, vilket till och med Albert Einstein gjorde. Men det är en konflikt om man verkligen tror att gudomliga väsen ingriper, för då introducerar man en obevisad hypotes i förklaringen. Non est ponenda pluralitas sine necessitate.

Nu helt plötsligt vill gammelmedia ha yttrandefrihet på Twitter

Jag älskar Twitter, för den ger mig tillgång till information snabbare än gammelmedia och den ger en närhet till makthavare, kändisar och journalister på ett sätt som varken Expressen eller Aftonbladet ens kan drömma om, med sina mossiga gamla webbplattformar. Sen finns det såklart en hel drös med människor som ogillar Twitter, men som håller sid där av samma skäl – de vill ha koll, de vill höra och kunna höras, och så vidare. Men oavsett vad man tycker om Twitter, så engageras man av Twitter, och man hänger på Twitter.

Likt ett dysfunktionellt parförhållandes relation har gammelmedias relation till Twitter pendlat hastigt. När den saudiarabiske Al Waleed bin Talal Al Saud ägde Twitter stängdes personer som gav lite för stora svallvågor av. Toppstyrning är något som gammelmedia är vana med, och att exkludera personer från den viktiga mötesplats som Twitter trots allt har blivit, var helt oproblematiskt.
”Twitter är ett privat företag, och som sådant får de göra precis som de vill” och ”det handlar inte om censur, utan om kommersiella beslut” kunde det heta.
Elon Musk lovade att göra upp med avstängningarna. I yttrandefrihetens namn skulle det vara högt till tak innan någon blev utkastad från mötesplatsen. Vill man inte veta av någon, kan man blocka den personen. Vill man ha kontroll på vem som kan läsa det man skriver, och vem som kan svara, kan man låsa ner sitt konto. Detta skulle täcka de flesta behoven att hålla armlängds avstånd till bråkstakar. Men det räckte inte enligt gammelmedias företrädare. ”Yttrandefrihet är bara en omskrivning av hat och hot”, så någon sådan vill vi inte veta av.
Det visade sig inte ligga särskilt mycket i Musks löften om yttrandefrihet. Obekväma röster stängs fortfarande av. Samtidigt har gammeledias företrädare börjat upptäcka det vanliga människor alltid vetat om: Att bli avstängd från en viktig mötesplats, är ett stort problem för den som drabbas. Yrvakna klagas det nu på ”ren och skär censur”. Vi vill ha en plattform för öppen dialog och yttrandefrihet! Jag är glad över att vi utanför journalisbubblan har fått med oss journalisterna, nu väntar vi bara på att de ska upptäcka ödmjukheten.

Ingen kan veta om jorden är platt eller om hästar finns

Jag skrev för en liten tid sedan om huruvida vetenskapen är agnostisk, specifikt i frågan om huruvida gudar finns på riktigt eller ej. Rent tekniskt är vetenskapen alltid agnostisk, men i praktiken finns det saker man antar att man vet. Ingen kan veta om jorden är platt eller inte, ingen kan veta om månen är gjord av ost eller ej och ingen kan veta om hästar finns. Så varför antar man att jorden är en planet, att månen inte är gjord av ost och att hästar finns? Kör man inte över folk som tror annorlunda då?

Texten gav en kommentar intressant nog att kommenteras utförligt, vilket jag gör här, ett påstående i taget.

Vetenskapen är agnostisk i frågan huruvida det finns gudar eller inte.

Rent tekniskt, ja. Men i praktiken bortser de flesta teorier från gudomliga väsens existens eller påverkan på vår verklighet. Att ett äpple faller till marken skulle såklart kunna bero på att ett övernaturligt väsen drar ner det dit, men även en gudstroende forskare kommer i praktiken att nå störst framgång genom naturalistiska förklaringsmodeller, helt utan övernaturliga hänsyn.

Gudomliga väsen instiftar naturlagar och definierar vår verklighet.

Ja, eller så gör de inte det. Om man som forskare hävdar att det skulle kunna vara så, är i sanning agnostisk. Eftersom vi inte kan veta hur det ligger till, så kan man lika gärna hålla frågan öppen? Nej, eftersom vi aldrig kommer kunna ta reda på hur det ligger till, så tittar vi på åt vilket håll evidensen pekar, och om våra antaganden om tings varande fungerar att bygga vidare på, och antagandet om gudomligt instiftade lagar möter man på sin höjd som bildspråk inom vetenskapen. Men det är ändå intressant att fundera på om guden som instiftade våra naturlagar hade något val?

Givet att gudar finns på riktigt, är det rationellt att tro på mirakel.

Ja, övernaturligt ingripande som strider mot hur verkligheten fungerar, kan säkerligen produceras av ett gudomligt väsen. Eftersom inget tyder på att några gudar finns på riktigt, borde de flesta påstådda mirakel antingen ha visat sig ha naturlig förklaring eller okänd naturligt – inte övernaturliga eller gudomliga orsaker. Och mycket riktigt är det precis det vi ser när vi undersöker påstådda mirakel.

Religion och vetenskap är olika fenomen, inte varandras motsatser.

Religion innehåller komponenter som inte vetenskap innehåller, och tvärt om. Men inom de områden där religion och vetenskap konkurrerar, som t.ex. att beskriva hur verkligheten är beskaffad och hur den fungerar, är de varandras motsatser. Vetenskapen anser att människan har utvecklats från enklare varelser för att evidensen pekar åt det hållet, att jorden är en planet för att evidensen pekar åt det hållet, att månen inte är gjord av ost av samma skäl. Och så vidare. Oavsett om man är gudstroende eller ej, kan man acceptera detta. Men när man t.ex. säger att gudar finns, att Jesus hade en gudomlig far eller att gudar instiftar naturlagar, sysslar man med något helt annat än vetenskap. Då följer man inte bevisen, då agerar man på egna föreställningar eller på auktoritetstro, vilket alltså är raka motsatsen. De flesta som säger att Jesus var guds son förstår naturligtvis att så inte är fallet, utan accepterar det endast som en dogm inom sin religion, och det måste man få göra, men jag talar om de som verkligen tror att så är fallet.

Skrytet över hindren för kärnkraft har tystnat

Den pågående desinformationen om svensk elförsörjning kommer inte nödvändigtvis av illvilja, utan av tvång. Om man erkänner att energipolitiken misskötts under de senaste två mandatperioderna, så kritiserar man indirekt Socialdemokraterna, och bryter således den lojalitetsplikt som finns inom deras partikultur. Det kommer med ett pris. Annika Strandhäll fick inte jobbet som miljö- och klimatminister för att hon är expert klimatfrågor, utan för att hon under många år varit lojal mot partiet i varje offentligt uttalande. Självklart måste man så ha ett svar på varför elen idag, i ett Sverige med färre kärnkraftverk, är en klassmarkör.

Under många år, från 1980-talet fram till för några år sedan, hade Sverige, tack vare kärnkraftverken, en överproduktion av el. Det banade väg för elektrifieringen av samhället, och det minskade koldioxidutsläppen. Dessutom var el något som alla hushåll hade råd med.
Som alltid när politiken misskötts är det samhällets svaga som drabbas. En tjänsteman med en månadslön på 40.000:- bryr sig inte särskilt mycket om elräkningen helt plötsligt landar på 4000:- istället för 1500:-. För en socialbidragstagare spelar elpriset inte heller någon roll. Men för andra är det katastrof, t.ex. vanliga knegare. Jag vill kommentera några osanningar och några halvsanningar jag har kommit i kontakt med.
I syfte att skydda S-regeringen från sina egna dåliga beslut, har Sveriges periodvisa nettoimport förklarats med att köp- och sälj är ett naturligt inslag på en fri internationell marknad. Det är naturligtvis sant, men ett underskott, om än tillfälligt, placerar landet i en beroendeställning till en marknad som inte är särskilt fri. I många länder, även Sverige, är staten en stor spelare i elbranschen, och privatägda bolags intressen kontrolleras genom punktskatter, och i Sverige punktmarkeras kärnkraften. En fungerande energipolitik ger en bättre position på den marknaden.
Stundtals påpekas det att elen just nu är billig, och att det är vindkraftens förtjänst. Även idag kan elen faktiskt vara hyfsat billig en varm och blåsig dag, även idag har vi för det mesta en nettoexport av el. Men något som utmärker vindkraften är just att elen är billig ibland och att vi nettoexporterar när det blåser. En ökad elektrifiering av samhället, oavsett om det handlar om telekommunikation, spårvagnar, bilar eller fossilfritt stål, kräver en kontinuerligt högre elproduktion än dagens. Vanliga arbetare som betalar sin egen elförbrukning kräver kontinuerligt sansade priser istället för glesa låga momentalpriser.
När kärnkraften lyfts fram som dyr brukar man styrka påståendet utan hänsyn till de punktskatter som riktas mot kärnkraftverk, trots att dessa skatter kontrolleras av riksdagen och kan ändras. Och när kärnkraften lyfts fram som långsam, räknas tid för miljöprövning in, vilket man inte gör när man beskriver tiden det tar att bygga vindkraftsverk. Dessutom pratar man mycket hellre om avfallet från en kärnreaktor än om de farliga nanopartiklar som mekaniken i ett vindkraftverk släpper ut i det hav det står i.
Vi vet redan, både från teorin om utbud och efterfrågan, och från vår erfarenhet mellan 1980-talet fram till 2020, att en överkapacitet trycker ner priset. Det som utmärker den perioden är både vår kärnkraft och våra rimliga elpriser. Anledningen till att socialdemokrater och miljöpartister inte längre skryter om hur de satte hinder för världens bästa elsystem, är att detta ofrånkomligen kommer upp i en sådan diskussion. Och även SVT jamsar med. Just nu anser man att det är ett problem när två av landets kärnkraftreaktorer är avstängda på grund av reparation, men vågar inte riktigt koppla elbristen till att betydligt fler reaktorer stängts permanent i förtid. Nej, den förväntas vi tro att den beror på att det byggs för få vindsnurror. Annars är man en del av kärnkraftslobbyn.

Är Public Service ett skydd mot mediaankor?

Public Service skyddar oss inte mot mediaankor. Medborgaren förväntas vara skeptisk. Svensk Public Service förväntas använda de finansiella muskler de erhållit genom tvångsfinansiering för att sprida nyheter. Att nyheter som sprids vind för våg inte alltid är korrekta, eller inte alltid ens på något vis har någon koppling till verkligheten, har gett upphov till uttrycket mediaanka. Problemet är naturligtvis att Public Service (i detta fall SVT och SR) sprider nyheter som helt saknar förankring i verkligheten som om det vore sanning.
En SVT-klassiker är busschauffören som visade porr, där ”kontrollera aldrig en bra story” fick ganska stora ringar på vattnet, till den grad att chauffören fick sparken. Lite skamset kände sig SVT tvingade att påpeka att berättelsen inte var sann, vilket naturligtvis aldrig någonsin hade hänt om inte den betalande medborgaren blivit uppfostrad i att ifrågasätta påståenden! Så varför inte journalister? Så varför inte tvångsfinansierade journalister?
SVT skapar även egna nyheter. Efter VM-matchen mellan Marocko och Belgien slog marockanska supportrar sönder Bryssel, vilket rapporterades högt och lågt. Både SVT:s nyhetsprogram och sportprogram rapporterade, i strid med all annan media, att det var belgiska supportrar som förstörde sin egen stad. Dagen efter levererade man en rättelse som inte alls nuddade vid varför man ville skriva om nyheten för just sin publik.
Även SR rapporterar gärna händelser, helt utan hänsyn till vad som är sant eller falskt, som t.ex. nyheten att Ebba Busch vill skjuta ihjäl muslimer. Man kan alltså lugnt konstatera att Public Service gärna orsakar nyhetsankor.
I folkbildningssyfte förvaltar jag en hemsida om svensk Public Service, och jag skulle vara ytterst tacksam för mer information. Jag publicerade sidan innan Ganman/Flam publicerade ”Älskade Public Service”, så kvalitativa destilleringar därifrån är också välkomna.

Hur resonerar IF Metalls medlemmar egentligen?

Det S-märkta fackförbundet IF Metall med 300 000 medlemmar har länge bedrivit en värdegrundsbaserad kamp mot Sverigedemokraterna. Jag vet inte hur IF Metalls medlemmar röstar, men inom LO (som är den paraplyorganisation där IF Metall ingår) röstar knappt 30% på SD, vilket innebär att SD är ett betydligt mer populärt parti bland LO-medlemmar än det är bland svenskar i övrigt. Partiet fick ca. 20% av rösterna i årets riksdagsval, och har sedan dess sjunkit som en sten i opinionen.

Som S-märkt fackförbund är det klart att IF Metall anser sig ha ett problem på halsen. Hur får man bort SD-väljare från sitt fackförbund? Att bara utesluta felröstare från förbundet har inte varit helt friktionsfritt ur ett juridiskt perspektiv, så det senaste draget går ut på att ändra i förbundets stadgar så att Sverigedemokrater inte får bli förtroendevalda i förbundet. Genom denna förändring hoppas man att de 30 procenten (90 000 personer) ska säga upp sitt medlemskap i förbundet, då de ändå inte ens får företrädas på förtroendepost. Och därmed ska också värdegrundsproblemet försvinna.

LO använder medlemmarnas (90 000 sverigedemokrater) pengar till att finansiera Socialdemokraternas valkampanj. Det innebär alltså att det redan idag finns goda incitament för en SD-väljare att gå ur facket, ändå är LO ett SD-näste. Nu inför man ytterligare ett incitament: Du som sverigedemokrat får inte bli företrädd.

Jag har funderat på varför inte facket sänker medlemsavgiften med det belopp som motsvarar bidraget till Socialdemokraterna, och uppmuntrar medlemmarna att bli medlem i ett politiskt parti. På det viset kan medlemmarna själva välja att stötta det parti de anser bäst företräder deras intressen. Svaret är givetvis att facket företräder sina egna intressen, sin värdegrund och sina mål. Den stora frågan är därför inte varför IF Metall vill få bort 90 000 felröstande medlemmar, utan varför 90 000 felröstande medlemmar vill jobba ihop pengar till ett socialdemokratiskt maktövertagande.

Ovetbarhetsdogmen säger oss att ingen kan veta om någon gud finns

Västerländsk kristendom, eller rent av svensk kristendom, kläs gärna som mer intellektuell än den är eftersom välutbildade, välinformerade och världsvana samtida svenskar innerst inne förstår att deras tro kanske inte är särskilt vederhäftig? Från (pseudo)vetenskapliga påståenden om att gudstro skulle vara mer försvarbar för att man inte kan veta om några gudar finns eller ej (ovetbarhetsdogmen), via emotionella argument till rena rökridåer, som att ordet gud är en omskrivning för något helt naturligt – något poetiskt eller någon metafor. Det låter ju begåvat, eftersom till och med den världsberömde teoretiska fysikern Albert Einstein använde ordet ”gud” i bildligt tal.

Har man en rationell syn på tillvaron, måste man vara konsekvent i när man är skeptisk, och när man låter allt från ovetbarhet till bildligt tal ska kunna accepteras.
Ovetbarhetsdogmen säger oss att eftersom vi inte kan veta om det finns några gudar eller ej, så är det inte heller irrationellt att tro på någon eller några gudar – vi kan ju inte veta om de finns! Problemet med detta resonemang är att en rationell person egentligen bör sträva efter föreställningar som är så korrekta som möjligt. Givet vedertagna definitioner så vet ingen om jorden är platt eller en planet, ingen vet om vi är skapade i vår nuvarande form i torsdags, ingen vet vilket alternativ som vann riksdagsvalet i Sverige 2022. Sådant går inte att veta, och därför borde det vara rimligt att tänka att jorden faktiskt är platt och att Magdalena Anderssons lag faktiskt van riksdagsvalet? Mycket riktigt finns det personer som tror precis så, men dessa närmar sig inte frågorna rationellt. Om vi antar att verkligheten är så som den ser ut att vara, så vinner planetteorin, evolutionsteorin och Ulf Kristerssons samarbetsregering över pankakshypotesen, skapelsehypotesen och valfuskhypotesen. Att ingen kan veta, är helt enkelt irrelevant.
Att ovetbarhet ibland är viktigt handlar inte om att det finns grader i vad man kan veta, det handlar om att det finns grader i hur mycket man antingen vurmar för något (att jorden är platt) eller hur mycket man odlar konspirationsteorier mot något (planetteorin).
Beträffande symboliken så får man genast mig på sin sida – om man är ärlig. För om användandet av ordet ”gud” är begränsat till liknelser, så är man ateist. En troende person är inte någon som avfärdar gudars faktiska existens, samtidigt som hon använder ordet ”gud” bildligt, för det är det ateister som gör. Om du verkligen tror att gud finns (i någon rimlig definition av ordet ”finns”) tror du att gud är något mer än en liknelse. Om ordet ”finns” används om något allegoriskt, så anser ateister att gudar finns. Som begrepp, som litterära karaktärer, som religiösa föreställningar. Men den som anser att någon gud finns som litterär karaktär, behöver inte anse att någon gud finns i någon rimlig bemärkelse av ordet ”finns”, för det är precis det som är skillnaden mellan en troende och en ateist.
Med det sagt så kan ingen veta om Stålmannen finns. Jag erkänner Stålmannens existens som litterär karaktär, men från vad vi vet om bakgrunden kring karaktären, är jag ganska säker på att han inte finns – åtminstone inte i någon rimlig bemärkelse av ordet ”finns”.

Varför röstar man S och varför röstar man SD?

Jag har länge försökt att förstå varför svensken söker sig till Sverigedemokraterna (SD), ett parti som jag förmodligen aldrig kommer att rösta på. Tittar man på gruppen svenskirakier så är SD det mest populära partiet. Jag reagerade på det, och fick förklarat för mig att ”även svenskirakier kan vara rasister”, vilket inte kändes som en komplett analys, om ens en särskilt begåvad sådan.

Svensk socialdemokrati har skapats för den svenske arbetaren, och ett av uttrycken för detta är reglerna som gör att invandrad arbetskraft som tagit emot för låg lön, fått för lite semester, eller vad det nu kan vara för något, blir utvisad. På det viset kan inte invandrare förstöra arbetsvillåren på den svenska arbetsmarknaden, för den svenska arbetaren. ”Svenska jobb åt svenskar” var en gammal paroll.
Sedan reglerna instiftades har förutsättningarna för industriarbete raserats. Nu dignar vi på allvar under skatter, regler och avgifter. Den svenska marknaden har hanterat detta genom att styra om till mer kvalificerad verksamhet. IT-konsultation istället för gemtillverkning, mjukvara istället för häftstift och högskoleingenjörer inom kärnkraft istället för skotillverkning.
Generellt sett är Sverige idag framgångsrikt i områden där stöd från utländsk arbetskraft behövs för att täcka upp vår egen bristande kompetens. Det är inte jättekonstigt att reglerna som ska säkra svenska jobb åt svenskar uppfattas som ett obekvämt spöke för den som kommer in utifrån som stöd. Den ene som arbetat hårt inom vården, efter den andre som är en nödvändig mjukvarukonsult, utvisas på grund av administrativa fel som inte alltid ens är deras eget fel, utan deras arbetsgivares. Att inflyttad arbetskraft som vill bidra till samhället inte anser sig gynnas av klassisk socialdemokrati, är inte jättekonstigt.
Men hur kommer det sig att svensk socialdemokrati verkar tilltala övre medelklass och bidragstagare, medan arbetarklassen verkar söka sig till SD? SD är exempelvis mycket större bland LO:s medlemmar än de är i samhället i övrigt. Och röstar verkligen iranier på SD för att de är rasister?
Jag tror att bidragstagare gagnas av ett parti som tar hand om dem som står utanför samhället, vilket Socialdemokraterna (S) gör. Detta erkänner jag samtidigt som jag måste tillstå att jag förmodligen aldrig kommer att återvända som S-väljare. Samtidigt gynnas den övre medelklassen av att det finns lite kaos ”på golvet” som bidrar till narrativet att ett högt skattetryck är bra för att många behöver hjälpas. Arbetarklassen drabbas hårt av beskattning, och gynnas inte av ett högt inflöde av potentiell konkurrens till deras försörjning, men den övre medelklassen varken hotas av nyanlända eller har finansiella problem att betala för dem via skattsedeln.
Den övre medelklassen är en stor grupp, så S är såklart ett stort parti. Arbetarklassen är (fortfarande) en stor grupp, så SD är rimligtvis också ett stort parti. Som jag sa, kommer jag nog aldrig rösta på SD, och aldrig upprepa misstaget att rösta S, men jag är helt övertygad om att fenomenet med S- och SD-röstandet inte är det första fenomenet någonsin man kan förstå korrekt genom att skrika ”rasist” efter folk på gatan. En seriös analys behövs även här.

Demokratin är under ständigt hot, nu kan hädelse kriminaliseras

Motion 2022/23:124 av Hans Möller (S) handlar om att hets mot ”enskilda grupper” borde kunna stoppas genom lagen om hets mot folkgrupp. Motionen till riksdagen syftar till att kriminalisera hädelse, utan att behöva ha någon hädelselagstiftelse.

Riksdagsledamot Hans Möller, Socialdemokraterna

Frågan aktualiserades för Möller på grund av att Rasmus Paludan tilläts hålla offentliga sammankomster med antimuslimskt tema. Om detta skriver Möller:

Att inte detta uppenbara hetsande än så länge lett till fällande domar och att lagstiftningen inte verkar hantera detta tillfredsställande ger vid handen att lagstiftningen bör ses över. I en tid då vi återigen ser att rasism och aktiva försök till hetsande mot folkgrupper ökar i omfattning både i det offentliga rummet och på nätet så behöver lagstiftningen hänga med i utvecklingen.

Eftersom det är betraktaren som bestämmer vad hets är, så faller en hel del ansvar i hur man agerar som betraktare och mot betraktaren. Jag vill kommentera både ansvarsfrågan och betraktarens roll.
Beträffande ansvarsfrågan så har Möller inte bara noterat att hädelse har kunnat utföras ostraffat i Sverige, han har också noterat att detta har resulterat i våldsamma upplopp. Rustad med sina observationer har han funderat på vad problemet egentligen är. Efter att ha avfärdat ideologier med våldskapital som problematiska, har han reagerat på religionsfriheten – den måste bort!
Beträffande betraktarens roll så har vi sett exempel där Paludans antimuslimska tillställningar som sagt resulterat i våldsamma upplopp, men vi har också sett exempel där några åhörare inte alls dök upp. Om inte detta väcker frågan om personligt ansvar, så vet jag inte vad som gör det. Om du observerar att nyttjandet av demokratiska rättigheter får vissa att vilja döda en polis, och då kommer till slutsatsen att problemet är demokratiska rättigheter, är du som Hans Möller. Då är du en idiot.
Den som vill vara en del av ett samhälle för att åtnjuta dess fördelar, måste även ställa upp på nackdelarna som det innebär, t.ex. att inte alla alltid håller med dig i allt. Även om Socialdemokraterna har ordet ”demokrati” i sitt namn, är Möller en viktig påminnelse om varför det partiet aldrig någonsin bör ges något inflytande över något i samhället. Så fort man skrapar på ytan blir man påmind om släktskapet med traditionell socialisms och dess syn på demokrati, och där vill vi inte landa igen.

Alla har en åsikt om energipolitik, för det berör alla

Alla har en åsikt om skolpolitik. Inte för att alla är experter på skolpolitik, utan för att frågan berör alla – alla har gått i skolan och alla vinner på att samhället har en fungerande kunskapsförsörjning. Alla har även en åsikt om energipolitik eftersom alla behöver ha el och alla är beroende av att samhället friktionsfritt kan möta ett ständigt ökande behov av billig el – inte för att alla är experter på energipolitik. Jag har anklagats för att vara otydlig i vad jag ser som vägen framåt, och vill därför deklarera mina åsikter efter bästa förmåga.

Ebba Busch väntas stoppa utbyggnaden av fyra stora vindkraftsparker utanför skånska kusten. Spär inte det på elkrisen? Många dåliga beslut har fattats under Socialdemokraternas vakt de senaste mandatperioderna, så alla väljare, oavsett partifärg, förväntar sig att den nya högerregeringen är lite smartare, lite mer kompetent, lite bättre och lite mer resultatinriktad. Men så stoppar vår vice statsminister ny vindkraft. Hur ska då elkrisen lösas?
Vi har billig el när det blåser. Till och med galningar som Per Bolund skryter över hur billig elen är när det blåser, men var hittar man konstant vind? 300 meter höga vindkraftsverk ute till havs kommer att generera el även när det inte blåser någon annanstans, eftersom Östersjön alltid levererar vind på 300 meters höjd. Det innebär att om vi tar oss besväret att bygga ett 300 meter högt vindkraftsverk i Östersjön, så har vi alltid el. Vind är inte längre komplementärel, utan planerbar el!
Framtida kärnkraft, om än småskalig sådan, har varit min vision om planerbar el, men eftersom små kommunala kärnkraftverk med lägre effekt än många befintliga är science fiction, borde gigantiska vindkraftverk vara vägen framåt. Gärna för mig!
Faktum är att jag gärna vill vara med och bygga de cirkulära murar som ska tömmas på vatten, bygga infrastrukturen och montera kraftverken. Jag inser att vi behöver mer än ett energislag, och jag älskar extravagant ingenjörskonst. Bara en sådan sak som att tanka dem med hydraulolja och glycol på den höjden, kräver sin man! Som örebroare tycker jag att jag är högt uppe när jag fikar på Svampen (60 meter). Svensk cementproduktion har inte alltid haft medvind, men vindkraft kan rädda många jobb inom den branschen.
Så om jag ska försöka summera min otydliga och lite luddiga vision om framtidens elförsörjning så är jag för vindkraft som komplemetärel och kärnkraft som planerbar el. Trots att avfallet från kärnkraft är farligt i ett par hundra år, tror jag att nuvarande system med olja som planerbar bas, är dåligt för klimatet.
Jag inser att mina åsikter är inte jättetydliga, och jag är ingen expert. Denna text summerar den åsikt jag skapat från det jag har snappat upp från media. Vindkraft är bra, kärnkraft är bra. Båda behövs, men oavsett om det är småskalig kärnkraft eller vindkraft som ska byggas på 300 meters höjd ute till havs, så är utmaningen intressant – planerbar el behövs, helt oavsett.

Vad beror MSB:s oförmåga på?

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har uttryckt att de önskar ett anslag på 27 miljarder kronor per år för att klara av beredskapen i dessa dystra tider. Vad kostar en myndighet egentligen?

Jag har ungefär 30 yrkesverksamma år i ryggsäcken, och de två senaste åren har ägnats åt den it-tunga Transportstyrelsen, som kostar skattebetalarna 2-3 miljarder kronor per år. Transportstyrelsen är min första offentliga arbetsgivare, jag har tidigare engagerat mig i den privata sektorn. Därmed har jag inte någon större koll på vad olika myndigheter kostar, men Transportstyrelsen redovisar alla summor på sin hemsida, så jag har aldrig behövt att fundera något över just den kostnaden.

Det måste vara väldigt lite, eftersom MSB nu vill öka sitt anslag till 27 miljarder per år? De senaste åren har MSB redovisat att Sveriges beredskap är god. I februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina, och nu är inte Sveriges beredskap längre god, så MSB vill ha högre anslag. Jag förstår det. Men förstod inte MSB att tillstånd ibland inte är rigida?

MSB har på ungefär en månad gått från uppfattningen att Sveriges beredskap är god till att Sveriges beredskap är undermålig, och därför vill man ha ett höjt anslag. Så vad kostade MSB skattebetalarna när MSB ansåg att beredskapen var god? 4 miljarder per år.

Den mest rimliga förklaringen till helomvändningen är naturligtvis att anta att SMB består av en samling idioter, som inte alls är så jäkla väl förberedda som de säger. Det kanske rent av är den hela sanningen, men är man lite konspiratoriskt lagd, skulle man kunna tänka sig att det finns en grad av inställsamhet, som av någon mystisk anledning försvunnit under den senaste månaden (som bl.a. har bjudit medborgarna på ett regeringsskifte).

För min del väljer jag att lita på MSB, men jag vill gärna veta varför beredskapen är god både under fredstid och under det drygt första halvåret under krigstid, för att sedan behöva mångdubblad finansiering. Som medborgare är det lätta att falla in i tanken att eventualiteter av krig skulle ingå i bedömningen.

Högerextremism tar större utrymme i statsmedia

SVT har i skrivande stund 6064 sidor som handlar om politiskt extremism. 91% av dessa handlar om högerextremism, och då primärt om problemet med högerextremism. Högerextrem propaganda normaliseras på internet, riksdagsledamöter med högerextrema kopplingar, politiker med högerextrema kopplingar, hotet från högerextrema grupper, och så vidare. De betydligt färre sidorna om vänsterextremism handlar om att de är ett mindre problem än högerextrema eller att de inte är lika beväpnade. Även problematiseringen av vänsterextremismen också finns där, så får de 9% av artiklarna om vänsterextremismen sin beskärda del av relativisering.

Sveriges Radio (SR) har i skrivande stund 509 sidor som handlar om politisk extremism, där 95% handlar om att högerextremismen är ett problem, 5% handlar på något vis om vänsterextremism.
Som förklaring till snedfördelningen kan man tänka sig att både SR och SVT är neutrala, och att högerextremism är ett mycket större problem än vänsterextremism, rent objektivt. Man kan också tänka sig att det finns en viss vänsterlutning inom SR och SVT, och med den en viss blindhet inför problemet med vänsterextremism. När man tittar på hur judar identifierar gärningspersoner som utsätter dem för religiöst motiverade brott (hatbrott) är muslimer och vänsterextremister betydligt mer representerade än högerextremister. Det betyder naturligtvis inte att det finns något som är bättre med högerextremism än vänsterextremism, men det kan betyda att SR och SVT kan ha ett narrativ som avviker från samhället de företräder. Att media är vinklat kan bli ett problem när någon påstår sig tala från en upphöjd position när det gäller trovärdighet, så som SR och SVT gör.

Är vetenskapen agnostisk?

Förra utrikesministerns man, Mats Erikson, låter hälsa att Storbritannien nu äntligen (?) fått en troende (?) hindu som premiärminister, vilket föranledde frågan om vad vetenskapen säger om religiös tro?

Det ärliga svaret är att vetenskap och religion är varandras absoluta motsatser, vilket inte minst visar sig när en hypotes visar sig vara falsk. Tillåt mig exemplifiera med en dogm hämtad från Islam:

Flög verkligen profeten Muhammed till himlen på en bevingad åsna med ett kvinnoansikte? Rätt svar är nej, det diplomatiska svaret är att påståendet är poetiskt, bokstavligt eller vad man nu behöver kalla det för att ducka för ett ärligt omdöme. Om man håller fast vid ett påstående som är falskt, sysslar man med religion.

Erikson säger att (åtminstone) grunden i vetenskapen är agnostisk. Det finns en korrekt uppfattad princip här, för ingen vet vilket inflytande Gud egentligen har på det vi studerar – yttervärlden. Därför borde man väl förhålla sig agnostiskt? Nej, verkligheten är ganska dyster för anhängarna av flygåsnehypotesen.

Många gånger har ett fenomen försökt att förklaras med övernaturligt (rent av gudomligt) ingripande, utan att man har lyckats. Ibland har man rent av gjort det svårare att nå en korrekt beskrivning genom att placera någon gud i modellen. I praktiken är vetenskapen därför ateistisk. Att strunta i antagandet att ett fenomen har ett gudomligt ursprung, är effektivt när man söker sanningen.

Skulle man, mot all förmodan, stöta på något som tyder på gudomlig påverkan, får man naturligtvis inte vara rädd för att använda gud(ar) i sin förklaringsmodell. Men gör man det utan skäl, blir man hindrad i sitt sanningssökande.

Det barn som bildar en hypotes kring fenomenet att en tappad tand blir en krona när tanden läggs i ett glas vatten över natten genom att hänvisa till tandfén, riskerar att förklara den kvarvarande mystiken kring förvandlingen med tandféns magiska krafter. Det barn som antar förklaringen är naturlig, är begränsad till naturliga agenter och fenomen i sin förklaringsmodell. Det som händer när tanden blir en peng, måste bestå av moment som skulle kunna hända.

I fallet med islam och den bevingade åsnan, så handlar det inte om någon flygande åsna, utan om en påhittad berättelse som syftar till att skapa ett magiskt skimmer kring en påstådd profet. Den slutsatsen är svår att landa i om man verkligen tror att berättelserna om Muhammed beskriver verkliga händelser.

Finns det inget bra med religion?

När jag har levererat min skolföreläsning om religion (vilket jag gör utifrån mitt naturalistiska perspektiv) har det hänt både en och två gånger att jag fått frågan om det inte finns något som är bra med religion. Man kan tycka att rimligtvis så måste något vara bra med religion, annars skulle evolutionen ha sorterat bort religionen sedan länge. Det är verkligen inte självklart att det finns bra saker med religionen, men religionen har gynnat människan i sin utveckling fram till idag.

Oavsett vilken religion man tittar på, så hittar man ett antal dogmer som upprätthålls genom auktoritetstro och en vädjan till människans mest primitiva instinkter att tro på sådant vi vill ska vara sant, oaktat hur saker och ting egentligen ligger till.
Den moderna människan är ett ganska nytt tillskott i faunan. Vi har funnits i ungefär en kvarts miljon år. Från tiden då förmänniskan levde på savannen (ungefär en miljon år sedan) premierades förmågan att identifiera orsak och verkan till väldigt stark grad. Anlaget att förstå att magknip beror på ett bär man har ätit, eller förmågan att koppla ett prassel i gräset till ett annalkande rovdjur, fördes vidare. Skepticismen sållades bort, eftersom varje ifrågasättande om huruvida prasslet verkligen är ett rovdjur, sällan fick chansen att föra sina gener vidare.
I Sverige har det funnits människor i ungefär tio tusen år, men industrialiseringen har bara pågått i ett par hundra år. Vi var alltså länge var ett extremt fattigt land, men vi har en kyrka i varje liten by, hur avlägsen den än må vara. Förmodligen gagnades samhällen under uppbyggnad av något att enas kring.
Idag är svensken arbetare eller företagare och vi köper de mest basala varorna och tjänsterna från någon som har som sitt jobb att leverera dem. Vi är så pass omhuldade att över hälften av medelsvenssons pengar spenderas av en huvudman. På det viset säkerställer vi att alla får tillgång till sådant de kanske inte skulle prioritera om de fick förvalta sina pengar på egen hand. Sjukvård. Brandkår. Utbildning. Infrastruktur. Polis. Och så vidare.
Idag kämpar inte svensken längre för sin överlevnad, eftersom Sverige, likt de flesta västländer, har systematiserat alltså tillhandahållandet av föda och flera andra basala nödvändigheter. Meningen med livet har flyttats bort från att äta, föröka sig och överleva, till att försöka förstå sin omvärld och göra den till en bättre plats för sig själv och för sina medmänniskor. Vi är inte helt fria i våra val, eftersom den del av våra intjänade pengar som vi inte själva får förvalta, används till rena lyxprodukter som filmproduktion, opera, s.k. kvalitetsjournalistik och diverse medborgaruppfostrande åtgärder som t.ex. humorvarningar och journalisthandledning.
Det är våran välordnade tillvaro som gjort att vi kan ägna oss åt att förbättra samhället och förstå våran omvärld, som gjort att religion förvandlats från en tillgång till en belastning. I de fall där religionen reducerats till ”en personlig tro” har den kunnat överleva. Att man inför sig själv tror att man har en relation med Universums skapare, är inget problem för någon. Man har fel, det är allt. Den som tror att homosexualitet är fel eller syndare kommer till helvetet, är bara en person med osympatiska åsikter, så länge personen inte agerar på det. Att vi frigjort tid, och att vi använt den åt allt från moralfilosofi till naturvetenskap, har befriat oss från felaktiga föreställningar om himmel och helvete. Andlighet behöver inte längre komma från övernaturliga väsen och fenomen. Konst, kultur, vetenskap och filosofi gör det för oss så mycket bättre. Och med fler positiva konsekvenser än vad religionen har. Vetenskapen har levererat allt från färg-tv till vaccin.
Alltså, under miserabla förhållanden är kan exkludering och hot gynna gruppen, men det har aldrig varit något bra för individen. Och det som är bra med religion, t.ex. den andlighet den kan skänka individen, är inte exklusivt för religion. Tvärt om, andlighet som separerats från de mentala bojor som övernaturliga föreställningar utgör, har färre negativa biverkningar. Vidskepelsen behövs inte. Som författaren Douglas Adams sa: ”Isn’t it enough to see that a garden is beautiful without having to believe that there are fairies at the bottom of it too?”
Det finns alltså förmodligen inget som är bra med religion. När du tittar på svensken och ser ett hårt arbetande folk som lyft ett land från misär till frihet och välstånd på bara ett par hundra år, ett land av skötsamma, plikttrogna och självuppfostrande individer, som faktiskt gemensamt åstadkommit något fantastiskt, och tänker att i princip alla var kristna under processen, så vill jag hävda att den roll som religionen spelade kunde ha fyllts av något annat, åtminstone i teorin. Och den situation som gjorde religionen gynnsam, redan är bortarbetad. Sverige är inte perfekt idag heller – både stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter dignar ner – men under de årtionden som passerar är det färre och färre som lever i misär. Även om det idag inte finns någon snällt att säga om Socialdemokraterna, så kan jag inte ta ifrån dem deras betydelse för det relativt välfungerande samhälle vi nu lever i. Som vi nu måste fortsätta att förbättra. Att landet berövade Svenska kyrkan sin myndighetsstatus för 22 år sedan är inte det sista steget i den processen, staten måste helt klippa banden till religionen och på allvar komma in i tjugohundratjugotalet.

Vilket skratt anser staten är skadligt egentligen?

I maj skrev jag om Svenska statens satirvarning, men vad var egentligen syftet med den varningen? Idag har Myndigheten för psykologiskt försvar tagit bort sin humorvarning, men den finns kvar på Wayback Machine.

23/5 skrev man, under rubriken Skratt som kan skada att:

Humor och satir kan användas för att sprida vilseledande information…

Dagen efter, 24/5, hade myndigheten kommit på att även parodi kan vara farligt. Under samma rubrik:

Humor, parodi och satir är vanligtvis harmlösa…

Sen behöver vi vänta en hel månad innan satir friskrivs från alla anklagelser om villfarelse:

Humor och parodi är vanligtvis harmlösa underhållningsformer…

Det gamla påståendet att myndigheten inte varnar för satir, blev alltså sant tillslut. Åtminstone om man bortser ifrån att ordet ”parodi” nästan är synonymt med ordet ”satir”.

Idag är sidan bortplockad. Den som besöker https://www.bliintelurad.se/skratt-som-kan-skada/ möts av felmeddelande 404. Skratt skadar inte längre. Nej, nu är det journalistik som är farligt. Därför har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tagit fram en liten handbok för journalister. Staten vill alltså säkerställa att journalisternas arbete behagar dem, vilket både kritiserats under regeringen Andersson och skett under samma regering – vi har alltså ett demokratiskt problem i Sverige.

Vad skulle hända om S krånglade lika mycket som M, Göran Greider?

Det finns två läger som skriver grabbiga hö-hö-kommentarer om Ulf Kristersson sedan riksdagsvalet 11/9. Den ena sidan är de som räknar ner från valnatten efter ny kärnkraft. De talar raljerande som om han redan är statsminister i en ny regering. Den andra sidan är de som inte tror att Kristersson kommer att kunna bilda en regering. Åh, förslaget ska presenteras om tre dagar, och det är ännu inte presenterat, hö-hö! T.ex. skriver Göran Greider:

Hade (s) krånglat så länge med regeringsbildning hade det med all säkerhet varit full anti-s-storm nu i alla medier.

Anders Lindberg skriver:

Alltså borde allt kunna gå på ett par dagar. Och innan valet framställdes denna regeringsbildning som en promenad i parken. Så varför tar allt sådan tid?

Idag vet vi inte om Kristersson lyckas presentera ett förslag till ny regeringen för riksdagen på torsdag. Vi vet inte ens om Sverige kommer ha en M-ledd regering när regeringsbildningen är klar. Om han aldrig tillträder som statsminister (vilket han faktiskt inte gjort än) varför är det under hans ledning förutsättningar för ny elförsörjning ska skapas?

Om Kristersson verkligen lyckas presentera ett förslag till ny regering på riksdagen (som kanske rent av accepteras riksdagen), vad händer då med allt raljerande om att han är mer långsam än Socialdemokraterna? Man skulle kunna misstänka att Greider och Lindberg vet något som vi inte vet, men oddsen för något sådant finner jag gigantiska. Och det finns som sagt fortfarande en chans vi har ett regeringsförslag på torsdag och ett godkännande från riksdagen på måndag, helt enligt plan.

Apropå Göran Greiders fråga, vad hade hänt om Socialdemokraterna lagt så här mycket tid på att krångla? Ingenting, faktiskt. Vi behöver inte backa längre än till förra riksdagsvalet, 2018, för att hitta ett exempel. Valet hölls 9/9 och Stefan Löfven lät hälsa att han inte tänkte lämna sin post. 25/9 inleddes talmansrundorna, och återkommande gånger fick Löfven uppdraget att bilda regering, varpå kohandel skedde. Löfven lockade med bl.a. försvagad arbetsrätt och fri hyressättning på nya hyresrätter för att komma åt de hägrande ministerposterna. Han vann sin acceptans med 115 gröna röster och 153 röda. (Acceptans är färre än 175 röda röster.) Så vi vet alltså precis vad som händer om S krånglar: Greider har inga problem med det. Då tittar man gärna på orsaker, yttre omständigheter och förmildrande faktorer. Det är allt som händer.

Regeringen ska inte syssla med politisk satir

Ett skämt i Sveriges Television har försvårat Sveriges väg in i NATO eftersom skämtet kränkte Turkiets president Erdoğan. Att media i ett land med yttrandefrihet konsekvensneutralt skämtar om Erdoğan är naturligtvis helt i sin ordning, men nu råkar det vara den svenska regeringens mediabolag, SVT, som står för lustigheterna. Det blir lite vanskligt försvara regeringsmedia med ”yttrandefrihet”, eftersom det snarare säger något om medborgarnas möjlighet att uttrycka sig i media, inte något om regeringens möjlighet att göra det. Vill man ha fri media bör man satsa på fri media, producerad av civilsamhället, och backa från marknaden med SVT. Politisk satir sköter medborgarna bättre än makten, och vill makten bidra, kan man stötta medborgarnas rätt att göra just det, istället för att själva försöka vara en spelare på den planhalvan.

Läs gärna mer om svensk public service här.

Vem är liberal?

Jag har noterat att den ideologi som är lättast att använda som politiskt slagträ är ”liberal”. Eftersom jag med jämna mellanrum anklagas för att vara alldeles för liberal och illiberal, så tänker jag sätta ord på vad det är som gör att jag anser mig vara liberal. För mig handlar liberalism om frihet, men jag är naturligtvis medveten om att det inte finns två personer som delar exakt definition. På samma sätt som kristendomen har exakt lika många gudar som troende, då alla tror på sin personliga gud, har liberalismen lika många definitioner av anhängare. Den enda anledningen att ordet har blivit ett slagträ (”du är inte liberal!”) är att ordet har fått en positiv laddning i kontrast till Iran, Turkiet, Ryssland och Palestina – konservativ socialism.

Jag är ganska vänster när det handlar om grundläggande samhällsfunktioner, sociala skyddsnät, infrastruktur, elektricitet, sjukvård, med mera, eftersom jag anser att vissa ting inte bör produceras för att tjäna pengar, utan för att dessa ting är byggstenar i samhället vi lever i. Därmed är jag diskvalificerad som libertarianen som litar på människans inbyggda godhet och samarbetsvilja.

Det finns säkerligen något i svenskheten som går förlorat om inte Region Skåne producerar opera för arbetarnas pengar. Jag är inte nostalgiskt lagd, men jag gillar tanken att det gamla ska bevaras. Inte sätta standarden, men bevaras, för gemensamma medel om så krävs. Så det finns definitivt en vänsterådra i mig, och jag besöker gärna Kumlas biograf för att ta del av deras direktsända operor från New York.

Men liberalism handlar om individuell frihet. Om ekonomisk frihet.

Ju mer liberal du är, desto mer betraktar du individens frihet att bestämma över hur sina pengar ska spenderas som viktig. Ju mer totalitär du är, desto mer betraktar du makten som mer lämplig att spendera dina pengar – låt dem ta pengarna du jobbar in, så att de kan köpa dina försäkringar du behöver, sponsra den kultur som är bra för dig. och så vidare. Här antas vi fånga upp de alkoholiserade städerskor som är oförmögna att fatta kloka beslut – sluta röka, sluta supa, sluta läsa Allers. Så uppenbarligen är staten inte värdelös som god man över (annars) myndiga människors beslut.

Min erfarenhet säger mig att den fria marknaden inte fungerar för att envar anser sig vara ensam i att efterfråga kvalitet, samtidigt som man inte hittat någon annan som inte också anser sig vara ensam i samma önskan. Det gör att jag vågar vara liberal. Att den fria radio-marknaden ser ut som den gör med sin listpop och gamla hits, beror på att den påverkas av en aktör som får sina intäkter gratis genom anslag och slipper betala det sändningstillstånd som alla andra måste hosta fram. Antagandet att varje medborgare är ensam om sina högre ambitioner kommer i Sverige därför förbli oprövat.

En kort kommentar om valresultatet

Jag trodde att Socialdemokraterna skulle fortsätta att sjunka, men de verkar ha återhämtat sig till att vara ett 30%-parti, så som de varit under riksdagsvalen 2010 och 2014. Eventuellt kan uppgången i valet 2022 vara en Magdalena Andersson-effekt, men jag är inte säker. Socialdemokraterna har dessutom en fördel av att ligga i opposition, så de kan mycket väl klara av att hålla sig på minst 30% även under valet 2026.

Sverigedemokraterna förblir det enda parti som aldrig backat i ett riksdagsval, men jag tror att smärtgränsen för hur stort det partiet kan bli ligger någonstans kring nuvarande storlek.

På det stora hela har stödet för högerns regeringsunderlag (samma fyra partier som var högerns regeringsunderlag 2018, alltså M, L, KD och SD) ökat en aning, och det tror jag kommer att hålla i sig i takt med att nya väljare kommer in, eftersom generation Z är betydligt mer höger än dagens väljarkår. Möjligtvis kommer vi få se ett bakslag för högern om de lyckas bilda en regering som sitter under den annalkande finanskrisen.
Uppföljning kommer, både när vi har fått en ny regering och när opinionsmätningarna börjar rulla igen. Dessutom har vi val till Europaparlamentet om två år.

Kreationismen i riksdagen är inte det mest akuta problemet

Idag är det kreationister som ska skäras bort från samhällskroppen, vilket aktualiserats av att andre vise talman sagt sig vara skapelsetroende. Först och främst vill jag säga att sakfrågan inte är värd att diskuteras, för evolutionsteori beskriver tveklöst bättre varför det finns olika arter än någon skapelsehypotes. Den som anser att vi människor är skapade i vår nuvarande form, och att gorillorna är skapade i sin, har fel.

Riksdagen har fyra talmän, en ordinarie, en första vice, en andra vice och en tredje vice. Till andra vice talman valdes sverigedemokraten Julia Kronlid. Som väntat finns det människor som är upprörda över att en påstådd nazist troligtvis kommer att få utföra talmansämbetet i Sveriges riksdag – detta säger jag utan att lägga någon värdering i om hon verkligen är det hon anklagas för, jag säger att det är detta folk påstår sig vara upprörd över. För mig är det en alldeles för grov anklagelser för att jag skulle vara bekväm med att lägga den på någon, men de som anser att Kronlid är en sådan, är givetvis upprörd över att hon fått förtroendet.

Så man får inte kritisera en kreationist, abortmotståndare och nazist, eftersom hon är ”timid”? Dra åt helvete

En talman representerar Sverige. En nazist ska inte representera Sverige och det ska inte en vetenskapsförnekande kreationist.

Jag vill inte inskränka vare sig hennes rätt att tro, eller partiernas rätt att välja henne. Jag menar att det är mindre lämpligt OCH att det rimligen måste finnas en bättre talman i SD-leden, som vare sig är kreationist eller aktiv nazist

Om man nu ogillar personen i fråga, känns det relevant att dra fram andra negativa egenskaper. Kreationism.

Kreationist är ett finare ord för pappskalle.

Jag tror att många inom högern skäms över att deras sida valt en kreationist till talmanspresidiet. Så för att slippa konfronteras med det låtsas de att vänstern är emot alla troende. Det är pinsamt, det också.

Så som påstås i citatet ovan så är tiden då vänstern avskydde både religion och religiösa över. Den senaste kollektiva moralpaniken utspelade sig 2013 då Elisabeth Svantesson blev arbetsmarknadsminister. Hon är ju frikyrklig!

Idag har andelen frireligiösa i Sverige blivit nästan lika stor som andelen svenskkyrkliga, mycket beroende att islam har vuxit i popularitet i landet. Och här kommer den identitetspolitiska aspekten in. Inom islam är skapelsetro faktiskt ganska populärt, så skulle en muslim nå talmansämbetet (vilket troligtvis ligger långt ovanför muslimers glastak) så skulle det vara intressant att ställa frågan. Ordinarie talman, Andreas Norlén, var klok nog att ducka frågan om kreationism, men om vi leker med tanken att han är skapelsetroende, så inser vi att skapelsetro inte är något problem för uppdraget i fråga. Vetskapen om vad en person är skaver naturligtvis, oavsett hur väl uppdraget utförs.

Identitetspolitik: Man lyfter fram egenskaper som man uppfattar som negativa för att legitimera sitt ogillande av personen.

Om man anser att personen i fråga är nazist, varför behövs ytterligare förstärkning? En kreationist må ha fel i sin bild om arternas mångfald, men det är inte helt säkert att man är en olämplig talman för det, eftersom det inte är säkert att man har en dålig människosyn eller svårigheter att underkasta sig kraven som ställs på uppdraget. Jag respekterar personer med integritet som kan välja sina tillfällen och inte lägga fram fler kort än nödvändigt, som Norlén. Men eftersom frågan om skapelsetro nu har lyfts som ett problem i riksdagen, så blir jag nyfiken på vilka andra kreationister vi har.

Finns det andra frågor, utöver arternas mångfald, som någon riksdagsman har fel om? Finns det någon som tror att socialism fungerar? Finns det någon som tror sig ha en personlig relation med Universums upphovsman? Finns det någon som tror att en demokrati behöver statlig media? Finns det någon som ifrågasätter att vi tippat över toppen på Lafferkurvan? Get them up against the wall!

Men gränsen går tydligen vid skapelsetro, trots att föreställningen om en skapare av arter inte är mer felaktig än föreställningen om en skapare av Universum. Eller hypotesen att han hade en son som återuppstod och svävade till himlen. Idén om att alkoholmonopolet har räddat svensken från att supa ihjäl sig. Att en person i riksdagen har fel spelar ingen roll, den som är ond ska degraderas med andra konstateranden, och det är vad paniken kring Kronlid handlar om. Och jag kommer förmodligen aldrig att förstå varför nazistanklagelsen ens behöver förstärkas – åtminstone inte så länge man använder ordet i sin ursprungliga bemärkelse.

I övrigt delar jag uppfattningen att forskning och politik bör hållas isär.

En liten podd-present till alla Pink Floyd-fans

Idag släpptes första delen av tre av podcasten Samtals Pink Floyd-special som vi spelat in för Nongratas räkning. Här kan du lyssna. Mycket nöje!

Inte heller denna gång är religion vetenskap

Idag är det dags att göra vetenskap av religionen igen. Fyra apologeter har skrivit en debattartikel som publicerats av tidningen Dagen som gör poängen att deras religion inte står i konflikt med vetenskap och att deras religion är den sanna religionen.

Flera rapporter har på senare år pekat på utbredda fördomar och missförstånd gällande relationen mellan vetenskap och kristen tro. Kristna elever har i skolan fått höra lärare säga sådant som att ”de smarta tror på forskning och de dumma tror på Gud”, eller komma med hånfulla kommentarer som ”tror du på tomten också?”. Också många vuxna möter likartade attityder såväl i högskolevärlden som på sekulära arbetsplatser.

Här är argumentet man lyfter fram:
Många forskare är kristna.
Det är allt.
I USA är ungefär 75% av medborgarna kristna. Bland akademiska vetenskapsmän i USA är siffran ungefär 30%. 30% är många, men det väcker frågan för kristna varför färre forskare än medborgare i övrigt är kristna. Och det väcker frågan för mig varför hela 30% är kristna. Gissar att det inte beror på att de tror att kristendom är på riktigt, utan att det beror på deras kultur och bakgrund. Skribenterna slänger sig med betydligt mer optimistiska siffror, med hänvisning någon gammal undersökning, men det finns aktuella och mer specifika siffror.
Om man verkligen söker sanningen skulle man titta på definitionen av ordet tro, vilken bevisbörda man avkräver i vetenskapliga sammanhang och vilken bevisbörda man kräver i religiösa. För ofta sätter vi etiketten ”religion” på en hypotes först när den visat sig vara falsk. Kreationister kallar evolutionsteori för religion, vetenskapsmän kallar Jesu uppståndelse för religion.
Den här texten gör inget annat för mig än att påminna mig om den tiden jag faktiskt köpte apologeternas böcker för att läsa och bemöta dem. Det intresserar mig inte längre, för apologeterna ger mig 90 sidor för 280 kronor, medan forskare tenderar att ge mig 280 sidor för 90 kronor.

Media förlorade valet – 91 dagar till ny kärnkraft?

Sverigedemokraterna har tilldelats fler riksdagsmandat (från 62 till 73) och kvällspressen ger därför en röst åt invandrare som fruktar utvisning. Men sanningen är den att Sverigedemokraterna (SD) än så länge inte har någon majoritet, och att det inte ens är säkert att de mandat de har kommer att användas för att rösta för utvisning av skötsamma invandrare. Så varför finns det människor som tror att just detta valresultat gör hela skillnaden i den frågan? Kan det vara så att media själva är missnöjda med att SD ökade? Och kan det vara så att de därför ropar varg, för att sedan låta sig uppröras över att medborgarna är rädda för SD? Jag gör ingen hemlighet av att jag starkt ogillar konservatismen i allmänhet och SD i synnerhet, men 73 mandat räcker inte för att utvisa skötsamma människor som bidrar till samhället, och mer sitter inte partiet på. Om det är det som SD vill göra. Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att svensk media förlorade valet. Tittar man på vad vänstertrollen skriver på nätet ser man en bild av ett bittert raljerande. 12/2 skrev Moderaterna på Twitter:

Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna är överens: de första hundra dagarna kommer en borgerlig regering att påbörja arbetet för att trygga förutsättningarna för ny kärnkraft i Sverige.

Så arbetet att förbättra förutsättningarna för kärnkraft kommer att påbörjas inom hundra dagar efter bildandet av en borgerlig regering, vilket har fått många regeringstrogna – alltså trogna nuvarande S-ledda regering – att raljera över att nya kärnkraftverk kommer att vara på plats hundra dagar efter att vänstersidan förlorat majoriteten i riksdagsvalet.

Sex dagar efter valet:

94 dagar kvar tills högerns nya kärnkraftverk är klart 👍

94 dagar kvar till att kärnkraften byggs ut enligt @moderaterna #vallöfte.

Sju dagar efter valet:

Hur går det med kärnkraften Luai? Har ni fått igång den nya reaktorn snart? 93 dagar kvar.

93 dagar kvar innan ett nytt kärnkraftverk ska stå klart. Hur går det?

Åtta dagar efter valet:

92 dagar kvar till ny kärnkraft 💪

Nej. Du vet väl att Kristersson lovat bygga kärnkraftsverk på 100 dagar, det är bara 92 dagar kvar.

Är detta välinformerade människor? Är detta människor som lever i ett samhälle med tillgång till fungerande objektiv media?

Det värsta haveriet måste nog ändå vara Aftonbladets nättroll, Anders Lindberg. Han har under många år uttryckt irritation över kopplingen mellan tillståndet i landet och landets styre, och har sedan vänstersidan förlorade sin majoritet raljerat över att i Ulf Kristerssons Sverige det ena och i Ulf Kristerssons Sverige det andra.

I Kristerssons Sverige står rulltrapporna stilla

I Kristerssons Sverige står kärnkraften stilla och elen kan behöva stängas av.

Ska gå och köpa värmeljus. Verkar bli kallt i Kristerssons Sverige. Och dyrt.

Jag tror inte att folk köper hans resonemang, för en valseger träder inte i kraft förrän mandaten har tilldelats. Och en ny regering träder inte i kraft förrän efter talmansrundan och riksdagens godkännande. Möjligtvis är de som tror att ny kärnkraft 100 dagar efter valet befriade från den kunskapen.

På en skala mellan de totalitära, där nazister och kommunister utgör det extrema hittar vi riksdagspartierna någonstans i mitten, med ett visst flörtande från riksdagspartierna – inte minst Vänsterpartiet och SD. Kör man i diket åt det frihetliga hållet hittar man anarkismen. Men på rätt sida, den frihetliga sidan, av samma skala hittar man mitt parti, Piratpartiet. Vi vill inte att ”alla ska med” i någon slags tänkt gemenskap, vi vill skapa förutsättningar för alla att få leva ett värdigt och fullständigt liv, där man som icke misstänkt för brott ska vara fri från insyn eller inblandning. Men som oppositionell i Sverige utsätts man ständigt av misstänksamhet om nazism – från personer som röstar på partier som står betydligt närmre nazismen än vad vi gör!

Men tittar man på hur ungdomar röstar, så är det inte helt självklart att man vinner genom att skuldbelägga och attackera oppositionen. Man åstadkommer möjligtvis att stigmat i att inte vara socialdemokrat växer, men det är inte självklart att man vinner socialdemokratiska väljare, vilket är syftet med Aftonbladets shitposting på nätet trots allt är. Sakpolitik är och förblir ett oprövat kort av vår avgående regerings anhängare.

Tänk att det gått åtta år sedan Umeå Universitet imploderade

Det har nu gått åtta år sedan (bl.a.) jag reagerade på det intellektuella kalhygge som utgör (eller möjligtvis utgjorde) Umeå Universitets personalstyrka. Det började med att en adjunkt, Andreas Pettersson, inledde något slags korståg mot politiska meningsmotståndare. Han hade räknat ut att den som inte delar hans åsikter är ”dum i huvudet”, och delade detta från sitt konto som stolt deklarerade hans roll på Umeå Universitet. Josefin Utas var en av de första som fick smaka på läxan, och Umeå Universitets officiella konto påminde medborgarna om Petterssons rätt att göra dessa uttalanden.

Linda Strand (som senare tog över som ordförande i Vetenskap och Folkbildning) och jag fick en replik publicerad i Västerbottens-Kuriren, så media var tillräckligt intresserade av att berätta om det haveri som utspelades framför förskräckta skattebetalares ögon. Och mycket riktigt, redan nästa dag möttes vi av sida upp och sida ner med deklarationer om vilka som är dumma i huvudet, signerade Andreas Pettersson, välsignade av Umeå Universitet. Kollegor började ropas in, för Petterssons kritiker går ”rasisters och jämställdisters ärenden” enligt en Susanna Eriksson från samma institution. År 2015 skriver Sakine Madon skriver att det är skrämmande att kulturrelativister blåser upp sina egon på svenska universitet.

Eriksson påpekar att Madon är kränkt, vilket ifrågasätts av flera svarande. Hela härligheten summeras av Madon själv i augusti 2015, och det hela slutade med att Pettersson ropade in sin arbetsgivare för att klaga på att jag kontaktade hans arbetsgivare, vilket naturligtvis aldrig har skett, men om man berövar honom lögnen, berövar man honom sin sista intellektuella tillgång.

Är guds existens verkligen rimligare än motsatsen, Thomas Idergard?

Fokus publicerade en artikel under kategorin vetenskap, där Thomas Idergard lägger fram varför det är mer rimligt att anta att gud finns än att anta att gud inte finns. Förmodligen har han fel. För att bygga upp sitt argument berättar Idergard att han använder försanthållande som definition av tro, vilket innebär att ”jag tror på guds existens” ska tolkas som ”jag håller för sant att gud finns”, inte som t.ex. ”jag har en förhoppning om att gud finns” som skulle kunna gälla med en annan definition av tro. Att gud finns är alltså hans hypotes som ska styrkas i texten.

Därefter bekräftar Idergard att många betraktar tro och kunskap som varandras motsatser, men att detta är ett missförstånd. Därefter erkänner han vissa skillnader mellan dessa. Tro och kunskap är bara varandras om ordet tro används synonymt med religiös tro, men Idergard inledde med att förklara att hans tro på guds existens ska liknas med ett försanthållande, inte en religiös tro. Alltså inte en blind tro, utan ett intellektuellt ställningstagande. Vi tror att Napoleon har funnits, trots att vi aldrig sett Napoleon. Jag skulle hellre säga att jag accepterar Napoleons (tidigare) existens för att det passar in i det pussel som utgör min verklighetsuppfattning, eftersom man då slipper lägga en massa tid på att beskriva vilken definition av tro man egentligen använder, men jag kan tryggt säga att Idergard accepterar guds existens.

Sen kommer en tvärvändning.

Man kan inte empiriskt bevisa eller motbevisa att gud finns, för att han existerar ”utanför tid och rum”. Alltså där drakar, älvor, enhörningar och rimliga bilbränslepriser finns. Idergard kastar alltså bort alla sina chanser att förankra sitt resonemang, hur fint det än må vara, i något vi skulle kunna kalla för verkligheten, som annars är den plats som riktig vetenskap beskriver. Texten började så bra, och föll pladask när det vädjades till överseende för ofullständighet i resonemanget.

Det sista stycket i texten ger beskriver hur han uppfattar styrkan i sitt egna resonemang.

Därför är antagandet om, det vill säga tron på, Guds existens faktiskt rimligare och mer förnuftigt än motsatsen.

I stycket innan gör han sin poäng. Stycket består av tre meningar.

Ateister ogillar att man betecknar deras försanthållande om Guds icke-existens som en tro.

Idergard vet inte vad ateism är, bara att ateister på något vis har fel. Ateism är frånvaron av tro, inte närvaron av avfärdande (gnosticism). Med det sagt, är sådant som existerar ”utanför tid och rum” de facto icke-existerande.

Endast sådant som kan vägas, mätas, eller på något sätt påverka det som sker inom tid och rum existerar för den som lever inom tid och rum. Jag säger alltså inte att drakar, demoner och enhörningar inte existerar om andra dimensioner får räknas in, utan att de inte existerar där vi existerar eller kan märka av deras existens. Kan vi märka av deras existens, existerar de inom tid och rum, och i så fall existerar de enligt alla tänkbara definitioner av ordet existens. Att begära överseende på en sådan fråga är givetvis en varningssignal, åtminstone om man inlett sitt anförande med att påstå att man står i det vetenskapliga lägret.

Den andra meningen lyder:

Men rent kognitivt är ateismens grundantagande att det inte finns någon orsak till existensen av tid och rum, på precis samma nivå som antagandet att det finns en orsak till existensen av tid och rum (och som alltså måste ligga utanför tid och rum, eftersom vetenskapen ger oss kunskap om att tiden och rummet har börjat existera).

Jag tänker inte ens bemöta argumentet, eftersom ”ingen orsak” inte kan översättas till ”inget övernaturligt väsens medvetna handling”. Det finns flera böcker som presenterar fullt rimliga modeller bakom Den Stora Smällen (”Kosmos: En kort historik” av Stephen Hawking eller ”Ett universum ur ingenting” av Lawrence Krauss) som inte innefattar behovet av någon orsaksfrånvaro.

Och slutligen upprepas samma fel som i första meningen:

Skillnaden är att det ateistiska antagandet både är orimligt och irrationellt, eftersom det indikerar att tiden och rummet har börjat existera av sig självt, utan att först ha existerat.

Frånvaron av kunskap är inget anspråk om yttervärldens beskaffenhet. Det är inte heller ett anspråk på orsaksfrånvaro. Både Hawking och Krauss gör ett naturalistiskt antagande när de beskriver sin uppfattning. Detta antagande förhåller sig förvisso avvaktande till Thomas Idergards gud, men samtidigt förhåller det sig lika avvaktande till andra människors gud(ar). Idergard är alltså inte förfördelad när det handlar om hänsyn till världsuppfattning, han råkar bara inte vara särskilt priviligierad – förmodligen för att han ännu inte har förtjänat det.

I kölvattnet av gårdagens val ger jag min analys av reaktionerna

Sveriges valsystem har framgångsrikt hållit kvar samma partier som tidigare var representerade i riksdagen samt lyckats hålla utmanarna borta. Mitt parti, Piratpartiet, presterade förmodligen som förväntat, precis som det närliggande Medborgerlig Samling. Det islamistiska partiet Nyans eller det nationalistiska partiet Alternativ för Sverige verkar inte heller ha gjort något särskilt framgångsrikt riksdagsval, även om Nyans eventuellt kan dyka upp i några olika kommuner. Som före detta örebroare vill jag såklart gratulera mina vänner i det populistiska Örebropartiet, som gick från 3% till 8% i kommunfullmäktige i Örebro. Där behövs verkligen någon med blåslampa som jagar på den ineffektiva organisationen som kommunen utgör (vilket jag själv gick på val på att göra). Gör man inte det, kommer välfärdspengar gå till både korruption och cirkus.

När jag gick och lade mig igår, såg det ut som att Socialdemokraterna skulle få förutsättningar goda nog att fortsätta regera. När jag vaknade i morse (och i skrivande stund) ser det ut som att Moderaterna eventuellt kommer kunna sätta ihop en regering. Det kommer inte Sverigedemokraterna kunna göra, trots att de fortsätter vara det enda riksdagspartiet som aldrig gjort ett riksdagsval med sämre resultat än ett tidigare riksdagsval. Dessutom, av de fyra partier (SD, M, L, KD) som kan tänka sig att släppa fram en M-regering är SD störst. Så varför blir inte Jimmie Åkesson, SD:s partiledare, statsminister? Även journalisterna tror att han är vår nästa statsminister. Alexandra Pascalidou:

Om högerblocket vinner blir Jimmie Åkesson statsminister.

Det regeringsalternativet kommer att röstas ner av riksdagen. Inget parti, möjligen undantaget SD själva, kommer att acceptera en sådan regering. Däremot finns det goda chanser att SD accepterar en M-regering.
En annan journalist, Dagens Nyheters Andrev Walden, pratar om vad som ska hända när ”SD kommer till makten”.

Mår nog ändå sämst av hur det smala hoppet om att rädda skolan från marknadsexperimentet släcktes i natt. För det är väl i praktiken den enda _katastrof_ vi kan ta ut i förskott när SD kommer till makten Egendomligt nog då SD, liksom folket, inte vill ha den men lät sig köpas.

Jag är inte säker på vad som menas, för SD kom till makten år 2010.

Om ”kommer till makten” betyder att partiet har mandat i landets högsta organ, riksdagen, så skedde det redan 2010. Om ”kommer till makten” betyder att partiet är välkommen in i en regering, så har det varit fullkomligt uppenbart att det inte är aktuellt efter detta val. SD skulle behöva egen majoritet för att kunna bilda regering.
Författaren Anna Ardin låter hälsa att 49,2% av Sveriges befolkning är rasister. 49,2% var i skrivande stund de medborgare som röstat på SD, M, L eller KD i riksdagsvalet. Av dessa 49,2% är 4,6% personer som röstat på Liberalerna (som för övrigt är Sveriges minsta riksdagsparti). Så vad är det som gör att en person som röstar L är rasist?
Premiss 1: Medborgare som röstar på Sverigedemokraterna är rasister.
Liberalerna har uttryckt intresse att sitta i en M-ledd regering, eller åtminstone sagt att man kan tänka sig att acceptera ett moderat regeringsalternativ. Sverigedemokraterna har ingen regering att sitta i, men likt L kan de tänka sig att acceptera ett moderat regeringsalternativ.
Premiss 2: Den som röstar på ett parti som kan tänka sig att acceptera ett regeringsalternativ som även SD kan tänka sig att acceptera är rasist, eftersom SD är rasister.
Slutsats: Personer som röstar på Liberalerna är rasister.
Det är inte helt utan att Liberalernas väljarunderlag på 4,6 procent har kidnappats till att antingen stötta en dysfunktionell vänsterregering eller straffas med rasistepitetet. Tro mig, många goda värden går förlorade om ordet används om den som vill avsätta sosseriet – en önskan som inte behöver vara något annat än ett friskhetstecken. Min slutsats är därför att jag förvisso kan förstå dem som uttrycker sorg över att Magdalena Andersson inte lyckades bli statsminister över ett folk som är bättre än svensken, men jag anser samtidigt att analysen över svensken inte är korrekt, och att makten borde företräda sina medborgare, gärna under journalistisk granskning. Det systemet är förmodligen otänkbart i Sverige men det har visat sig vara framgångsrikt i andra västländer.

Skrämmande text om polishögskolan i Aftonbladet

Antalet poliser per capita ligger ganska fast i Sverige. Sedan 2010 har det minskat från 216 poliser per hundratusen invånare till 205, trots att regeringen har sagt att siffran ska öka. Som jämförelse har Tyskland 300 poliser per hundratusen invånare och Frankrike 320 stycken. Sverige har förmodligen dessutom fler invånare per capita – cirka 1,1 – än både Tyskland och Frankrike, som båda ligger runt 1,0. En fungerande metod för att attrahera fler poliser är att höja polisens löner, och därmed status. Men i Sverige har vi istället valt att sänka kraven. Polisaspiranter som inte lever upp till kraven blir godkända som poliser, för att kvoten ska fyllas. Aftonbladet berättar att aspiranter ”trycks igenom” utbildningen och att de håller ”otroligt låg kvalitet”. Artikeln innehåller ett några roliga exempel som en lärare på polisutbildningen har bevittnat:

  • Student kör på en fotgängare och skäller på honom istället för att göra rätt för sig
  • Svar på skriftligt prov om hur misstänkta ska hanteras blev ”Jag griper horungarna”
  • Student valde att skjuta en berusad person under en iscensatt övning
  • Student som misslyckades i vapenövning fick ett sammanbrott och blev okontaktbar
  • Studenter förmår inte att tanka bilen
  • Studenter som frågar om man hamnar mot trafiken om man kör upp på motorvägen via en avfart
Några missförhållanden som listas upp är:
  • Aspirant som låser in sig i bilen istället för att hjälpa en utsatt kollega blir godkänd
  • Aspirant med starka skriftliga skäl till avskiljning från utbildningen blir godkänd
  • Aspiranter som inte kan avrapportera på grund av att de inte behärskar språket blir godkända
  • Nyexaminerade poliser behöver ständigt stöd för att de saknar initiativförmåga, trots att de blivit godkända
  • Nyexaminerade som äter tung psykofarmaka
  • Nyexaminerade som blir rädda och flyr så att polisen som blir kvar tvingas dra vapen för att skydda sig
Om detta får fortgå, så kommer vi kanske upp till 300 poliser per hundratusen invånare, men då är det viktigt att göra en uppföljning. Blev det bra av att sänka kraven, eller ska kraven återinföras och polislönen skrivas upp? Den som lever får se.
Hittar du inga valsedlar från Piratpartiet? Ta en blank och skriv Piratpartiet på den!

Vad betyder ”röd linje”?

Sveriges Televisions hussocialist skrev igår på Twitter att han håller en mycket skarp linje mot kapitalismen. Han skrev detta på sin iPad:

Jag har en mycket skarp röd linje: Den mot kapitalismen.

Vad betyder ”röd linje”? Jag tror att de flesta tänker att ”röd linje” är synonymt med ”ogillande deltagande”. Den retoriska frågan är: ”Om du ogillar kapitalism, varför lägger du äggen i just den korgen?” Det är ingen hemlighet att socialistiska system vänder sig till just kapitalismen för försörjning, men det kan ha att göra med att socialister anser sig vara en del av ett större, okontrollerbart, system. Jag svarade honom att en iPad är en produkt av kapitalism. En inte helt oviktig drivkraft från Steve Jobs har varit att tjäna pengar på sin innovation. Är linjen verkligen röd? Jag är under intryck att en röd linje säger något om avståndstagande.

Nja, iPad är en produkt av kapitalismen, och den använder du. Du har en viss rödaktig vag linje mot kapitalismen, inte mer än så.

En röd linje mot nazism, skulle vara frånvaron av ett deltagande i nazismen. Eller vad menar Annie Lööf när hon pratar om sin röda linje mot SD? Menar hon att hon satsar på nazismen medan hon ogillar den? Nej, jag tror att hon lägger sina ägg i en helt annan korg.

Skulle det vara rimligt att fråga Annie Lööf varför hon är nazist, trots att hon inte gillar nazismen? Nej, inte enligt mig. Skulle det vara rimligt att fråga en socialist varför han väljer kapitalismen före socialismen? Ja, tydligen. Flera personer har svarat i konversationen med denna bild:

Om du ogillar samhället, varför deltar du i samhället? Göran Greider kanske inte kan vara något annat än kapitalist, eftersom socialismen inte skördar den frukt han behöver för sitt välstånd. Det stärker teorin att ”röd linje” betyder ”ogillat deltagande” i dagens folkmun. Men det är en orättvis tolkning av den som uttrycker att hon har dragit en röd linje mot nazismen. Jag tror att en och annan som säger sig dra en röd linje mot nazismen väljer att inte delta i den. Och förmodligen drar inte mannen på bilden någon röd linje mot samhället.
Drar man en röd linje mot nazismen, vill man inte förbättra nazismen en aning, då tar man avstånd från den.
Drar man en röd linje mot kapitalismen, vill man inte förbättra kapitalismen en aning, då tar man avstånd från den.
Vill man förbättra samhället, så som mannen på bilden, drar man inte en röd linje mot samhället, då vill man förmodligen delta under andra villkor än de nuvarande.
Det är inte samma sak som en röd linje.
Hittar du inga valsedlar från Piratpartiet? Ta en blank och skriv Piratpartiet på den!

Vilka löften har utfärdats under Socialdemokraternas fyra år vid makten?

Ytterligare fyra år har gått med en socialdemokratisk regering, och nu är det är dags att välja på nytt. Vad kan vi förvänta oss av Socialdemokraterna framöver, ifall de får förnyat förtroende att leda Sverige? Här är tre löften från de senaste fyra åren:

Inget medlemskap i NATO
Det är inte särskilt svårt att hitta uttalanden om NATO som gjorts av vår regering under de gångna fyra åren. Allt har handlat om löften om att inte skicka in någon medlemsansökan till NATO. På kongressen i november 2021, från hästens mun, försvarsminister Peter Hultqvist. ”…det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering”. Man säger sig alltså inte bara vara mot ett NATO-medlemskap, man säger att någon ansökan inte kommer att ske så länge frågan är upp till Socialdemokraterna.

Ingen bussning av elever
Socialdemokraterna har lagt en proposition (2021/22:158) om att skapa en mer likvärdig skola, och att en komponent för att åstadkomma detta är att flytta elever en ”ökad social blandning” genom en skolskjutslösning. Utbildningsminister Anna Ekström bekräftar att det inte finns något förlag om bussning från något parti, och förslaget i fråga nämner faktiskt inte några färdmedel alls, endast ”geografiskt baserat urval” i skolorna ”för att minska den segregation som boendet ger upphov till”. Om förslaget blir verklighet, kommer alltså skolbuss inte att användas.

Ingen kärnkraft
På kongressen i november 2021 berättar Magdalena Andersson att hon är positivt inställd till elektrifieringen, men att den ska vara förnybara. ”Och självklart ska vi snabba på elektrifieringen. Men inte med ny kärnkraft. För den är för dyr. Ännu högre elpriser, någon?” Hon anser alltså inte att det är punktskatterna på kärnkraft som gör den dyr, utan att kärnkraften i sig själv är för dyr. Jag anser att vi har kommit till ett läge där även lösningar som är dyra kan övervägas, eftersom de miljarder som regeringen lägger på elräkningskompensation hellre kunde subventionera själva elproduktionen, men själva löftet är alltså ingen ny kärnkraft.

Hittar du inga valsedlar från Piratpartiet? Ta en blank och skriv Piratpartiet på den!

Varför hatas Miljöpartiet?

Bageriet Pågen är ett av bolagen som drabbats hårt av både priset och leveransosäkerheten på el. Skånska Dagbladet:

Bagerijätten Pågen har sett hur skenande elpriser femdubblat kostnaderna sedan i höstas. Tillsammans med en drastiskt minskad efterfrågan utomlands efterlyser nu vd Anders Karlsson Jerndal att elfrågan verkligen lyfts politiskt.

Detta har irriterat Miljöpartiet, som ihärdigt hävdar att det varken är något fel på priset eller på tillgången. Nu när det börjar bli dags att rösta, har Miljöpartiet gått till val på att sätta Pågens i konkurs, förmodligen på grund av att Pågen inte verkar dela partiets verklighetsbeskrivning.

När ska svenska journalister sluta låta riksclownen Anders Jerndal gråta ut så fort han inte får tag på lite rysk gas? Han är en skam för svenska livsmedelsbranschen!

Vidare tipsar Tovatt medborgarna att köpa sitt bröd från Polarbröd.
Miljöpartiet angriper civilsamhället när de inte accepterar partiets verklighetsbeskrivning, och det är inte första gången som partiet jagar oönskade civila. Bilåterförsäljaren Hedin Bil påminde om höjd bilskatt, och att man därför bör köpa sin bil så snart man kan, vilket genererade följande uttalande från Miljöpartiet (Lorentz Tovatt):

Vad gäller sådana här företag så önskar jag inget annat än att de går i konkurs. Cyniska jävla klimathatare!

Den stora frågan, som jag hoppas hinner få sin sammanställning före valet, är hur det gick till när flera kärnreaktorer avvecklades i förtid, och vilken roll regeringen (som Miljöpartiet då satt i) hade i den affären. Händelseförloppet är idag ytterst pikant för Miljöpartiet, som nu försöker sälja in alternativa fakta kring turerna. Dessvärre har partiet som i skrivande stund sitter kvar i regeringen, Socialdemokraterna, jamsat med om att Vladimir Putin har med det svenska elpriset att göra, vilket förvisso har blivit något av en självuppfyllande profetia när elproduktionen minskar och beroendet till den europeiska marknaden ökar – särskilt när det är vindstilla. Samtidigt har norra Sverige varken avvecklat sin elproduktion eller drabbats av det Socialdemokraterna kallar för ”Putin-priser”, så elproduktion verkar vara en faktor. Alternativa fakta är det enda Miljöpartiet har att lägga på bordet. Och med tanke på klimatkrisen kanske det räcker – Miljöpartiet har ju ordet ”miljö” i namnet. Synd bara att de inte har ”man ska inte angripa civilsamhället” i namnet.
Idag har miljöaktivister blockerat blåljuspersonal på E4, samtidigt som Miljöpartiet har civil olydnad som en programpunkt i sitt partiprogram. Hur hjälpte det miljön?

Att skrika glåpord är ingen garanti för godhet

Jag är inte särskilt bekväm i att anklaga folk, men eftersom anklagelser har förekommit, vill jag försvara mig. Vem som helst som ifrågasatt etablissemanget har säkert fått nazistanklagelser riktade mot sig, även om du ifrågasätter från helt motsatt håll. De svenska partier som vill ha en stor stat, mycket kollektivism, höga skatter, identitetspolitik, med mera, är Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och möjligtvis Centerpartiet. Rimligtvis står dessa betydligt närmre både kommunismen och nazismen, eftersom de vill ha mer av just dessa varor. Rasism har påträffats i de flesta av dessa partier, vilket också är något du får mer av om du följer linjen ut mot kanten.

Den andra extremen, är de frihetliga partierna. De vill att skattepengar endast ska tas ut till kärnverksamheten, sjukvård, utbildning, socialt skyddsnät, med mera, istället för till religion, Doobidoo och hemslöjd. Där hittar vi bl.a. Medborgerlig Samling (MED) och mitt parti, Piratpartiet (PP). Klassiskt liberala partiet har använt denna bild för att illustrera:

Jag skulle placera PP någonstans på eller strax till vänster om punkten märkt ”borgerlig” och någonstans till höger om samma punkt skulle jag placera MED. Vi vill ha lägre skatter, och mer frihet. Inte riktigt nazism, eller hur! Speciellt inte när anklagelsen kommer från någon som är anhängare av en ideologi som står betydligt närmre nazismen än min – t.ex. någon som är anhängare av ett parti inom den röda cirkeln. Och i vissa fall handlar det om anhängare av partier som direkt har förespråkat nazism under historien (Centerpartiet, Socialdemokraterna).

Miljöpartiet tänker jag dock ursäkta. De har aldrig varit nazister och jag har inte sett några skäl att tro att Märta Stenevi vet vad ”blåbrun” spelar an på, eller att hon ens vet vad nazism är. Hon gör sin grej – hamstern är död och bortglömd sedan länge, och har egentligen aldrig behövts för att göra henne till den hon är. Hon råkar bara företräda ett parti som står lite närmre nazismen idag.

Sen kan man fundera på varför media skyddar etablissemanget medan de angriper frihetliga partier. I Örebro har vi en pågående konflikt mellan Örebropartiet och landsortstidningen Nerikes Allehanda. I Sverige är mediabolagen antingen ägda av regeringen eller finansierade av staten, med några få undantag. Man biter inte den hand som föder en. Givetvis är status quo i makten viktigt för en tidning som har för få prenumeranter och för lite annonsintäkter för att överleva.

Och mycket riktigt är alla komponenter i vårt demokratiska system utformat för att minska medborgarnas möjlighet att byta ut makten, allt från presstöd, partistöd, valregler, politiska tjänstemän, statliga mediabolag, med mera. Allt handlar om att skydda etablissemanget, och försvaras ihärdigt av personer som svalt det blå pillret, trots att dessa personer står betydligt närmre de ideologier de använder som slagträ mot de frihetliga – vilket osökt tar mig in på nästa likhet mellan etablissemanget och nazisterna: De vill cementera befintlig makt

Jag nöjer mig ofta med att diskutera sakfrågorna, men eftersom anklagelsen ibland riktas mot mer frihetliga, kan det vara bra att veta att den som skriker förmodligen har sympatier som ligger närmre nazismen än vad du har. Om personen dessutom röstat C eller S i något val, är ironin total.

Så personligen ser jag alltså hellre en valdebatt som handlar om sakfrågor, och jag ogillar att anklaga folk, men det senaste året har det kastats så mycket sten i glashus (inte bara med mig i skottlinjen) att jag känner att jag måste få svara: Jag är nog den sista som kommer prata om etnicitet, täthet av utomnordiska eller om ”Somalitown”. Jag tror på människan, och människan är en individ, och jag försöker ha anständiga åsikter även när etablissemanget är ute och skjuter från höften.

Rösta Piratpartiet i Örebro!

En politikers främsta uppdrag är att skapa förutsättningar för medborgarna att stå på egna ben. Gemensamma utgifter ska användas där de behövs – en extra socionom är bättre än gratis fika för kommunfullmäktiges ledamöter.

Om jag får förtroendet att företräda Piratpartiet i Örebro, kommer jag verka för att lärare få vara lärare istället för administratörer genom ökad tillit till de verksamma individerna i yrkeskåren, att politikers tid spenderas på att företräda medborgarna genom att t.ex. ta namninsamlingar på större allvar och att högavlönade politiker betalar sitt kaffe med skattade pengar.

Media borde granska makten istället

Ibland kan man verkligen fundera på varför tre av tio svenskar vill att Socialdemokraterna ska sitta kvar vid makten, särskilt som det inte undgår någon att partiet idag är gör ett fruktansvärt dåligt jobb. De enda dagens socialdemokrater gör bra, är att skydda sig och sina. Inte sina medborgare, utan sina medlöpare, som de belönar med allt från GD-poster och ministerposter. Medan medborgarnas materiella levnadsstandard sjunker i samma takt som Morgan Johansson hittar på nya demokratiska inskränkningar. Partiet själva går till val på att landet är vanstyrt, att allt går åt fel håll, men om de bara får behålla sin maktposition så ska de fängsla varenda brottsling, utvisa varenda illegal invandrare och bygga så många vindsnurror att elen nästan blir gratis. Visst lurar partiet säkert någon, men det finns nog andra skäl till att behålla makten. Man vet vad man har, men inte vad man får.

Socialdemokraternas verklighetsbeskrivning och narrativ har accepteras av många, och förstärks av journalistkåren. En och annan journalist har säkert låtit sig luras, men det ömsesidiga beroendet mellan journalister och vänsterpolitiker är förmodligen den viktigaste faktorn. Regeringen äger flera stora mediabolag (”via en stiftelse” som det så fint heter) och driver en politik som försörjer en hel drös av journalister genom presstöd. Det är inte jättekonstigt att svenska journalister har gjort negativ rapportering om medborgare och opposition till vardag. Ett fasansfullt exempel på svensk journalistik fick vi se häromdagen när Miljöpartiet ville rikta stöd till utsatta områden som motverkar rekrytering till kriminella gäng. Oberoende av detta föreslog Liberalerna riktat stöd som handlade om språk, Moderaterna pratade också om utsatta områden, men ville istället fånga upp ADHD. Samtidigt pratade integrationsminister Anders Ygeman fritt om att det max ska bo 50% utomnordiska invandrare i dessa områden.

Tre politiker talade om riktat stöd till utsatta områden, en politiker pratade om etnicitet. Vilka av dessa utspel dömdes ut som rasism? Det kan ju knappast inte vara Miljöpartiets, som i princip är att betrakta som svensk medias eget parti. Och då faller Liberalernas och Moderaternas utspel också bort, eftersom dessa var av samma karaktär. Kan det ha varit Ygemans, som trots allt faktiskt pratade om etnicitet i negativa termer? För att få svaret på frågan, behöver du bara titta på vilka som talar från opposition, nämligen Liberalerna och Moderaterna.

Senast igår talade Jan Eliasson fritt på Twitter om hur man kan göra hädelse straffbart genom att använda sig av lagen om hets mot folkgrupp.

Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Det finns alltså inte någon konflikt mellan vår grundlagsskyddade rätt att uttrycka missaktning mot t.ex. en religion genom att, t.ex. elda upp ett exemplar av dess heliga skrift. Det finns alltså inte några skäl att kriminalisera hädelse. Åtminstone inte för den som vill medborgarens väl. Men det är inte medborgarens skydd som är på modet, det är maktens. Valet om 24 dagar är inte något större hot mot sittande makt. Om Socialdemokraterna spenderar en eller två mandatperioder i opposition, kommer de tillbaka starkare till ett land som fortfarande har deras politiska utnämningar på landets viktigaste poster. Och vår tidigare utrikesminister kan så länge hitta nästa medborgerlig fri- eller rättighet att ifrågasätta. Garanterat ostört.

Partier bör finansieras genom medlemsavgiften allena

Dagens system för att finansiera riksdagspartier och partiernas valkampanjer gynnar rika personer och cementerar befintlig makt. Väljarna är i allmänhet ganska nöjda med nuvarande system, trots de inbyggda orättvisorna, och det finns en mer eller mindre befogad oro för förändring. Viss rädsla planteras naturligtvis i medborgarna av den som gynnas (”follow the money”) men en del rädsla kommer från en sund skepsis mot radikala förändringar. Vilket är problemet som ska lösas?

Idag gynnas partier finansiellt av makt. Socialdemokraterna, som är det parti med överlägset högst inkomst, får ungefär 43 miljoner av skattebetalarna i bidrag till sina kampanjer. 43 miljoner kronor är väldigt mycket pengar för vilket svenskt parti som helst, men det är kaffepengar för socialdemokraterna. Deras totala bidrag från skattebetalarna är 129 miljoner, de får pengar av intäkter från kapital, från lottförsäljning, från Svenska Kyrkan, med mera. Totalt drar Socialdemokraterna in 379 miljoner kronor, vilket är betydligt mer än dubbelt så mycket pengar som det parti som drar in näst mest pengar. Dessa pengar används för att stärka sin position, och med det, dra in ännu mer pengar.

Två intäktsposter är intressanta:

1. Socialdemokraterna får in några miljoner genom medlemsavgiften

2. Fackförbunden donerar pengar till Socialdemokraterna

Att ett parti får in pengar genom att ta betalt för medlemskap i partiet, är något mycket bra. Det skapar ett incitament att engagera väljarna i samhällsfrågor och i partiet – ett incitament som i princip saknas idag. Men att fackförbunden ger pengar till Socialdemokraterna är lite mer tveksamt. Då har någon (kongressen) bestämt vilket parti medlemmarna ska stödja. Varför sänker man inte bara medlemsavgiften till facket och uppmuntrar sina medlemmar att även bli medlem i ett politiskt parti? Då kommer väljarnas önskemål representeras bättre än om facket ger en del av sina medlemmars pengar till Socialdemokraterna.

Men om vi inte finansierar Socialdemokraterna via skattsedeln och om vi inte låter Socialdemokraterna bedriva lotteriverksamhet, med mera, finns det då inte en risk att endast partier från de superrika kan bedriva reklamkampanjer? Det är ett reellt problem idag (Socialdemokraterna) och det finns en risk för att det problemet skulle uppstå även i ett mer demokratiskt system än det nuvarande. Därför måste man vara lite medveten om riskerna och ta höjd för dem. Man kan t.ex. ha nationella regler för vad ett medlemskap i ett parti kostar per år. Man kan se till att sänka skatten (som ändå gick till Socialdemokraterna) så att medborgarna får större finansiell frihet, och därmed större möjlighet att betala ett partimedlemskap. Man kan rent av betala ut riktade bidrag till den som betalar partimedlemskap, istället för att ge medborgarnas pengar Socialdemokraterna – ett parti som de flesta inte ens röstar på. Och så vidare.

Vi befinner oss exakt i den situation vi vill undvika, så nu kan det bara bli bättre.

Titta gärna på mitt klipp om partistöd, och läs gärna min folkbildande text om Public Service.

Några frågor om ”mänsklig evolution” del 3

Jag har fått replik från Simon igen. Denna gång väljer jag att summera hans poänger efter bästa förmåga, istället för att citera honom. Frågan handlar alltså om evolution eller skapelse, vilket framgår av första delen i denna ordväxling, och nu börjar det bli ganska avancerat, åtminstone för mig. Jag är inte en vetenskapsman, utan en person som har svalt det (förmodade) röda pillret – det finns ingen gud och ditt livs enda mening får du skapa själv.

Simon bekräftar fossilens placering i sedimenten bekräftar evolutionsteorin, men säger att det kan finnas fler förklaringar till detta, som t.ex. Noaks flod. Han lyfter även misstänkta problem med radiometriska datum, nämligen att förutsättningarna har förändrats så att det som ser ut att vara tre miljarder år gammalt är 4300 år gammalt. Simon tycker att jag har en övertro till paleoantropologiernas omdöme kring mellanformernas äkthet, och vill höra vad jag anser om law of superposition, som säger att sediment är sorterade i åldersordning. Min kommentar till detta lyder som följer:

Onekligen ser det ut som att jag har målat upp ett cirkulärt resonemang, men det jag försöker att säga, är att ny kunskap måste knyta an till befintlig kunskap. Det som påstås om arternas ursprung måste stämma med annat vi vet om arternas ursprung, planetens historia och Universums historia. Jag försökte förklara detta genom att hävda att vi kanske är skapade i vår nuvarande form. Jag kan ha fel, men om vi antar att vi kan lära oss något av vår omvärld genom att studera den, så har jag inte fel. Det råkar bara bygga på det lilla antagandet – inga gudar förleder oss, utan saker ser ut att vara som de verkar vara. Dessutom har det visat sig vara användbart. Bevisen för att evolutionsteorin stämmer, brukar summeras till just fossilerna, DNA som säkrats från uråldriga varelser som mammuten samt likheten mellan olika levande varelser. När det gäller DNA är vetenskapen väldigt självsäker – faderskapstester används till och med i domstol. Med en så hög framgångsfaktor, känns det inte särskilt relevant att diskutera ”last thursdayism”.

Därefter utmanar Simon min tidigare redogjorda syn på ”makroevolution” på ett sätt som låter mig förstå att jag inte riktigt accepterar termen, och hänvisar dessutom till vår olika syn på planetens ålder.
För mig finns inte makroevolution, utan bara evolution. Evolution under få generationer är liten (jag kan särskilja min son från min bror) och evolution under många generationer större (jag har ljusare hy än mina afrikanska förfäder) är bara evolution under olika många generationer. Evolution är en s.k. hill climber, vilket innebär att felaktiga design-val (ursäkta uttrycket) inte kan ångras – jag förklarar hill climbing här. När giraffens förfader lät larynxnerven gå genom hjärtat, var det den kortaste vägen. Men sedan giraffen utvecklat en lång hals, är nervens väg ett mysterium för den som tror på intelligent design. Det samma kan sägas om människans näthinna. Svaret är enkelt: Vi har inte design-privilegiet. En designer kan återvända till ritbordet, men evolution är som sagt en hill climber – en slav under vad som fungerar för tillfället.

Härifrån kan jag tänka mig att du accepterat min bevekelsegrund eller vill föra diskussionen vidare kring specificerad komplexitet. För min del får du höra av dig när som helst.
Jag betraktar Simon som en ny samtalsvän, så jag hoppas på en fortsättning.

Det borde vara självklart med en icke-konfessionell skola

Tidningen Dagens ledare (19/7) ställer sig frågan om religion är något farligt, och argumenterar till försvar av konfessionella skolor, och för konfessionell verksamhet, som exempelvis bön, i svenska skolan. Under tidigt 1980-tal gick jag i lågstadiet. Den kommunala skola jag gick i praktiserade psalmsång varje morgon och bön före maten, så jag vet att konfession i skolan är ganska ofarligt. Jag vet också att konfessionella skolor berövar barnen sin andliga utveckling till förmån för de vuxnas, ofta ganska naiva andlighet. Den som tror på gud är ofta oförstående för att det finns något större och något djupare än gudstro, och är därför oförmögen att peka ut den riktningen för barnen. Men varför behöver skolan styra barns andlighet, såsom Dagen önskar?

Religionsfriheten tenderar att göra kristna personer nervösa. Envar har rätt att själv ta ställning till om de vill tillhöra en religion, om någon. Därför har religiösa företrädare ett starkt intresse av barn. Om man kommer åt barnen, innan de har lärt sig att tänka kritiskt och innan de har utvecklat förmågan att genomskåda teologiska utsagor, kommer sannolikt barnen att ansluta sig till religionen. En religion som inte växer dör ut, och alla som har försökt att få sin religion att växa genom att konvertera en vuxen person, förmögen att kontrollera påståenden om sin omvärld, vet att det är mycket svårt. Ett barn som ska tacka gud för maten, tackar gud för maten, och under årens lopp blir religionen antingen en viktig komponent i personens liv, eller åtminstone något som hänger med på ren slentrian, vilket åtminstone är något. Så var får man tillgång till andras barn? I skolan.

Det finns många välfungerande konfessionella skolor, men är de välfungerande för att de är konfessionella eller för att det finns en genuin vilja och förmåga att driva skolan? Att plocka bort de religiösa inslagen berövar inte eleverna någonting, men det ger dem väldigt mycket. Genom att skolan avstår att organisera frivillig bön, slipper barn med avvikande trosuppfattning, exempelvis ateister, avslöja sin konfession genom att vänta under bönen. Om skolan utbildar grundligt i olika trosuppfattningar, utan varken konfessionskrav eller bias, ger man barnen bästa möjliga förutsättningar att själva ta ställning. Men det är väl det man helst vill slippa? Tänk om de blir ateister? Tänk om de blir motståndare mot självaste basen i rekryteringsmaskineriet, nämligen konfessionella skolor?

Så vem kan ta ansvar för barnens andliga utveckling? För min del var det, förutom grundskolan, söndagsskolan, kyrkans barntimmar, mina föräldrar och min familj som försökte göra det. Problemet visade sig vara att andlighet för mig är konfessionsfri. Andlighet för mig är konst, vetenskap och kultur, inte gudstro. Den andlighet som vädjar till övernaturlig tro är jag oförmögen att ta in. En trädgård är inte bara vacker utan att man behöver fantisera om att det bor älvor i den, en trädgård som säljs in under förevändningen att det bor älvor i den intresserar mig inte.

Religion avhandlas bäst av vuxna människor. Religion är inte den enda vägen till andlighet. Religion kommer med en massa antaganden. I bästa fall förväntas jag tro att någon eller något i Universum på något vis bryr sig om mig vid något tillfälle i tiden. I värsta fall förväntas jag tro på befängda berättelser om globala översvämningar eller acceptera prospektet om en gud som kan ingripa i vår vardag. Exakt vad, beror på var man befinner sig i indoktrineringsprocessen. På kyrkans barntimmar räckte det att jag trodde att Goliat var en tre meter lång, men under konfirmationen ville man gärna sälja in skenblodsoffret Jesus som ett slags förlåtelse. Det var ett skenblodsoffer, för han överlevde korsfästelsen.

Idag har jag har kommit så långt att jag över huvudet taget inte accepterar blodsoffer för mina påstådda synder. För mig som sekulärhumanist är det bara den jag gjort illa som kan förlåta mig, inte någon själavårdare och inte något gudomligt väsen. För mig är det viktigt vilken beskrivning av verkligheten som är korrekt och vilken som bara är religion. För mig är det viktigare att dagens barn når denna nivå av mognad än att de är god statistik för kristendomens överlevnad. Därför anser jag att man kan ställa kravet på skolan att den ska vara ickekonfessionell, vilket man kan göra utan att beröva troende kristna samma möjlighet att rekrytera som alla andra har: Att agera i civilsamhället och att prata. Ungefär som ateister och sekulärhumanister gör.

Anders Ygeman är förmodligen inte rasist

Politik bör handla om hur man kan putsa på samhället, så att samhället förändras i en riktning där fler personer kan försörja sig, utan stöd, genom att arbeta eller driva företag. I Sverige får det gemensamma högre utgifter för varje år som går, trots att kriminaliteten minskar och trots att utvecklingen i mångt och mycket går åt rätt håll. Vi har nämligen ett par ganska kostsamma problem: Den grova kriminaliteten har skenat totalt och antalet långtidsarbetslösa verkar ha etablerat sig på en ganska hög nivå. Båda dessa poster är någorlunda tunga, både på kort sikt men särskilt på lång sikt. Vi har även ett antal (cirka tjugo stycken) s.k. särskilt utsatta områden, som (enligt polisen) definieras av parallella samhällsstrukturer, hög koncentration av kriminella och religiös fundamentalism.
Sveriges migrationsminister, Anders Ygeman, gjorde ett uttalande som skulle kunna tolkas att personer som kommer från länder som definieras av parallella samhällsstrukturer, hög koncentration av kriminella och religiös fundamentalism, är överrepresenterade i dessa utsatta områden, vilket enligt den samtida diskursen är rasism. Flera politiker, t.ex. Tony Haddou och Lars Ohly, har rakt ut riktat denna anklagelse mot Ygeman. Men är anklagelsen korrekt?
Först kan vi titta på vad Ygeman faktiskt sa. Det hela börjar med en årsgammal interpellation av sverigedemokraten Ludvig Aspling om den mystiska danska modellen som bl.a. siktar på att ha max 50% utomnordiska personer i ett bostadsområde, eftersom det skulle öka integrationen. Ygemans svar då var:
”Förslaget väcker en rad frågor kring hur det överensstämmer med flyktingkonventionen. En sådan ordning riskerar även att strida mot EU:s asylprocedurdirektiv, som Sverige i motsats till Danmark är bundet av.”
Denna verkar Ygeman ha kommit att tänka på i en DN-intervju, eftersom där sade:
”Jag tror att det är dåligt att ha områden där majoriteten har utomnordiskt ursprung.”
Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vilka reaktioner detta skulle generera. Jag tror inte för ett ögonblick att Ygeman verkligen är rasist, och jag är tveksam till att Haddou eller Ohly tror det, men anklagelsen har en allvarlig underton. När politik inte längre handlar om att förbättra samhället utan om makt (och förmodligen de höga finansiella ersättningarna som kommer med makten) är det betydligt mer effektivt att angripa sina politiska motståndare personligen istället för att försöka tävla om att vara bättre på konstruktiva förslag. I Sverige har denna form av debatt slagit rot rejält – svensken förstår inte politiska förslag, men svensken förstår att man inte ska vara rasist. Socialdemokraterna kan navigera i detta landskap med stor precision. SD är rasister till den grad att de skrivit en interpellation om den danska modellen. När nu Ygeman själv tänker fritt kring den danska modellen, är det kanske inte mer än rätt att han får sin släng av sleven. Dessutom kan inte termen ”utomnordisk” användas som en underförstådd referens till personer från länder som definieras av parallella samhällsstrukturer, hög koncentration av kriminella och religiös fundamentalism. Jag har agerat inom mjukvara i större delen av mitt liv. (Mjukvara är det som gör att en datamaskin, som t.ex. en PC eller en smart telefon kan uträtta något som tjänar sin användare, t.ex. skicka ett meddelande eller spela ett spel.) I den branschen är behovet av kompetens man gärna hittar i Asien (som ligger utanför Norden) viktig. De man lyckas få hit, lever på lånad tid – en semesterdag för lite och det blir utvisning direkt. Förnedringsrån ligger inte högt på deras att göra-lista.
Men när det nu är som det är, skulle en vänlig tolkning av Ygemans (ganska spontana) utspel handla om att parallella samhällsstrukturer, hög koncentration av kriminella och religiös fundamentalism motverkas om anhängarna av dessa strukturer inte är en majoritet. Jag kastar gärna Ygeman framför bussen, för svensk vänster har samlat ihop till ett litet provsmak på sin egen medicin, men jag är rätt säker på att han egentligen menade väl.

Vart tar dina pengar vägen?

Är du nyfiken på vad som händer med pengarna som du genererar genom att gå till jobbet? Här är svaret:

Kategorier: Folkbildning, Politik, Skattepengar



En kopp kaffe!

Bjud mig på en kopp kaffe (20:-) som tack för bra innehåll!

Bjud på en kopp kaffe!

Om...

Kontaktuppgifter, med mera, finns här.

Följ mig

Twitter Instagram
GitHub RSS

Public Service

Folkbildning om public service.

Hem   |   linktr.ee/hesselbom   |   winsoft.se   |   80tal.se   |   Filmtips